Dagen efter…

Idag är allt tomt.
Mamma & jag skulle åka till mitt jobb & hämta ut tårtorna vi skulle leverera till underbara levande änglar. En till IVA & en till avdelningen på medicin.
Dessa vackra själar som hjälpt oss genom vår hemska tid.
❤

Efter besöken på avdelningarna så blev det en sista middag i Galaxen.
Sjukhusrestaurangen som faktiskt har god mat även om de inte kunde bjuda på den godaste fläskesteken.
Efter det styrde vi stegen mot bårhuset.
Kalla kårar & rysningar tänker du men jag säger emot.
Efter att ha suttit med pappa i tre veckor & ha sett hans halvt förvridna ansikte när han andades så var det skönt att få se att han fått frid.
Han log stilla med ögonen lite på glänt. Så lugn.
Älskade pappa!

Nu har vi gått genom en fas & nu börjar nästa.
All planering med begravning, sånger & kaffe efter.
Tänker mycket på mamma. Hur ska hon klara allt?
Jag finns ju här men jag börjar snart jobba igen.
Hur ensam kommer hon inte att bli då?
Lilla mamma.

Jag andas, alltså lever jag.

Sov i ro lilla pappa <3

Så kom då dagen vi fasat för.
Både fasat & längtat efter får jag ju ändå säga.
Det fanns ju ingen utväg för dig.

Vi kom redan halv tio på förmiddagen. Som vanligt hade vi med oss frallor, våra vanliga vatten/läskflaskor & lite snarr.
Tiden gick lika långsamt som vanligt när man väntar på något.
Vad väntade vi på?
Att du skulle få ro.

Idag var du inte kontaktbar. Sköterskorna berättade det när vi kom.
De hade rakat dig & gjort dig fin runt munnen där spåren avslöjade att tuben till respiratorn gjort dig illa.
De mest underbara sköterskorna jobbade idag. Kändes jättebra.

Först var dina andetag långa & tunga. Du var så rosslig i halsen & hade väldigt svårt att hosta. Vi bad dem lägga dig på sidan & det blev mycket bättre. Du började andas korta men jämna andetag.
Mamma satt hos dig. Tittade på dig. Grät.
Själv somnade jag till i den mest obekväma stol  som fanns nära mig.
Hade jag vetat att det var dina sista timmar i livet hade jag nog agerat annorlunda.
Men jag var så trött. Huvudet värkte & jag var trött på sjukhusmat, frallor & handsprit. Du låg vänd mot mamma & när klockan närmade sig hemfärd så pussade hon på dig & du blickade med ena ögat mot henne & pussade svagt tillbaka ut i luften. Mamma såg det.
Det var det sista liv vi fick från dig.
Jag är så glad att jag klappade om dig. Jag sa, som så många gånger förr under din sjukhustid, att jag älskade dig.
Nu är du borta. För alltid.
Livet är så orättvist.
Sov i ro älskade pappa!

Jag andas, alltså lever jag.

Snart pappa, snart.

Hela julen har vi suttit hos dig.
Vi har berättat om temperaturen utomhus.
Att det är december.
Allt detta skulle du skrivit ner i din almanacka som ligger i fönstret där hemma. Om du bara kunnat.
Jag har skrivit ner det mesta i din dagbok från IVA.
Tror att du skulle ha gillat det.

Du kämpar fortfarande tappert.
Du pratar inte mera. Du tittar på oss när vi pratar med dig men du säger inget. Vi låter dig sova så mycket du kan.
Du ska ha det så lugnt som det bara går.
Vi bara väntar.
När ska du ge upp..?

Jag andas, alltså lever jag.

Hur länge är ett ”snart”?

