Ännu en ängel.

Kuben.
Kubenka.
Roger.
Den mannen träffade jag på sent 80-tal då han körde runt med Bingolotter till oss ombud. Jag har alltid varit pratig av mig & när han kom in i den lilla spelbutiken där jag jobbade så fick vi kontakt direkt.
Varje vecka kom han. För att lämna lotter. För att hämta returer.
Han stannade länge & vi pratade om allt mellan himmel & jord.
Han älskade fotboll.
Jag hade spelat & vi kunde prata i timmar om matcher, tränare, domare, föräldrar också naturligtvis om Leikin. IF Leikin. Laget närmast hans hjärta.
Där jobbade han som tränare & på kansliet i många år.
Redan på tidigt 90-tal började han bli dålig.
Krum & tunn.
Ändå fanns det alltid ett leende på läpparna & ett skratt nära till hands.
Det vilade inga ledsamheter & problem löstes alltid.
I början på 2000 kom vi bort från varann.
Så när han en dag stod framför mig på City Gross var jag tvungen att fråga om han kände igen mig.
Klart han gjorde!
Han rabblade upp vem jag var, var jag jobbat, vilket lag jag spelat i.
Och han var lika glad att se mig.
Sen dess kom han in varje vecka. Ibland flera gånger i veckan.
Han dök upp innan jul 2017 & såg ut som att han skulle gå över till andra sidan samma dag. Jag kramade om honom & om jag tyckte han var mager innan så var det bara skelett nu. Han kramade tillbaka hårt som alltid. Han var alltid bara en kram bort.
Han berättade om hur dålig han varit.
Varje gång han kom in för att köpa våra spel var jag tvungen att krama honom.
Kanske var det sista gången denna gång.
Tyvärr har jag inte träffat honom så nära slutet men jag gläds åt de gånger jag hade den äran. Han är en legend.
Han var älskad & kommer aldrig att glömmas av alla oss i fotbollsvärlden & många många fler.
Nu får du trilla boll, skoja & skratta för himmelens alla änglar.

Sov gott Roger.
Du har äntligen fått frid. ❤

Ovan: IF Leikins inlägg på Facebook.

Jag andas, alltså lever jag.

9 minuter frihet.

31 kg.
Sedan maj 2016 har jag nu gått ner 31 kg.
Nu borde jag hoppa, studsa, skratta & bara vara glad!
Varför är jag inte det då?
Tja…de sista tre kilona hade jag gärna behållit.
Den influensa som drabbade mig i torsdags förra veckan har varit rent förjävlig!
Blev hemskickad från jobbet ca 2 1,5 timma innan jag slutade då jag knappt hade ork att ta mig fram mellan kunderna bakom disken. Jag var tvungen att stanna upp ideligen för att andas. Kassachefen sa goodbye & det är jag tacksam över.
Hemma la jag mig i soffan & det mesta jag fick i mig var lite vatten.
Fredagen gick. Jag var knappt ur sängen. En kissepaus var en hel vetenskap & varje gång stupade jag tillbaka på kudden i sängen. Katten undrade vad jag höll på med.
Han fick varken påsatt vatten i badkaret eller skinka till frukost.
Jag har tre rum & kök men man kunde likaväl kalla det för slott.
Jag orkade inte gå.
Lördag likadant men jag tvingade mig upp.
Måste duscha!
Måste även få sitta/stå upprätt för att undvika lunginflammation nu när hosta satt igång & slem börjat samla sig.
Måste, måste!
Tänk vad annorlunda det kan bli. Vilka annorlunda måsten jag fick.
Från att MÅSTE städa, MÅSTE jobba, MÅSTE det & MÅSTE det…så blev mitt enda måste:
– upp & gå Anne!
Jag hade behövt ett måste till men det fanns inte i min värld.
Äta.
Jag som ska äta 5-6 ggr om dagen, åt plötsligt – ingenting.
Nyponsoppa på sin höjd.
Fick hem kvarg, muminfärs, kiwi, apelsiner, choklad, läsk!
Nä!
Vatten. Bara vanligt vatten.
Söndagen började vända lite.
Från 39,5 i feber, jag som har en ordinarie värme på 36,5, hade den gått ner till 38,5.
Lite andrum.
Men orken?
Vem fan hade snott min ork??
Så matt. Så trött!
Jag började gå lite mera runt om i mitt bo men fick vila i de olika rummen.
Helt orkeslös!
Jag orkar inte ens bära katten!!
Åså vill man att jag ska jobba på tisdag.
Imorgon.
Nä jag har sagt ifrån att jag siktar in mig på min stängning på onsdag men om orken är som idag får jag nog fanken skrota auktionen på torsdag med.
Inget jag vill för den är så kul men vad ska jag göra..?
Väntar & ser…

