Stormigt värre!

Efter tre sköna nätter med sömn så sket det sig igen.
Ja, på ren svenska, sket sig.
Återigen somnar jag med hopp om att få må sådär bra som jag gjort dessa dagarna som varit närmast idag.
Nu har det varit tre pissiga nätter.
Ja jag vet, ordvalet är inte bra men det beskriver ganska perfekt hur jag känner det. Men jag vägrar att låta humöret slå ner mig!
Tjurade mig igenom frukosten & började virka.
Jag är helt galen ,ed virkningen tror jag men jag måste sluta tänka på måsten. Virkningen hjälper.
Jag är långt ifrån en mästare men för varje sak jag uträttar ökar intresset, kunnandet & högen med alster.
Tinnitus gör sig påmind oxo när allt runt om mig är lugnt & tyst.
Då räknar jag maskor.
Igår kom jag på hur jag ska göra håret till mina småänglar.
Det blir pilligt som fasen men jag ska lyckas. Jag vill lyckas!
Dessutom kommer de att bli så söta i korkskruvar.
Idag tog jag dock tag i garnet från Erikshjälpen & tillsammans vägde trasslet tre nystan sånär som på åtta gram. Blev precis en sjal.
Belåten har jag precis lagt den åt sidan & krupit ner under mina sju kilo till täcke. Det är så behagligt & jag hoppas att jag snart kan njuta av att det ligger still på mig istället för att låta mig natt-träna mina ben med det varje natt.

Jag bad Johnny om skjuts idag.
Jag ville åter igen till havet för just nu är det så rogivande.
Mer än vanligt liksom.
Idag blåste det det dock på bra så det skulle bli vågor.
Vi körde till Haverdal för där ligger havet lite mer öppet än på hemmaplan. När vi parkerat fick vi bända upp en dörr i taget för att komma ut, så mycket tog vinden i.
Det var superhäftigt att stå där på stranden & se hur vågorna växte & slungade sig mot stranden.
Eller strand? Det fanns inget kvar av den, så högt var vattnet.
Vi följde badbryggan en liten bit sen var den borta.
Helt under vattnet!
Man såg bara lite utav räcket långt ut i vattnet, som skvallrade om att hit går bryggan.
Efter Haverdal så drog vi till Söderpiren.
Tänkte att vi kunde gått en bit på den stranden idag.
Jo visst! Där fanns ingen strand alls där heller!!
Vi gick piren ut…nja vi kom halvvägs för sen drog vattnet över i kaskader så vi blev blöta.
Ändå kändes det härligt på något sätt. Att få vara ett med naturen.
Jag såg ut som en puppa inkaplslad i varma kläder men det var ett måste.
Långkallingar på!

• 

• 

• 

• 

På självaste Alla hjärtans Dag kom det förresten snigelpost.
Jag blev förvånad naturligtvis men det var spännande.
Jag tyckte mig känna igen handstilen men jag trodde aldrig att jag skulle få rätt när jag öppnade & läste.
Någon jag tappat på vägen visade sin omtanke & det värmde.
Tack! ❤

Jag andas, alltså lever jag.

Alla Hjärtans Dag.

Att få ha sovit tre nätter i sträck med hela fem timmar i följd känns som att vinna en miljon på Lotto.
Jo det är sant.
Att ta något så viktigt för givet, kommer jag aldrig att göra igen.
När man slutar sova då är det dags att tänka till.
Ta ett break.
Men hur lätt är det?
Nej man är mitt uppe i livet & klarar allt.
ALLT!
Eller..?
Nej det gör man inte.
Jag har kämpat länge.
Efter semestern var jag mätt på mitt jobb men försökte räta upp skutan.
Det är ju bara jag som styr den farkosten.
Bara jag som kan bestämma hur jag vill ha det & vad jag vill göra.
Men vad gör jag när jag inte vet..?