Jag ska bara hämta en kollega, vi kommer om en stund, ska bara säga till en till, ska bara hämta en till….
Ska bara.
Idag har jag INGENTING övers för svensk sjukvård!!
Kom till pappa klockan 11 idag & han blev precis vänd.
Han var klar, nåja han svarade rätt när man frågade honom, men har tacklat av massor i minnet. Mamma kände han igen men mig kallade han för Anton. Sessan kunde han inte minnas men ville gärna lära känna henne. Han flirtade massor med sköterskorna, log & jag tyckte att han kände sig lycklig. Vad ska man mer då göra än att glädja gamlegubben med att få vara lycklig?
Han ville ha clementin & läkaren godkände detta. Han ville ha vichyvatten & vi fixade glas, sugrör & vichy. Han drack av hjärtans lust & smackade mellan gångerna. Ögonen log & han var så lycklig!
Mamma kliade ryggen & synen av hans njutning var lika stor hos mig.
Vid 14-tiden så började han bli lite orolig. Han ville hem.
Dags för morfin/lugnande. 14.20 fick han en spruta & ett löfte om att han snart skulle byta sängkläder & vändas. Morfinet skulle bara gå in i kroppen först.
Bra.
Bra tänkte jag.
Men ett snart blev till 2 1/2 timme.
Jag började bli aningen förargad. Fick tag i en sköterska som sa att hon snart skulle komma in.
Bra.
Bra tänkte jag.
Men det blev nästan två timmar till…
Återigen ringde vi på klockan & påpekade att han skulle varit vänd & iordninggjord halv tre, ca en kvart efter morfinet/lugnandet gått in men inget hände.
Maten kom till andra patienter 16.45 & jag började vanka av & an i korridoren. Jag hörde pappas suckar & försök att ta sig upp.
Kanske hade de glömt bort honom…
Det är ju faktiskt mänskligt att glömma!
Cirka sex timmar efter ignorans & uteblivna vårdare blev han äntligen klar!!
Om inte mamma varit där hade jag fan gjort mig olycklig på någon.
Jag som sett så ljust på pappas sista tid blev väldigt mörk i blick idag.
Jag ber om ursäkt till alla underbara sköterskor som jobbar livet av sig & jag vill vara en bland de första som skriver på att de ska ha mer betalt men idag går inte det in i min hjärna.
Hur kan det vara viktigare att renbädda en tom säng än en person som fortfarande är i livet & behöver aningen värdighet..?
Behöver jag säga att ingen skulle in på det tomma rummet bredvid eller att någon raskt skulle ner i den nybäddade sängen??
Jag har själv jobbat inom vården. Jag vet.
Jag jobbar inom serviceyrket. Jag vet.
Alla är hårt pressade.
Men lova inget då!
Alla dessa löften vi fått under de senaste dagarna har aldrig infriats.
Om något kommer emellan: stick in huvudet & berätta att ni blir sena.
Jag vet att alla gör vad de kan. Jag vet att många blir förargade på mig nu.
Jag är personen som sitter still & tyst i sådana här lägen.
Nu skrattar du & säger: Du? Du som alltid pratar?
Ja. Så är det faktiskt. Jag har faktiskt blivit uppfostrad att vara tacksam.
Men idag har jag inte varit tacksam.
Jag har varit odräglig. Jag har surat & tänkt många fula tankar.

Jag andas, alltså lever jag.

 

 

 

 

 

 

Lilla pappa…

Hur länge ska du orka?
Varför vill du inte ge upp?
Din otäcka hosta hjälper vi till att lindra med att suga med slang.
Hjälper föga.
Ibland tänker jag att du kommer att dö genom att du kvävs i ditt eget slem. Jag viftar bort tanken då du är värd så mycket mera.
Min älskade pappa!
Du ligger i din säng & kan förmedla dig när vi talar till dig.
Oftast är din blick långt borta.
Jag önskar att du fick göra din resa nu.
Du har lidit länge nu.
Alldeles för länge.
Dagar in & dagar ut.
Vi har varit vi din sida varje dag.
Varje dag har vi pratat om hur skönt det skulle vara för dig att somna in.

Jag vill ha tillbaka min pappa.
Min pappa med de illmariga leende blå ögonen.
Min lilla pappa som fanns vid min sida när jag behövde honom.
När vi alla behövde honom.
Han sa det aldrig rakt ut men jag vet att han älskade oss.
Han älskade mig.
Han blinkade samstämmigt med mig när jag sa att jag älskade honom.
Min fina lilla pappa!

Jag andas, alltså lever jag.

 

 

Vem ska man tro på..?

En av de mörkare dagarna i december har nått oss.
Respiratorn ska stängas av & vi får reda på att pappa inte kommer att klara sina andetag på egen hand. Nattsvart!
Njurarna fungerar inte själv heller & helst vill man bara stänga av allt.
Stänga av allt så han får somna.
Men se så fungerar inte sjukvården.
Och det är kanske bra. I vissa fall.
I pappas fall hade jag utan tvekan stängt av då pappas önskan om att aldrig bli en grönsak i säng.

Respiratorn stängdes av.
Pappa andades själv. Han tog egna andetag. Stora. Långa!
Hans lungor skulle ju inte fungera!
Hans njurar var ju slut?
Åter igen trotsade pappa läkarna.
De kliade sig i huvudet & undrade hur detta kunde ske.
Vad tror man på då?
Min syster undrade om man skulle tro på Gud eller Tomten…

Pappa var nu för bra för att ligga kvar på IVA.
Det blev en avdelning på medicin istället.
Där var det enklare att gå in & ut. Slippa störa de stackars arbetande sköterskorna med att öppna dörren hela tiden.

Stackars pappa var alldeles sårig efter tuben från respiratorn. Han kunde bara viska hest. Men han levde.
En skräck i ögonen & undran om var han var. Vi lugnade honom så gott vi kunde men fick lita till mediciner som ångestdämpade. Lilla pappa!
Så kom vi då in i en ny ruljans & fick prata med bästa läkaren ever!
Thomas. Även om Thomas ord var hårda om pappas tillstånd så var vi fullständigt eniga om hur pappas sista tid skulle vara.
Lugn. Utan skräck i ögonen & ont lidande.
Så skulle det bli.