Har ni sett reklam på typ Strepsils eller något annat medikament som sveper ner i halsen likt isande kyla?
Efter att ha legat & kikat ut på det vackra vädret i flera dagar så tog jag, i väldigt sakta mak,  på mig riktigt varma kläder inklusive mössa, raggsockar, skor, tjocka jackan, vantar & fällde upp luvan.
Beredd på insidan av altandörren tittade jag ut.
Vågar jag?
Jag behöver frisk luft efter att ha suttit instängd i dagarna tre.
Johnny hade satt en altanfåtölj i solen där det var lä.
Jag tog ett djupt andetag & öppnade dörren.
Inte var det varmt!
Men solen lyste så härligt vackert att jag ändå tog mig ut i det fria.
Jag andades in med öppen mun & långt ner i lungorna svepte den kalla luften ner.
Som i reklamen typ!
Så har jag aldrig känt förut.
Från läpparna & vandringen ner i lungorna kändes den friska luften som en lisa.
I nio minuter satt jag med ansiktet mot solen.
I övrig var hela jag täckt med värmande kläder.
Men efter nio minuter var jag klar. Det var dags att gå in till sängen igen.
Helt slut.
Blir jag aldrig frisk nu så beror det väl på mitt snedsteg men jag måste säga att jag njöt så otroligt!

Hur kan tre kilo då göra sådan skillnad på mig?
Mamma sa, i ett svagt ögonblick efter att ha sett mig kraftig i 30 år, att jag såg ut som ett biaffrabarn!
Lite ledsen blev jag då jag var glad över min viktminskning & då hade jag bara förlorat runt 10-15 kilo. Minns inte exakt.
NU skulle jag vara glad över att få bli kallad det!
När jag fick av mig kläderna idag, ställde mig på vågen & insåg att jag återigen gått ner så blev jag nästan förtvivlad. Hur skulle jag kunna träna ikapp detta?
Jag var ganska nöjd med tre kilo upp.
Vet att jag i mitt förra inlägg önskade att gå ner lite till för att sedan bygga muskler men det var INTE så här jag menade. Man ska tydligen vara försiktig med vad man önskar sig.
Framför spegeln står en koncentrationslägerperson!!
Ändå kan jag inte låta bli att vara lugn. Jag kommer ju att börja äta igen, med all säkerhet. Jag är inte rädd för anorexi. Jag älskar mat & godsaker alldeles för mycket för det.
Men för första gången sedan 19 års ålder har jag ett BMI på 24,5 vilket enligt listan är normalvikt. En sund & normal vikt. Hujedamig!

Jag andas, alltså lever jag.
Nu ska jag jobba med på att bli frisk. ❤

Rekord! Tillbaka på 80-talet.

Idag stod vågen på de ofattbara 68,8.
Jag bara glodde!
Innan op 96,8.
Efter op gick jag ner till 69,4 i ganska rask takt för att sedan gå uppåt igen.
Till 74,6.
Tänkte att jag får vara nöjd med vad som gavs till mig eller ska jag säga togs bort från mig? 😀
Jag låg ganska länge där, ett par tre fyra månader.
Sen började vågen röra sig igen.
Sakta sakta.
Jag vågade inte tro att det skulle bli mindre av mig & rättade in mig på att runt 70 får bli min målvikt.
Så idag så klev jag upp igen efter ca en veckas viktvila.
Jag var…ÄR under 70 med dryga kilot!
Om jag får välja så skulle jag vilja få bort ca 2 kilo till & sedan bygga mera muskler så jag väger runt 69 igen.
Men jag är nöjd.
Jag är MER än nöjd.
Visst har jag lite häng men långt ifrån det jag trodde jag skulle ha.
Det beror dock inte på att jag inte gått ner tillräckligt utan för att jag tränat.
Känns fint.
Det bästa av allt?
Jag & min kropp mår så mycket bättre nu.

