Hur mår jag?

Nu har jag bevis.
Jag är slut i skallen. Totalt väck. Kaputt!
Stressad?
Jag vet inte men jag vet att dagen idag måste gå till historien i: jag-har-inte-en-aning-om-vad-jag-gjorde-idag.
Hur sjukt som helst!
Igår fick jag ett uppdrag i att lämna in ett jakttips för älsklingen & hans vänner. Jag tar lappen & pengar, viker ihop dem tillsammans för att stoppa ner dem i fickan. Här slutar minnet för stunden.
Jag var noga med att lägga ner mina glasögon i samma ficka. Försiktigt för att de inte skulle repas mot något.
Inga problem.
Telefonen lägger jag i andra jackfickan samtidigt som jag tar upp nycklarna därifrån så att jag inte behöver rota i fickorna.
Vill ju inte tappa lappen & pengarna.
Säger god natt & går ut från lägenhet nr.I.
Kommer ut i friska luften & sträcker av någon anledning ner vänster hand i fickan där glasögonen ligger.
-AJ!
Sticker mig på de små Panodilen som ligger däri & jag rycker undan handen snabbt.
Funderar inte mer.
Kom hem. Plockade försiktigt upp glasögonen & sedan telefonen. Soffan väntade. Sedan sängen.
Det första jag tänkte på morgonen efter var jaktlottot. Var fanns det?
Letade febrilt överallt. ÖVERALLT!!!
Väskan fick en genomgång på över fem gånger. Jackan lika många. I duschen kom jag på att det kanske ligger i trapphuset.
Omsvept i handduk & håret på ända smyger jag ut. Inget. Samtidigt kommer jag på hur jag är klädd & smiter snabbt in igen.
Jag är galen.
Fick messa & bekänna mitt slarv. Jag bara måste ha tappat det när jag gick hem igår. Hela scenariot gick genom hjärnan varv på varv.
Fick ett vackert sms tillbaka om att jag skulle strunta i det & hellre passa tiden så jag kom till jobbet i tid.
Jobbet??
Jag skulle bort & leta i buskarna!
Naturligtvis fanns inget.
Om det legat på gången så skulle någon säkert hittat det men vinden hade alldeles säkert svept det med sig då det blåste bra denna morgon. Aningen förbannad, mycket förvirrad av allt tänk tog jag bilen till jobbet & försökte starta om. Det gick sådär.
Glömde det ena. Glömde det andra.
Ett ögonblick stannade jag upp & tänkte att nu kan dagen bara bli bättre.
Yeah right!
Eller ja, dagen flöt på ganska bra. Jag var trött, disträ & hade ont i hela kroppen. Vägrade dock ta smärtstillande.
Efter rasten en timma innan dagen på jobbet skulle avslutas skulle jag snabbt svänga iväg med lite växel.
Klar med det så var humöret ganska uppåt för tiden var snart ute, jag jobbade med fina Emilie, Anna hjälpte mig massor & klockan tickade bara på.
Besökspärmen låg framme på disken & jag skulle ta en kund så det blev lite av en snabb rörelse. Pärmen stötte i larmknappen & min tanke var: – Bara nu inte larmet löser ut fast knaparna trycktes ju aldrig in, bara hållaren som fick sig en smäll. I nästa sekund kommer specialchefen i full galopp & väser ur sig:
– Vem har bärbart larm på sig???
Jag fick bara fram ett ynkligt: – Jag.
Sen rullade det på. In kommer tre poliser i rask takt. Plus en väktare.
Jag bara tittar på Emilie & blir stum. Nästan samtidigt kommer fler blårockar.
Alla undrar vem som har larm på sig.
Bara en person e riktigt lugn.
Vakten.
Han tittar på mig & jag frågar: – Kan du säga vilket larm som utlöst?
För jag vill veta om jag kommit åt mitt när jag höll på med växeln.
– Inte nu men jag ska kolla upp det åt dig.
Det tar några sekunder sen berättar han att det är det fasta larmet vid disken.
Massor av frågor flyger genom min skalle. Var det jag i alla fall?
Mådde jag inte dåligt innan så kom det massor av äckel över mig nu.
Var det jag? Var det JAG? Pärmen? Slaget på hållaren?
Nej det måste vara omöjligt!
Polisen ringer visserligen snabbt & är väldigt snabbt å plats men att spec.chefen skulle hinna ner från sin lunchpaj på de sekunderna efter de skulle hört av sig, måste varit omöjligt!
Poliserna konstaterade att allt var ok. De gav sig av & Anna förekom vakten med att återställa larmet så han oxo kunde gå hem. Själv stod jag bara där. Som en fågelholk. Tyst.
Det är inte ofta.
Spec.chefen kontaktade mig lite senare & bad om ursäkt för sitt uppträde men jag bara svarade att jag vet inte om det var jag som utlöst larmet. Hon skrattade & sa:
– Anne, sådant händer. Det som var det bästa i denna händelsen var ju att inget hänt!
Alla var oskadda & att larmen funkar. Upp med hakan!
Jag log men mådde jag bättre?
Jag brukar ju ta hand om andra men nu bara stod jag där. Fjantigt mållös!
Avslutningen på dagen då?
Jodå, dagen var ju inte slut.
Gick hem till dukat bord & soffmys. När tiden var ute för dagen fick jag åter igen förtroendet att lämna in Lottot.
Ny lapp, nya pengar. Trots att jag insisterade på att jag ville betala.
Många pussar & god natt sen vandrade jag hemåt. Hemkommen pratar jag högt & berättar för mig själv var jag lägger lappen & pengarna. En samlad tanke far igenom huvudet: – Det finns bara ett ställe jag inte tittat på i väskan…
Innan meningen var avslutad stack jag ner handen i en lite undangömd ficka & naturligtvis fick jag upp kupongen. Och pengarna.
Så nu undrar jag verkligen om jag är normal. Jag hade letat där innan men inte sett.
Hur kan man bli så förändrad?
Hur kan man inte ha kontroll?
Jag suckar & hoppas på att detta aldrig mera upprepas. Imorgon ska jag ta det lugnt. Inte känna pressen från något.

Jag andas, alltså lever jag.