En lastbilsdag.

Idag praoade jag, ja jag vet att det inte heter prao men när jag var ung, så var det den korrekta benämningen på en person som skulle lära sig ett yrke. Jag skulle följa en lastbilschaufför. Jag slapp dock att gå upp för tidigt då min handledare tog första passet själv. Naturligtvis var det Johnny som var min handledare.
Turen bar av till Köpenhamn. En snabb vända över sundet för att sedan köra några ärende till. Jag har lärt mig massor, precis som man gör när man praoar.
Jag har blivit varse om att när en lastbil kör om en annan lastbil så tar det max 30 sekunder.
Om inte chauffören i den bilen som körs om gasar när själva omkörningen pågår!
Jävla idiot vill jag spontant tillägga då.
Som bilist bakom har jag alltid tyckt att det tar en fasligt lång tid innan lastbil kört om lastbil. Det gör det alltså INTE. Om inte den ene chauffören då ligger & leker med andras liv för att jävlas. Man lär sig…

Hvornår smager en Tuborg bedst? Hvergang!
Denna gudagåva kan man köpa på en enkel mack i Danmark.
Den innehåller 4,6 procentenheter alkohol. Helt otroligt!
Johnny köpte en. Han vet att ölen jag gillar är just Tuborg.
Å väl hemma till kvällsmaten smakade jag den. Mmmmumma!
Jag drack tre små munnar. Sen fick han resten. Han har mer glädje av den än jag.
Väl bekomme! ❤

Dagen har varit spännande, sövande, mysig & helt underbar!
Jag har lärt mig respektera chaufförsyrket som jag förut bara viftade bort.
Som folk många gånger viftar bort att en kassörska bara är en simpel kassörska.
Jag kommer att vara mer ödmjuk i trafiken. Ha mer förståelse för förseningar.
Ja & INTE skälla på chauffören som fraktar från punkt A till punkt B om min matkasse inte finns med i lasten. Det är ju inte HAN som packat & skickat. Han bara levererar.

Vi har ialla fall haft en underbar dag.
Min lediga dag & Johnnys jobbedag. Vi slog dem samman & fick ännu en dag tillsammans.
Vi fyller våra dagar med liv, inte livet med dagar.
Det är ju så man ska leva.
Det bästa är att jag mår så bra.

Vi hann en sväng inom IKEA idag oxo.
Det blev en ny golvlampa, växter, lampor & lite mer smått & gott.
Kollade lite på soffor då det verkar som om vår lilla katt tröttnat på att klösa soffor.
Men vi väntar lite till.

Tänkte mycket på pappa idag.
Jobbigt att sakna någon så.
Jag saknar alla mina nära som har gått bort men med pappa är det liksom lite värre.
Jag tittar alltid om han sitter där i köket hemma i huset när jag hälsar på.
Men han är där inte. Tyvärr!

Jag andas, alltså lever jag.

Intervall på löpet.

Sitter i detta nu & slappnar av efter en nack-&axelmassage av Johnny.
Knas i maskineriet & jag mådde väldigt dåligt nyss.
Nu mår jag bra igen.
Han är guld värd för mig!
Det har varit en kul jobbarhelg & jag kom hem med livet i behåll denna gången oxo.
Har lagt mig i tid om kvällarna vilket resulterade i god sömn.
Pigg Anne!
Efter jobbet blev det gymmet igen.Det är lite som en drog.
En skön drog.
Jag var inte så motiverad men väskan packades redan igår & den fick åka med.
Väl när jag står på löpbandet kände jag suget komma smygande.
Att jag kan springa.
Underbart!
Idag blev det intervallträning & svetten lackade gott.

Vikter har börjat öka. På maskinerna. Inte på mig.
Jag står visserligen still på vågens skala nu men jag mår bra & tränar så jag anar en å annan ny muskel på min slappa kropp.
Mina änglavingar är aningen stärkta men det är en bit kvar.
Men det tog 25 år att äta upp kroppen så det tar inte ett halvår att få tillbaka den.
Jag känner mina revben! Nyckelben!…& ben i mina händer.
Känsla!

Har varit iväg på fackkurs i veckan som gått.
Alldeles själv satte jag mig i en bil med en person som jag inte kände efter att ha skickat ett sms med frågan om jag fick samåka.
Vi hämtade upp fler personer som jag inte kände men det gick bra det oxo.
Jag som annars är så social kände inte alls för att lära känna nya människor & lika avigt inställt som jag var när jag kom fram till Viskadalen, lika aviga var folk där.
Mina kurskamrater värnade om sin integritet & det var svårt att börja prata.
JAG var tyst. Orkade liksom inte lära känna någon. Funderade på om det var en av mina biverkningar av op. Att jag tyckte det var skönt att det var tyst.
Vi gjorde ändå massor av grupparbete tillsammans & kvällens pubrunda var oxo trevlig.
Men när natten kom i antågande kände jag en stark dragning till sängen.
Själv.
Så jävla gott!