Jag umgås bara med Johnny & mamma just nu.
Jag har varit på jobbet två gånger för att handla sedan den 20 januari.
Förutom när jag lämnade sjukintyget då.
Det var strängt.
Jag ville bara hem.
Jag ville inte prata.
– Hur mår du?
– Sover du bättre?
– Vad är det för fel på dig då?
– Fan vad du ser ut, har du problem?
Ja.
Ja jag har problem.
Jag kan inte sova.
Det kan folk inte förstå.

Det är Alla hjärtans dag idag.
Treårig förlovningsdag.
Fint.
Vi var på graven & satte rosor till pappa, mormor, morfar & farmor & farfar.
Mamma fick som vanligt en rosbukett hon med.
Pappa hade velat det.
Jag saknar honom.
Så mycket!
❤

Först hade vi tänkt Pinchos men ångrade oss.
Det blev lokala pizzerian istället.
Det var högtryck på hämtpizza.
På Alla hjärtans??
Myser man inte hemma med god mat då?
Precis så sa jag till Johnny när jag tyckte det blev för mycket folk runt omkring.
Då skrattade han & sa:
– Vi sitter ju här vi med?
Ja då var jag tvungen att dra på smilbanden jag med.
Hade lite otur när jag tänkte.

När vi sitter & äter befinner sig även en äldre man i pizzerian.
Han har pratat lite med stamgänget & rör sig runt.
Han sätter sig ner vid ett ännu inte avdukat bord.
Och börjar äta av resterna.
Tyvärr så blir han bortkörd av personalen.
Policy.
Han tackade för sig & gick tillbaka & började småprata med stamgubbarna igen.
Jag hörde hur han nämnde hur synd det är att mat slängs.
Varför kan inte en hemlös få ta tillvara på den?
Men jag förstår personalen.
Det handlar om hygien för till exempel hur länge maten har stått framme.
Personalen bad sedan mannen att gå.
Han handlar aldrig något & får därför inte vistas i lokalen.
Han störde gästerna.
Ja det gjorde han för han pratade gärna med dem som inte ville prata.
Jag satt & tittade på min pizza.
Idag hade jag beställt en hel, stor pizza.
Ingen barnvariant.
Jag brukar inte äta upp barnpizza så jag visste att jag absolut inte skulle äta upp hela den jag hade framför mig.
Jag frågade personalen om jag kunde få en kartong för att lägga min överblivna halva i den & ge till mannen.
De tyckte att det var en bra idé.
Jag ville inte gå förbi deras bestämmelser därför ville jag fråga.
Jag delade biten så den blev som en slice:ad.
Stoppade snabbt ner bitarna i lådan & sprang efter mannen.
Jag frågade om han ville ta emot den.
Att få ett sådant leende.
Jag sa att det inte var en hel pizza.
Jag berättade att jag inte orkade & att jag bara hade fått kasta resten.
– Jag gillar inte att kasta mat, sa jag.
– Det gör inte jag heller, sa han skrattande.
Vilken tacksamhet!

Chow-chow

Jag andas, alltså lever jag.
Alla har ett hjärta. ❤

En solig torsdag med många steg.

Vilken fantastisk dag det var att vakna upp till idag.
Åter igen fem timmar sammanhängande sömn över en natt har gjort underverk & förutom att jag gäspar ideligen så var ögonen aningen piggare.
Visst vilar jag.
Ofta.

Vi bestämde oss dock att ta en promenad på Östra Stranden igen.
Havet.
Alla vågor.
Var kommer de ifrån?
Hur sätter den första igång..?
Det är mindfulness att gå i sanden på stranden med kluckande vågor så nära.
Det var mindre folk idag vilket var så mycket bättre för mig.
Jag bara drog kepsen längre ner över ansiktet & behövde inte hälsa på någon.
Vi startade vid handikappbadet idag & gick ännu en gång bort till Fyllåns mynning.
Och tillbaka.
Det var en sväng faktiskt.
Nästan 14 000 steg.
De sista 2 000 var mina höfter slut av att gå i den mjuka sanden men då hittade jag en fin promenadkäpp som hjälpte upp min hållning & då gick de sista stegen mycket lättare.

