Nu är han hos mig igen & ska stanna till den 18 november!
Min älskade lilla fina vovve. Hans husse & Annelie lämnade av honom till mig utanför jobbet idag.
Det är så mysigt att höra små tassar igen även om det kan bli många blöta rundor i regn framöver.
Det blev vintertid inatt.
Och vi var på Wild west igår kväll med jobbet. Så jäkla kul!
Vi började med trevliga tävlingar där innan maten serverades. Förrätt klockan 20. Huvudrätt….klockan 22.38.
Lite sent tyckte många med mig. Efterrätten kom ialla fall i tid därefter. Massor med mys bland alla arbetskamrater blev det ialla fall. Härligaste människorna i världen!
Det är ett privelegium att känna dem. Å ännu en gång: Jag har världens bästa chef. Han var mysig att krama…många gånger. 🙂
Kom hem vid 00.30 efter att ha skjutsat hem världens bästa tjejer: Susanne, Marie & Mina.
Ställde om alla mina klockor utom mobilen för den visste jag inte om den ställde om sig själv så jag litade till min väckarklocka denna gången. Allt frid & fröjd. Kände mig så nöjd att få sova en timme till denna natt.
Skulle upp 05.50 men vaknade innan. Trodde jag. Det visade sig att jag glömt trycka igång larmknappen på klockan.
Slog upp mina blå (gröna) & kisade mot klockan. 06.33.
Gissa en som fick bråttom?!
Måste köra hemifrån 06.50 för att hinna till jobbet i tid. Men jag hann!
Nöjd!!
Kom till jobbet & det visade sig att jag inte kom in i kassaskåpet med min kod. Suck!
Fick invänta Lottis & sedan ringa Lisa. Hennes kod funkade. Vilken tur!
Jag menar, hur skulle jag kunna serva mina kassörskor med växel utan att komma in i skåpet?
Sen rullade dagen på med massor av folk. Ja vissa ville handla redan klockan sju idag. Satt utanför & väntade.
Glömt klockan eller? 🙂
Dagen gick snabbt fast jag knappt hann med mina raster. Fick rastfördröjning på 1 1/2 timme.
Tyckte dock att jag hade mig under någorlunda kontroll & såg till att kassörskorna kom iväg istället.
Efter det kunde jag sitta i lugn & ro.
Så nu är man trött som en björn i februari. Klockan är 20.26 & jag tror jag ska ta på mig & gå nattisen redan nu för att sedan slappa sistan till början av Beck. Tar nog inte lång tid innan ögonen faller ihop.
Jag andas, alltså lever jag…