Hemmaplan!

Idag fick jag träffa mannen min igen!
Efter flera dagar nere i Lund är han tillbaka på hemmaplan igen.
Så härligt!
Hans mod att åka ner själv till Lund med sjuktransport för en bypass på två kärl är beundransvärt.
Han är inte rädd.
Han visar sin kärlek till mig i att han hellre åker själv än att ha mig på vägarna med alla galningar där som inte visar en gnutta respekt för sina medtrafikanter.
Jag frågade om han var rädd.
Han svarade lugnt: Med dig i mitt hjärta behöver jag inte vara rädd.
❤
Men jag läste ändå av honom.
Klart att det fanns rädsla.
Att lägga sig på en brits, bli klyvd i sina rebven, få dem utböjda, plocka ur hjärtat & stanna det medan man samtidigt blivit uppkopplad till respirator, skuren på benet för nya vener, allt tillbaka på rätt plats igen…då skulle fan inte jag vara kaxig!
Han gjorde det. En ny chans i livet.
En sådan chans. Den tar man.
Han är min modiga krigare.

Idag kom han alltså hem till Halmstad igen & jag fick träffa honom.
Han hade haft besök av sin syster, systerdotter & hennes man i förrgår.
Från Danmark.
Även en god vän till honom sedan många år kom förbi, även han från Danmark.
Presidenten ifrån Boom-trike Danmark.
Det blev ett glatt återseende dem emellan hörde jag när jag satt med Johnny i telefon.
Vi hade riggat den överraskningen tillsammans, hans kompis & jag.
Jag älskar överraskningar!
Speciellt när jag får överraska. 😀

Han längtar hem till katten & mig.
Några dagar till på sjukhuset sen är han redo för att komma hem.
På riktigt.
Det kommer att ta tid för honom att komma tillbaka till de gamla gängorna men jag ska göra allt jag kan för att det ska gå i lagom takt.
Under tiden tar katten hand om mig.

Jag andas, alltså lever jag.

❤

Nytt kapitel börjar…

Idag skriver vi 190222.
Jag har varit på väg att skriva ner så mycket de senaste veckorna.
Så många tankar.
Så mycket som snurrat runt men som nu har lagt sig.
Så nu är skallen helt blank.
Det är ju ändå mannen min som gjort den största resan denna gången.
Från slutet av november då han besökte läkaren för en helt vanlig årskontroll så satte karusellen igång. EKG, prover, kranskärlsröntgen, överläggande i mellandagarna, op-tid för BP, transport till Lund, avbokning en timma före op, transport hem från Lund, transport tillbaka till Lund efter en ny op-tid fram till dagen idag: 190222.
Allt inom ramen på 2 månader.
Idag är det fyra dagar sedan de satte kniven i honom & sprättade upp bröstkorgen för att gå förbi (bypass) två kärl som inte fungerade som de skulle.
Om han haft problem?
Alltså, egentligen inte.
Hans smärta har kommit från nacken i så många år så när de smög sig på framsidan av kroppen så tänkte han inte så mycket på det.
Läkaren var faktiskt imponerad av hans fysik.
– Vilket gym går du på? frågade han.
-Gym? svarade han & bara skrattade. Jag har inte gått på gym i hela mitt liv men jag har arbetat med kroppen hela tiden.
Det var alltså inga problem för den gamle mannen att få en operation som nu då förhoppningsvis förlänger hans liv. Härligt!

Jobbet rullar på som vanligt men det är slitit.
Timmar på morgonen, timmar på kvällen, timmar i massor över dagen.
Sena kvällar med tidiga morgnar. Inga rutiner.
Det är otroligt slitsamt.
Visst, jag e ”bara” 50 bast men jag märker skillnaden från förr när man hade 8-17 med en halvtimmes middag på samma tid varje dag. Nu äter man lunch allt från 12-15.
Sover olika. Ibland bra. Ibland dåligt. Ibland inte alls.
Hur orkar man då?

Mammas renovering i huset står lite still nu när mannen min inte får göra något på ett tag. Vi hann ialla fall riva, putsa upp, tapetsera & måla en hel del innan det blev stiltje.
Jag kommer att vara där & måla en del & även limma fast lite lös tapet inom det närmaste för vi vill få klart till påsk. Vi får se hur mycket jag hinner med.
De gamle får sitta & fika medan de kollar på mina rollar-färdigheter.  😀

Hoppsan vaktar mig som en hund. Han morrar & småskäller när han tycker fara närmar sig. Bråkas det i trapphuset så ställer han sig mellan mig & dörren. Sen morrar han.
Jag skrattar åt honom & han blänger tillbaka.
Jag älskar min katt!

Jag andas, alltså lever jag.