Jag måste vara 100% på mina 50% om jag ska jobba.
Det fungerar inte.
Idag var en sådan där dag igen när benen inte ville bära, andningen var hetsig, pulsen hög, händerna skakade & jag ville bara gråta.
– Face the fear Anne!!
Jo…
Jag gick ju hem i veckan som var för det gick inte att ”fäjsa feer”.
Idag fick jag byta plats med en kollega & kunde så småningom andas ikapp & bli mer normal.
För att på slutet av arbetspasset få bestämma mig om jag klarar av att jobba eller inte.
Hur ska jag veta det?
Men vi kom fram till ett bra, nåja, slutresultat.
Jag blir hemma imorn & ringer VC idag.
Nu väntar jag på samtal från läkaren.
Kan gå hur som helst nu tycker jag.
Det känns oxo helt avskyvärt att behöva backa!
Jag vill framåt!!
Jag tycker att jag mår bra, varför tycker inte min kropp detsamma??
JAG tycker inte att jag pressar mig för hårt.
Jag gör saker jag alltid har gjort men så plötsligt bara blir benen varma & viker sig samtidigt som det blir svårt att andas lugnt.
Att låta som en blåsbälg är inte optimalt!
Min chef har rätt i det hon säger.
Jag förstår det även om jag inte vill att det ska vara så.
Hon vill inte heller att det ska vara så men vad ska hon göra?
Å vad ska JAG göra?
Såklart måste hon ha pålitligt folk & med det menar jag personal som håller passen ut.
Att man är 100% på sina arbetsprocent man har på schemat.
Jag kollar in vilka som jobbar, ibland redan dagen innan men helst samma dag för att inte bli nojjig för tidigt.
Det gäller att bryta vanor vettu!
Har jag en kollega som kan avlasta mig i förbutiken så blir jag lugnare men så kan jag ju inte jobba.
Varken för mig, min kollega eller min chef.
Alla på jobbet har stöttat & stöttar mig.
De bryr sig & jag känner bara att jag sviker!
Sviker dem & sviker mig själv.
När jag sitter här hemma i soffan är jag lugn.
Jag har klarat av den svåra tröskeln som var att gå in i butiken min första dag efter kraschen.
Jag har kommit igång med kundsamtal & lärt känna nya kollegor.
Jag har börjat komma tillbaka till rutinerna i både kassa & förbutik.
Jag har kommit upp till tidiga morgnar trots mitt rubbade sömnschema.
Jag har hållit ut till 23:15 då vi haft längre öppettider i och med covid-19, det har varit ett litet helvete då min läggtid äntligen har kommit ner från 01:00 till 22:30.
Hur ska man komma i fas med sig själv då?
Jag vet inte.
Folk frågar, vad är det som löser ut attackerna?
– ”Varför mår du så”?
– ”Vad är det som händer med dig?”
Jag vet inte.
Jag vet inte!
JAG VET INTE!!!
Hur ska jag kunna berätta vad det är som är fel när jag inte vet..?
Jag vet inte…
Sen får jag alla goda råd.
Dem skulle jag kunna skriva en egen bok om.
Alla är jättesnälla, absolut.
Alla menar väl, absolut.
Men jag orkar inte lyssna.
En vän har jag som jag VET lyssnar på MIG.
Eller jag har fler men en som varit väldigt djupt nere & som är på väg upp igen.
Hon är helt underbar när hon frågar, svarar & berättar om sitt eget liv, som varit väldigt väldigt jobbigt.
När jag jämför mitt liv med hennes & säger att jag borde ju vara tillbaka nu för jag har inte varit så långt ner som du, då svarar hon bara:
– ”Alla har sin resa. Ingen människa är likadan & allt måste få ta sin tid.”
Ja vad säger man..?
Men HUR lång tid?
Man kan ju byta hjärtan, varför kan man inte berätta för mig hur länge min hjärna ska spöka.
Kanske resten av mitt liv??
Gud bevars!
Jag vill tillbaka till jobbet.
Men först måste jag bli bra.
Ah!
Läkaren ringde!
Hon förstod precis min situation så det blev direkt sjukskrivning på 75% igen.
Ja visst känns det väl bra att ha en läkare som tror på en men jag vill ju tillbaka…
Det känns som ett nederlag att behöva gå tillbaka liksom. Suck!
Nu blir nästa steg Försäkringskassan & jag hoppas att jag fortfarande har med mig min kontakt där.
Hon har varit förstående hela tiden så jag hoppas på bra respons där oxo.
Efter att jag gått av mitt pass idag så sjukskrev jag mig nästkommande två dagar.
Precis i detta nu vill jag aldrig mer gå tillbaka men jag vet att det bara är tankar som tvingar sig på för att jag mår som jag gör just nu.
Jag är oerhört trött efter morgonens debacle & samtalet med chefen var betungande om än rätt.
Nä nu gäller vila & sedan försöker jag igen!
Var är min morbror?
Min mor har ringt sin bror i Österrike sedan dagen före julafton & fram till idag.
Utan att få svar.
Vi började tillsammans bli lite oroliga för både min morbror & hans fru börjar ju bli till åren.
Jag fick kontakt med min kusins dotter.
Tillsammans med sin pappa ringde de galet mycket till sin farfar/far.
Inget svar, inte igår & inte idag.
Väldigt märkligt tyckte vi för han brukar alltid vara snabb att höra av sig.
När sedan min kusins dotter ringde i eftermiddag så svarade det i telefonen men inte ett ljud hördes förutom ett prasslande som om någon fipplade med telefonen.
Hon la på & ringde upp igen för att bara komma till telefonsvararen.
– MÄRKLIGT!!
Nu började vi bli riktigt oroliga.
Vad hade hänt??
Vi samtalade över messenger kusindottern & jag, för att komma fram till att ringa polisen.
I Österrike?
Jajjemensan!
Hon fick fram hans adress samt personnummer av sin pappa, googlade sedan upp polisen i Österrike, blev kopplad till hans stad/by & fick sedan tala med en polis på plats i Österrike.
MODIGT!!
De skulle skicka en polis till adressen för att kolla upp allt då de ox tyckte det var lite märkligt.
Telefonen kunde ju naturligtvis vara stulen!
Men så var inte fallet.
Polisen knackade på & öppnade gjorde en mycket förvånad fru.
Allt var alltså lugnt.
Det var bara så att min morbrors hörapparat eller om det var örat som krånglade & han hade nästan helt tappat hörseln.
Tänk vad obesvarade samtal kan dra igång!
Det som var kul i det hela var att mamma fick prata med hans fru (inte sin bror för han hörde inget i telefonen), jag ficka prata med min kusins dotter som är så härlig & mamma fick oxo prata med henne.
En liten släktträff mitt i detta corona-mörker.
Jag andas, alltså lever jag.
Jag andas, alltså lever jag. 