Jag andas, alltså lever jag.

Ännu en dag…

Vi sitter samlade hos pappa på Halmstad lasarett & försöker hålla modet uppe. Fortfarande ingen ändring men han lever i alla fall.
Jag har sällskap av min bror & hans fru, min syster, min dotter med fästman & mitt fina lilla barnbarn. Även min brors yngsta dotter har tittat in på några timmar. Bäst av allt är att jag har en varm hand att hålla.
En famn att krypa in i. En person som finns vid min sida & viker inte en tum. Trots att tårarna rinner i strid ström så torkar han dem & tröstar mig precis sådär som en kärleksfull man gör för sin kvinna.
Kärlek!

Något stabilare värden på farsgubben men fortfarande är det krisigt.
Hela tiden intalar vi oss att har det gått så här långt efter läkarens dom om död så måste det ju vara positivt!
Ändå kan vi inte slappna av. Fortfarande ligger han där som en barbapappa med alla slangar i sig.
Jag hatar detta. Jag vill att världens bästa pappa ska få vara frisk!
Men han tittar inte på mig. Han blundar. Med en ful tub indragen i munnen. Men han lever…

Jag andas, alltså lever jag.

Dagar på sjukhusets lilla etta med pentry…

Tisdagkväll…
Åter igen sitter vi hos pappa.
Vi har insett hur många slangar & mediciner som är insatta på honom där han ligger. Respirator, dialys & alla sprutor/tuber med sovmedicin, blodtrycksmedicin, antibiotika samt all vätska de sprutar in i honom.
Vätskan behövs för att få upp trycket i hans kropp.
Han börjar likna en michelingubbe. Fingrar som wienerkorvar skvallrar om hur mycket vätska han fått i sig.
Men han lever.
Han lever!
Både min syster & bror har kommit hit. Och min dotter samt ena brorsdottern. Vi har samlats med mamma då vi fått beskedet att pappa inte överlever dagen.
Antar att pappa inte ville lyssna på läkarnas utsagor. För pappa är fortfarande vid liv. Visst, alla slangar, mediciner & respirator håller honom vid liv men ändå. Pappa lever.
Vi hoppas!

Jag andas, alltså lever jag.

Julen som kom av sig…

Ja julen börjar närma sig men innan dess ska det vara begravning. Igen.
Fina Robban med sitt stora hjärta lämnade oss för ett tag sedan.
Vad som hände vet ingen.
Han hämtade tidningen, satte på kaffet & satte sig vi datorn.
Sedan tog hans liv slut.

Jo julen, ja den kom plötsligt av sig.
Vi skriver måndag den 6 december & det var då det hände.
Pappa hade varit dålig länge. Sex veckor närmare bestämt men så envis som han är så skulle ju inga läkarbesök göras.
Nej han mådde så bra så.
Jag hade varit & fixat naglarna & kom tillbaka till mor & far.
Fick se pappa vid köksbordet. Alldeles blek med hård hosta.
Systern min i telefon & vi kommer överens att pappa ska in till akuten.
Väl där blir han omhändertagen kvickt. Han blir dirigerad upp till IVA när de konstaterar något helt annat än lunginflammation som sagts på VC.
Blodtrycker var väldigt lågt: 74/40 & han var uttorkad.
Vätska runt hjärtat & det blir akut operation den natten.
Han hamnade i respirator & utan hopp enligt läkaren.
Vi ombads att ringa hit båda mina syskon. Troligen skulle pappa inte överleva denna tisdags eftermiddag.
Det var riktigt tungt.
Men mina syskon kom. Vi satt där samlade & tårarna kunde bildat floder om vi samlat ihop dem. Stackars mamma!
Det blev mycket vak. Trötta efter allt väntande på att pappa skulle försvinna.
Men han försvann inte från oss den kvällen…

Jag andas alltså lever jag.

Äntligen Tivoli

Efter en mycket lång väntan kom jag så äntligen in på Tivoli.
Tivoli som jag en dag för många herrans år sedan satt utanför men aldrig kom in på. Varför?
Mina klasskamrater var lite för påverkade av spiritus.

Här satt jag & var så nära men kom aldrig in. Tror det var 1985.
Nåja…nytt år, nya vänner.
Danmarks stolthet med sina miljoner lampor, tomtar, glitter & mysiga atmosfär.

En spontan färd över sundet med underbart sällskap resulterade i trevliga besök hos varma människor. Människor jag aldrig träffat men som ändå tog mig till sina hjärtan. Vilket välkomnade!
Säger bara kärlek!

Vi tog sista färjan tillbaka till Sverige så nöjda med dagen.
Att få skratta igen. Att få vara lite lycklig igen.
Jag tror jag är värde det…

En mycket trött men ack så nöjd Anne kunde krypa ner under täcket den natten…

Jag andas, alltså lever jag.