• 

• 

Det var långt ner till handikappbadet när man stod längst bort på stranden.
På stranden såg det väldigt skumt ut idag.
Med allt skum som låg där menar jag. 🙂
Denna gången hade vi kommit ihåg vår fika efter förra gångens miss.
Hembakad kladdkaka med kokostäcke, sååå goda!
Det var så härligt att sätta sig på en stor trästock & bara njuta av nuet.
Bara sitta där & fundera på vad som är viktigt.
På riktigt.

Lånad bild från duktiga Camilla Bergman.

Idag var jag så vaken att jag fortsatte svinga virknålen i luften tillsammans med garn.
Mina änglar har fått vila lite medan jag funderar på hår till dem.
Den senaste små pluttisarna kan inte ha ett sådant hårsvall som de större.
Jag tror jag har lösningen men…snart.
Jag har ju en massa nystan liggande så jag gav mig den på att lära mig göra mormorsrutor.
Jag har försökt en gång innan för många år sedan men jag klarade inte av dem.
Denna gången skulle jag lyckas.
Jag hittade en bra videosnutt på Youtube som lärde mig på några minuter.
Här är fyra.

Det går undan att göra dem så en senare fråga är:
– Vad ska jag göra med alla rutor?
…vem bryr sig?

En bra dag att lägga på minnet.
Tack för det.

Jag andas alltså lever jag.

En dag mitt i veckan.

Oj vad skönt att få några timmar sammanhängande sömn!
Hela fem timmar!
Vilken ork man får alltså!
För att orka & bli lite glad hade jag fått ett par strumpor, gjorda av min egen dotter. Hon är en fena på att sy.
Tyvärr kan jag inte lägga in den filmsnutt som mina fina fötter visar hur glada de var men jag lovar, de var glada.
Små vinkande fötter!
Jag kände att jag drog på smilbanden så där enkelt som man ska.
Dessutom är de gööörsköna att ha på sig!

Det är de små sakerna jag plockar fram när jag är i det tillståndet jag nu befinner mig i.
Det måste jag.
Fast idag känner jag nästan livet i mig som Madicken sa.
Tänk vad sömn kan göra.
Min mormor sa alltid att om man inte sover så dör man.
Jag önskar jag kunde säga till henne att hon har rätt.
Inte så att jag ska dö, inte än i alla fall men det känns nästan så när man inte orkar mera.
Ändå vet jag att man klarar mera…
Mycket mera.

Varje dag promenerar vi tillsammans Johnny & jag.
Att bara få gå bredvid någon som inte ställer krav på samtal eller dylikt.
När jag är som tröttast men samtidigt rastlös så märker Johnny det & frågar:
– En promenad kanske?
Varje gång svarar jag nej.
NEJ!
JAG VILL INTE!
Så säger jag det i mitt huvud.
Sen gör jag som vanligt.
Tittar ut för att kolla vädret.
Spelar roll?
Sen ändrar jag mig.
Klart att vi går.
Och sen när vi väl kommer ut så kan jag gå nästan hur långt som helst.
Tur att man inte är en sämre människa än att man kan ändra sig.

Du å ja

Jag andas, alltså lever jag.

För att vara sjuk måste du vara frisk!

Efter en natts underbar sömn var jag åter tillbaka till mina tre timmar.
Att ligga & snurra runt med kudde & täcke gör mig yr så det var bara att gå upp.
Vädret var blött utanför mitt fönster & katten ville bara ut en kort sväng för att kolla så att trädgården inte varit invaderad inatt.
Är det blött ute brukar jag fråga om han ska ut & leka med sjölejonen & när vi har frost undrar jag om han ska ut & leka med isbjörnarna.
Ut vill han i alla fall.
För att ca 10 minuter senare vilja komma in igen.
Ja att det är tisdag igen är ju inget konstigt förutom att jag fortfarande går hemma.
Konstigt nog är jag inte rastlös längre.
Det var jag i början men nu känner jag mera lugn än förut.
Det går ju inte en dag utan att jag måste vila för att orka hela dagen men så får det bli just nu.
Jag skulle vilja åka iväg på någon kort tur bara.
Nej inte till Ge-Kås.
Hellre någon utflykt på en dag eller två.
Jag trivs jättebra hemma men lite annat att se på hade varit skönt.
Båten mellan Halmstad-Grenå har börjat gå igen efter 20 års uppehåll.
Dock tror jag att vi väntar lite med att borda den tills vädret är lite roligare.

