Med all respekt!

”Med all respekt:
Kan du gå upp fem kilo?”
Så blev jag tilltalad på jobbet en dag. Av en kund.
Är det en komplimang eller…?
Jag svarade bara att det är inte upp till mig att bestämma det.
Det gör min kropp själv.
Till den vikt som jag har fått reda på är min målvikt, så har jag faktiskt gått upp ett kilo.
Men fyra till?
Inte om jag slipper.
Aldrig mer vill jag bära på alla de kilona.
Aldrig mer vill jag ha så ont i mina fötter.
Aldrig mer vill jag ha så dåliga värden i min kropp.
Att kunna stiga upp enkelt på morgonen är idag en självklarhet.
Det var det aldrig förr.
Att orka gå en hel dag, bli trött i benen men efter 20 min vila, fortsätta orka gå.
Det gick aldrig förr.
Att stå i duschen, lägga handduken om huvudet så man inte ser, & kliva över badkarskanten utan att ramla eller snubbla över varken kant eller duschdraperi.
Det fanns inte i mina tankar förr.
Så med all respekt; nej, jag tänker inte gå upp fem kilo.
Inte om jag kan förhindra det.

Det är bröllop i faggorna!
Bästa dottern & fina svärsonen har tidigarelagt sin stora dag.
Dock är det ändå lika roligt & välkommet. ❤
Jag har fått en klänning som vi haft väldigt roligt med & som jag tänkte ha på mig.
Det roliga i det hela är att den är figursydd.
Ja hej & hå!..när hade jag en sådan sist?
MEN!
Det saknades cirka tre mm i ryggen.
Bestört!
Skickade den vidare för att kolla om det gick & ändra dragkedjan. Nix!
Tillbaka igen & vi provade att smörja dragkedjan med stearin. Nja!
På med klänningen. Av med den. På igen.
Då upptäckte mannen min att jag inte alls var för stor för klänningen.
Kantband var bara väldigt nära sydda mot dragkedjan.
Ja det var ju enkelt uträknat men hur löser vi problemet?
Ingenting är omöjligt på Fort Boyard eller för Johnny, mannen min.
Vi tog hjälp av en kär kollega till mig, Hanna. Johnny höll ihop medan Hanna drog upp dragkedjan & vips så satt klänningen som den skulle.
Jag fick boka in Hanna till dagen för bröllopet så jag kunde få mina privata påkläderskor.
🙂
Men idag så gjorde vi ett nytt försök bara Johnny & jag.
Då gick den på utan några större problem.
Jag kan sitta, böja mig & andas i den så även om den är figursydd så är den inte för liten.
När hände det sist?
Så med all respekt; nej, jag tänker inte gå upp fem kilo.
Inte om jag kan förhindra det.
Men denna dagen ska bli min dotters stora dag.
Att få säga ja till den man älskar är stort.
Sen önskar man ju att det blir för alltid.
Ibland blir det inte så.
Men jag hoppas för dem.
Att de får vara lyckliga i alla sina dagar. ❤

Idag blev det första svampdagen.
Ut i skogen med stövlar på men kantarellerna har inte anlänt.
Eller inte så många i alla fall.
Dock hade det poppat upp väldigt små fina Karl-Johan.
De stod nästan på rad!
Så imorgon blir det nog svampmiddag.
Idag blev det mat hos mamma.
Falukorv i ugn. Mmm!
Eftermiddagskaffe med äpplekaka. Ännu mera MMM!
Till kvällen bara lite ostbricka.

En av mina bästa kollegor ska sluta.
Hanna. Min påkläderska. ;P
Jag vill inte!
Jag hoppas att vi inte faller ifrån varandra när vi börjar våra liv på var sitt håll.
Hennes ungar är så härliga!
Kommer aldrig att glömma när vi tog stenen från Gran Canaria & värmde den i ugnen för att få dem att förstå att den är en bit av vulkanen som en gång fått utbrott & bildat ön. Deras stora ögon var, som i H.C. Andersens saga om Elddonet.
Som tekoppar. Nej som kvarnhjul. Nej nej, som Rundetårn i Köpenhamn!
Jag kommer aldrig att glömma.
Jag hoppas att de inte heller gör det.

Torrperioden är över & regnet har dragit in.
Det är höst i Halmstad.
Imorgon är det måndag & alla är tillbaka på jobbet igen.
Det rullar på.
Det är långt till nästa semester…

Jag andas, alltså lever jag.