Första veckan på det nya schemat är gjort.
Strängt skulle jag vilja tillägga där.
Långa dagar utan någon snäll vila emellan.
Och min lediga måndag är borttagen efter ledig helg.
Imorgon ska jag jobba: 17-20:30.
Vad är det för tid liksom??
Men jag ska kämpa.
Jag vet de som har tider som man lätt vill göra sig av med.
Ibland undrar jag vad som skulle hänt om jag hoppat på det där radiojobbet…
Nu var det ju bara en halvtid så det var ju inte att tänka på.
..eller?

Imorgon ska jag hinna med nagelfix innan jobbet.
Mina fransar får vila.
Mina små pinnar har utvecklats till fransar men de petar rakt ut istället för så där vackert böjda som jag vill ha dem.
Jag får se vad jag hittar på framöver.
Kan säga att stå framför spegeln varje dag för att sätta färg i ett vitt ansikte är inget jag gillar.
Men nu ska jag spara pengarna tills jag fyller 50.
Femtio.
Det tar vi en annan gång.

Jag andas, alltså lever jag.

Vart är världen på väg..?

Igår tillbringade jag nästan hela dagen på jobbet & tyckte att jag hade det jobbigt.
Mannen min berättade om sin dag & jag blev så förbannad av det han sa.
Han är på väg hem i bil efter att ha kört mig till jobbet & klockan är strax före sju på morgonen. Vid vägen på en gångbana går en äldre man.
Rätt var det är så ramlar han i backen & mannen min tvärstannar bilen för han blir rädd att mannen fått en hjärtinfarkt.
Han kliver bort till mannen & kollar hur han mår.
Tack & lov så är mannen okej men han är tunnklädd & mycket gammal.
– 82, säger han.
Han hade varit på Preem & köpt en panpizza för dit klarade han av att gå berättar mannen. Han hade inte ätit sedan i fredags.
Idag var det söndag.
Min Johnny frågar var han bor & mannen visar att han bor strax bredvid.
Johnny frågar mannen om han inte har en rullator att stödja sig på då han verkligen gick illa.
– Nej, svarar mannen, men min granne har.
Då bestämmer sig Johnny för att hämta den.
– Kan jag komma in i trappen, frågar han mannen & mannen nickar.
Johnny stegar iväg till lägenheten efter att ha rest upp mannen & lutat honom mot ett elskåp. Naturligtvis var trappen låst.
Johnny stegar tillbaka igen & mannen står kvar.
Johnny berättar att det var låst. Då ger mannen honom nycklarna & Johnny styr ännu en gång stegen mot den gamla mannens lägenhet.
Han låser upp dörren & ringer på hos grannen.
Inget svar.
Då går Johnny tillbaka till mannen igen.
Samtidigt kommer en tjej från hemtjänsten & stannar till.
– Behöver ni hjälp, frågar hon & de båda männen tackar ja.
Johnny & kvinnan tar mannen mellan sig & börja gå hemåt.
De småtalar & kvinnan berättar att mannen inte hade någon hemtjänst.
Han har inte råd.
Hans pension räcker till hyran.
Han kan inte gå ut så långt som till affären.
Som faktiskt ligger ganska nära men när man är gammal & skröplig så orkar man inte.
Han kan inte handla vilket resulterar i att han inte kan laga mat.
Alltså inte äta.
Sverige 2018.
Det var en tacksam man som Johnny lämnade bakom sig.
Många tankar gick genom min mans huvud.
Vart är vi på väg..?

Så min dag la jag åt sidan.
Fanns inget mer att tillägga.
Tror vi får kolla till mannen snart igen.

Jag andas, alltså lever jag.