Det kom ett blomsterbud med en vacker bukett från jobbets ledningsgrupp.
Jag blev glad & rörd för omtanken.
De lyste upp min grå vardag.

Snart ska jag försöka ta mig till att åka med Johnny & handla någon dag.
Men inte än.
Jag orkar inte förklara för alla.
Personalen vet ju hur allt ligger till men kunderna.
Kul att de saknar en i alla fall.

Idag har jag fyllt i en sjukpennningansökan.
Herregud vilken djungel!
Sist jag var långtidssjukskriven var 2015 när jag op min GBP.
Man måste vara någorlunda frisk när man är sjuk för annars klarar man sig inte.
Tack & lov att jag har bra kollegor som har koll på läget då jag kunde maila & få svar.
Nu hoppas jag bara att jag fyllt i rätt annars får jag vackert vänta på pengarna.
Tycker bara det låter lite väl myndigt när de skriver:
”…lovar på heder & samvete..”
Alltså, jag lovar att jag inte medvetet misstolkar deras knepiga frågor.
”Det räcker med en lönespecifikation för att kunna fylla i din ansökan”.
PYTTSAN!!
Måtte jag snart vara på arbetsgolvet igen.

Jag andas, alltså lever jag.

Måndag.

Vilken morgon!
Jag fick nästan hela sex timmars sömn inatt.

Det kändes nästan som vanligt.
Det blev en lång promenad på stranden.
2 1/2 timmes sandpromenad i sol till vågornas kluckande.
Mindfulness!
Vi gick hela Östra stranden från handikappbadet till mynningen av Fyllån.
Det är faktiskt ganska långt.
Ofta, ofta stannade vi & kollade ut över havet.
Följde vågornas rythm.
Förlorade oss i solens varma strålar.
Många hade sina hundar med på sin strandpromenad.
Inte vet jag om det råder koppeltvång för jag bryr mig inte då jag inte är hundrädd men lite väl många hade dem lösa.
Jag minns speciellt ett par som hade tre hundar & de gick framför oss längre fram.
Deras ena hund, en mellanstorlek av oidentifierbar ras, sprang så glatt fram & tillbaka ut i vattnet.
En sådan där…lycklig hund!
Jag kom faktiskt på mig själv att le åt den.
Hur den skuttade mellan vågorna & tillbaka igen till sin husse.
Minns min egen lyckliga hund.
Frasse.
Paret vände & kopplade sina hundar.
När de kom mot oss så var jag bara tvungen att berätta hur glad deras hund hade gjort mig.
Att de var så kärleksfulla mot sina djur så de strålade av lycka.
Paret tackade då de blev glada för komplimangen.
När vi gått ett stycke till efter paret med hundarna så vänder sig Johnny plötsligt om. Jag gör detsamma för jag undrar vad han ser.
Då kom det springande en lös hund upp ifrån sanddynerna.
En glad spets av något slag.
Snabbt var den framme vid oss & hoppade upp på Johnny, skällde till en gång sen satte den av tillbaka igen mot sanddynerna.
Ingen av oss han ens klappa den.
Vi såg varken ägare eller hund igen.
Den ville väl bara hälsa…

• 

• 

Jag är så trött nu när dagen är slut & längtar till att få sova.
Håll tummarna för att jag får en full natts sömn till.

Jag andas, alltså lever jag.

Söndag.