Johnny & jag har varit ute på stenjakt & hittat en verkligen fin sten till pappa.
Nu ska bara mamma orka ta sig hit & kolla på den.
Den ska slipas & fräsas. Kan bli riktigt bra faktiskt. Jag hoppas att den blir det.
Saknar pappa.
Saknar att han sitter på sin plats i köket. Eller i stolen i källaren framför tv:n.
Tiden läker inte alla sår. Den lindrar saknaden en aning bara.
Men bara en liten aning.
SKIT!
Jag är trött nu.
Men jag andas.
Jag andas, alltså lever jag.

En bukett med dahlia.

Fredagkväll & jag har haft stängning på jobbet.
En fredag. Jo någon måste ju upprätthålla ordningen på fredagar oxo.
Idag var det jag. Dock hade vi en kalaskul sista timme, vi tre som var kvar.
Så mycket minnen av jobb från förr. Gamla kunder, chefer & arbetskamrater.
Så mycket roligheter!
Inventeringar, ”kommit-idag”, ”har ni jordgobbar”, Alingsås & mycket, mycket mera.
På den tiden rastade man när man hade tid. Kontoret hade sina någorlunda fasta rökpauser.
Då fick man röka inne. Kontoret låg i dimma.
Man kunde sitta en halvtimma – fyrtiofem minuter utan att någon lade sig i.
Men sedan var det lika på andra hållet. När kvällen kom & så fort någon avdelning var klar så hjälpte man till i charken. ALLA hjälpte till. Kassörskor, specialchefen, speceri (kolonial)-chefen & även VD:n. Bara att kavla upp ärmarna, fisk som skulle plockas in, kött som skulle omhändertas, vatten på golvet & passade man inte sig så badade man i vatten långt upp över anklarna. Svabba!
Alla jobbade tills vi var klara.
Arbetstiden var till 18.30 men var vi inte klara så höll vi på till 19 utan övertidsersättning.
För att man hade fria tyglar under dagen.
Stress? Det fanns inte på den tiden.
Vi var ordentligt överbemannade då.
Det fanns alltid orsaker att ha fester.
Personalfest, julfest, konstklubben, födelsedagar & inventeringar.
Festerna var alltid med respektive. Och allt var väl tilltaget.
Inget knussel.
Personalvård kallas det.

Pappa har varit borta i åtta månader nu.
Var på graven & satte en höstbukett med dahlia i mitten som var en av pappas favoritblommor.

Saknar honom. Vissa dagar så mycket så jag gråter. Kan inte låta bli.
Idag såg jag något vidrigt som påminner så mycket om pappa.
På cigarettpaket finns det nu bilder på blinda ögon samt en man som ligger i respirator.
Det gjorde pappa med. Att se den jävla bilden på mannen i sängen med respirator tillkopplad får mig att må illa. Varje gång.
Suck!

Johan Falk på tv.
Johnny jobbar.
Själv ska jag snart krypa ner i nybäddad säng & sova in morgondagen.
Börjar så sent som halv fyra för att avsluta med stängning igen.
Men det är helt ok. Jag har världens bästa sällskap intill sista minuten som vi har öppet.
Det är så tryggt & bekvämt att ha honom där vid min sida.
Mannen som förgyller mitt liv.
Mannen som tillsammans med mig fyller dagarna med liv & inte livet med dagar.
Underbara Johnny!
Sa jag att jag fått skinnjacka med nu?
Visst är det ”bara” en trike vi åker på, som vissa kanske tycker, men jag känner frihet att få sitta där bak & susa fram samtidigt som man andas in dofter från naturen.
Vi har det så härligt tillsammans.
Utan honom hade jag inte stått där jag är idag.
Utan pappa. Med lillmage. Ilsket humör. (innan jag kom i fas med mig själv)
Promenader. Träning. Pepp!
Han fixar. Han donar. Han löser allt. Ja än så länge har han löst allt.
Finns liksom inga problem.
Jag älskar fan honom!

Nu längtar jag efter mitt lilla barnbarn!
Vi ska ta & köra upp till Linköping snart.
Jag måste!
Jag bara måste träffa min dotter!
Saknar dem så mycket.
Och de bor ju inte i Australien!
Vi kommer snart!

Jag andas, alltså lever jag.
Carpe diem.