Mitt liv. Mina val.

Tiden efter semestern rullar på.
Hösten är här & mörkret faller tidigare & tidigare om dagarna.
Idag har det dock varit ett kalasfint väder med strålande sol så det var att plocka ut triken för en åktur igen. Så härligt!
Allra käraste syster har varit här med sin familj & hälsat på.
Ungarna har växt så otroligt!
I fredags hade vi kräftskiva med de mest fantastiska kräftorna jag någonsin skådat & smakat!
Bra jobbat City Gross!
Så stora & så smakrika. Jag lyckades göra en västerbottenpaj & kastade ihop en trattkantarell/ostpaj samt en Janssons frestelse som oxo skulle med på bordet.

Lördag kväll & vi samlades hos mamma igen men denna gången blev det grille.
Ungarna fick åka varsin sväng med triken.
– Nästa gång vi kommer moster Anne, då vill vi åka längre rundor för då är vi äldre!
Till & med minsta prinsessan, snart fyra, ska åka. Nästa gång.

Det blir många turer till gymmet.
Jag har äntligen nått mitt första mål med träningen.
Att vara där två gånger i veckan.
Asså jag bara älskar att vara där!
Hela gymmet är snart renoverat i grova drag & när jag nu ser på helheten så gillar jag det. Jag är tuffare där nu. Där finns massor av saker att leka med nu.
Tror jag ska ta den där PT-timmen med Tina så jag får göra mera.
PT-timmen är gratis för mig som aktiv medlem så varför inte..?
Sen vill jag ju in på box!
Men vem ska jag ta med mig?
Det finns bara en tid i veckan. På torsdagar kl 20.00.
Snart, en dag.
Bilden nedan med sin text talar till oss alla.
Vi mejslar själva våra liv. Om hur vi vill ha det.
Ingen ska eller kan döma vad man vill göra med sitt liv & sin kropp.
Jag vill träna.
Jag vill äta.
Jag kan göra båda.
Träningen är en del i mitt schemalagda liv nu.
Jag kan inte säga ja till jobb när jag vet att det ligger på mina träningstider.
Det handlar om mitt liv. Min tid.
Ska jag orka leva mitt liv behöver jag styrka.
Inte skuldkänslor. För att jag inte ställer upp.
Jag gör så gott jag kan. Det är ju mitt liv. Eller hur?

Vi har plockat mängder av svamp detta året.
Så mycket att jag vågar säga att vi har frysen fullt tillräcklig nu.
Mycket gula & massor av trattisar.
Med en jämn blandning av dem båda så smakar allt gudomligt!
Varje gång jag gått i skogen på pappas svampställen så har jag pratat med honom.
Han har lett mig till platser som jag aldrig skulle gå till om det inte var för att han ”sagt” till mig vart jag skulle gå. Varje gång har jag ramlat på gula fina kantareller.
Varje gång har jag tackat honom. Låtit en tår fylla ögat & sedan vandrat vidare.
Fan!
Jag saknar honom!

Det är hektiska dagar på jobbet.
Dock hoppas jag på en vändning snart för det snackas för mycket i alla vrår.
Folk vill sluta. Starta nytt.
Är gräset grönare?
Jag vet inte.
Jag vill vara kvar. Jag älskar mitt jobb.
Mina jobb har kastats på mig & i nuläget är det inte aktuellt att byta.
Mina kollegor är underbara!
Tyvärr är tiderna, längden på passen & nedskärningarna ett minus.
Men jag tror det vänder.
Jag hoppas att det vänder.
Snart.

Jag andas, alltså lever jag.

7 september.

”Där borta vid pilen…har jag lagt min far.
En anonym urna är allt som finns kvar…”
Nä knappast anonym men en urna, ja det är allt som finns kvar.
Och alla minnen.
Pappa.
Idag är det din födelsedag. Du skulle fyllt 77 år.
Du fattas oss.
Du fattas mig.
Jag kan inte se ditt foto med dina vackra blå ögon utan att fälla en å annan tår.
Vi tände ett ljus hos dig innan vi körde hem till mamma.
Vi hade köpt en stor bukett blommor för att hedra dig.
Men istället för gula blommor så valde vi rosa.
Vi valde nämligen att ge mamma buketten istället för att sätta den på kyrkogården.
Jag tror inte du blir arg pappa!
Vi tyckte att mamma skulle få njuta av den & du finns ju hos oss var vi än är så bästa stället för buketten blev hos mamma.

Det var en kort arbetsdag så jag uppsökte gymmet efteråt. Det var en salig röra där då de håller på att renovera allt. Golvläggare var på plats så alla maskiner stod huller om buller. Jag satte mig i roddmaskinen för uppvärmning & körde sedan de maskiner som jag kunde komma åt. Inte helt mättad så sökte jag mig till löpbandet & körde 10 snabba minuter. Dags för dusch?
Neeej….jag ville mer. Kroppen ville mer!
Så jag tänkte, varför inte prova ett konditionstest.
Våga klicka brukar min dotter säga till mig så jag började trycka på skärmen på löpbandet & fick in konditionstest.
Jösses vad kul!
”Om du får för hjärtfrekvens 150 under en minut så avbryts testet.”
Jag klättrade upp för den branta stegen & när jag nådde toppen var jag bara uppe i 144 hjärtslag per minut. Kände mig helnöjd!
Men tydligen var inte maskinen & jag av samma åsikt.
Men jag skrattade bara & såg att jag fått en riktlinje. Jag kommer att prova fler gånger.
Hittade även någon ny träningsmaskin som jag tänker testa men jag kommer inte ihåg vad den hette så jag får se när det blir. Man skulle ladda ner en app…
Jag känner mig även beredd på att köra ett boxpass.
Hoppas bara dagarna är dagar som jag inte jobbar på.
Såg att tränaren där är en gammal oskarströmmare, Rino Lando.
Kan bli kul!

Imorn skulle vara sista dagen innan ledig helg men jag har bytt för att hjälpa en kär kollega. Det ger mig en skön nästa vecka på endast två arbetsdagar.
Allra käraste systern min med familj kommer ner & det ska bli en liten kräftskiva & massa annan god mat.

Tja…behöver jag säga att jag mår bra?

Jag andas, alltså lever jag. ❤