Dagarna går.
Hur orkar man utan sömn?
Jag försöker att hålla mig lugn & sysselsatt när tröttheten under dagen faller på.
Idag var det underbart väder om än väldigt blåsigt men när solen tittar fram på det lockande sättet så är det bara att ge sig ut.
Vi åkte till mamma för att äta middag & efter maten så valde jag att ta på skorna för en runda istället för att lägga mig.
Jag behöver sol, värme & energi lika mycket som sömn.
Det blev en härlig runda uppe i ”mammas” skog!
En runda som vi kallat Öglan.
En runda som vi gått i så många år med våra hundar men som de skövlat ner till nästan oigenkännelighet.
Vilket resulterade i att vi kom in helt fel!
Plötsligt gick vi på en ”ko-stig”, ja hade där inte varit hästspår så hade jag trott att det var endast en liten djurstig av skogens alla djur.
Tätt, tätt fick vi sätta våra fötter framför varandra för att komma framåt samtidigt som det steg högt i terräng.
Solen sken & vi skrattade.
Ja…jag skrattade.
Johnny har den påverkan på mig med att få mig glad.
Han liksom vet när jag behöver näring & då släpper han allt för att få mig att le. Han är så fin!
Väl hemma hos mamma igen skulle jag förklara vägen vi gått men hon kunde inte förstå att det ändrats så mycket där uppe på…tre år?
Så nästa gång solen är framme har vi lovat att åka till henne & ta med henne på rundan.
Kaffe & lite mer tjöt blev det sen orkade inte jag mer.
Ville bara hem!
När tröttheten faller på blir jag grinig, ledsen & vill bara vara ifred.
Att umgås med för mycket folk vill jag helst inte.
Vill inte vara social.
Orkar inte.

Jag andas, alltså lever jag.

Lördag.

Ännu en natt med bara tre timmars sammanhängande sömn.
Vi hade Stella här som skulle stanna över natten för hon ville hälsa på.
Så vi poppade popcorn i nya maskinen & då skrattade hon hjärtligt.
Att hon inhalerade alla poppisarna var bara så härligt att sitta & se på.
Hon liksom bara suger i sig allt.
Hon är ju en Youtube-fantast så hon har spelat upp massor av olika klipp bla Ananas på allt.
Jag trodde jag krevera när den låten fastnade i mitt huvud.
Kul, ärtig, fantasifull & mycket mycket enveten.
Avgör själv, Kokobäng med Ananas på allt!:
https://www.youtube.com/watch?v=ZcoEeQ3EgyA

Ananas på allt!

Ja inte kunde jag sova mer än mina vanliga få timmar men lillan snusade på så gott så jag fick ligga & lyssna på henne istället.
Johnny skulle upp vid 04 för att åka & inventera – på mitt jobb.
Tur att någon orkar dra in pengar till fattighuset.
Jag hade mat klar från föregående dag & även om jag var nere så orkade jag ta mig igenom morgonen tillsammans med en solstråle som mitt älskade barnbarn.
Min dotter kom & skulle hämta lilltösen & vi beslutade att ta en snabb tur till stans lilla garn & tyg-Boutiqe för de hade startat sin REA.
Det skulle bli perfekt då jag knappt känner folk i den delen av stan.
Vi var inne i ca 15 minuter.
Det blev raggsocksgarn till mamma & några nystan underbart mjukt garn till mig samt ett nystan med grått med silvertrådar i.
Det ska jag försöka få in i mina skyddsänglars vingar.
Det virkas ju frenetiskt emellanåt så det är bra att vara förberedd.
När vi var klara skulle jag skjutsas hem men jag valde att få gå från Sannarpsområdet som var en promenadväg på ca 20 minuter hem.
Vädret var blåsigt men det passade mig då det är härligt att blåsa loss skallen från allt möjligt skit man går & tänker på.
Lilla barnbarnet var dock orolig för att mormor skulle behöva gå såååå långt hem,
Jag förklarade att jag klarade det.
Jag är så glad att jag KAN gå.
Väl hemma blev det katten under armen & sängläge.
Knoppen är mer trött än kroppen.
När man vilar är en varm katt mellan knäna bästa medicinen.

Jag andas, alltså lever jag.