Tankar efter jul…

Jag har inte glömt.
Jag har bara inte orkat.
Dagarna i livet bara fylls på med arbete.
Så pass mycket att jag börjar tryta i ork.
Jag kollade upp mitt blodvärde för ett bra tag sedan då jag var helt nerkörd i botten & har fixat till bättre siffror nu. Mådde väldigt bra när jag insåg att det inte var mig i helhet det var fel på, bara mitt blodvärde. Så det var enkelt fixat.
Nu är det lite värre.
Det känns liksom som att man inte räcker till.
Arbetet är fortfarande lika roligt men allt omkring.
Så många som inte är nöjda med scheman, missnöjda med chefer, tider ja allt.
Jag är inte heller nöjd med allt. Långt ifrån.
Men jag försöker.
Jag försöker att le. Att vara glad. Att glädja.
Det går ganska bra men efteråt. Då är jag helt slut.
Att bara ha en ledig dag emellan långa arbetsdagar tär.
Det är många som har det så.
Denna julen har vi dessutom haft det värre än vanligt tycker jag.
Folk har haft så bråttom att de varit elaka.
Ja orden har varit många. Och inte alltid så snälla.
– Skynda dig!
– Kan ni inte jobba fortare?
– Bättre bemanning kanske??
– Men för helvete, måste ni prata på mycket?!?!
– Hur kan det redan vara slut på hyllorna??
…för att det är söndag, dagen före julafton & inga leveranser kommer idag?
Det gällde att ha tålamod & vara behärskad hela tiden.
Jag brukar älska julen.
Att jobba i stress för att hjälpa människor.
Men nu? Jag vet inte…
Jag vill ha måndag-fredag 8-17.
Ledig röda dagar. Månadslön.
Är det för mycket begärt..?

Idag är det tre år sedan pappa gick bort.
Så saknad.
Fortfarande.
Läste dikten jag skrev till hans begravning.
Dikten som mamma ville jag skulle läsa men det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna göra det. Jag bröt ihop ändå.
Det gör jag fortfarande när jag läser den.
Inte lika hysteriskt men jag blir ledsen.
Ledsen över att jag aldrig mer får se hans blå ögon.
Ledsen över att aldrig mer få höra hur han skrattmyser när han är på spexhumör.
Eller att han bara fanns där.
Som den tysta klippa i våra liv.
Jag fick en fråga av en kollega idag som jag svarade schysst på vilket gjorde det hela roligt faktiskt.
Hon sa:
– Varför gör du inte som Lill-Babs döttrar & skriver om din pappas minne i tidningen?
– Jag kunde inte för tidningen var redan full av Lill-Babs minne.
Jooo….lite kul var det.
Jag drog på smilbanden.
Jag saknar min pappa!
❤

Annars har det hänt andra saker i livet.
Min dotter har gift sig.
Ett vackert bröllop med lagom gäster & god mat.
De små BB-kompisarna fick varann till slut.
Å man fick bonusbarnbarn på köpet! 😀

Ja också har jag varit hos tandläkaren igen!
Jag har dragit ut andra visdomstanden oxo.
Samma tandläkare & samma lena smärtfria metod.
Denna gången kom jag in, sätter mig i stolen & säger:
– Jag är beredd, bara dra bort den!
Anna tandis skrattar gott & lägger på ett kol för hon tror kanske att jag ska ångra mitt mod.
Men jag är beredd långt upp till tänderna. (hehe, kul va?)
Denna gången fick jag aldrig den där kicken som förra gången.
Liiiite besviken faktiskt.

Påbörjade en rotfyllning som känns helt okej att göra sen min förra tandläkare negligerade så den blev tvungen att rotfyllas.
Nästa gång jag går över tröskeln till Folktandvården så har jag en ny tandläkare igen.
Anna Tandis flyttade tillbaka till Linköping innan jul.
Tråkigt men jag känner att jag klarar det.
Jag har fyllt 50.
Jag har dragit två tänder, rotfyllt en & en påbörjad.
Jag klarar det här. 🙂

Jag andas, alltså lever jag.