Dagen efter…

Dagen efter begravningen.
Då gick jag till jobbet. Så här med facit i hand så skulle jag aldrig jobbat.
Var inte kapabel för det alls.
Hade nog gjort mina kollegor & mig själv en tjänst om jag varit hemma.
Fast på jobbet kunde jag komma bort ett tag.
Glömma.
Fast glömmer gör jag aldrig.
Aldrig.
Hela tiden finns han där i mina tankar.
Många gånger fick jag kämpa mot tårar.
Jag bet ihop lika många gånger.
Alla sörjer vi olika.
Jag sörjer & saknar….som FAN!
Det kommer att ta tid. Lång tid.

Jag andas, alltså lever jag.

Begravning.

Så kom då den där dagen.
Dagen som man vaknade upp efter en nästan sömnlös natt.
Dagen som skulle innehålla massor av tårar.
Den oundvikliga dagen.
En dag av smärta.
Jag kände mig irriterad. Arg.
Jag försökte svälja alla syrliga kommentarer som jag bara ville skrika rakt i ansiktet på folk.
Mina närmaste fick stå ut med mig. Jag var hemsk!

Vi närmade oss kyrkan.
Kyrkan som man väl inte sprungit ner i sitt liv men den senaste månaden har den besökts i tråkiga avseenden.
Nu var det den hemskaste upplevelsen ever!

Vi gick sist in i kyrkan.
Det var en hel del folk. Fler än jag väntat mig.
Även blommorna vid pappas kista var fler än jag väntat mig. Mammas fina kistbukett. Vi tre barns upplyfta buketter bredvid. Alla andra buketter, till & med hjärtan.
Jag såg på allt men ändå inte.
Pappas kista stod i mitten & jag stannade till två sekunder för att klappa den. Som jag klappat pappa på sjukhuset.
Ville att det skulle vara någon annan däri. Inte min pappa.

Det mesta flöt på bra. Psalmer, tal & instrumentalmusiken.
När vi skulle ta farväl brast det för mig. Jag kunde inte sluta gråta.
Nu var det liksom definitivt. Så länge man satt i kyrkan, fanns där hos pappa, även om han låg i en kista, så fanns han fortfarande. Levde med oss. När det närmade sig slutet så blev det så definitivt.
Jag ville inte det.
Jag ville stanna kvar. Vara tillsammans med pappa lite till.
Bara lite till…

Men så blev det inte. En vit ros på kistan med orden att jag älskar dig pappa fick avsluta allt.
En stark arm vid min sida som inte vek en tum. Tröstande kramar. Viskande tröstord.
Alla människor som kom för att ta farväl av min fina pappa kramades hårt med fina ord.
Personer som brukar vara väldigt strikta, grät med mig.
Så klarade jag det.
Just då.

Minnesstunden efteråt gick i vågor av känslor. Jag försökte prata med folk men det var tungt.
Folk var vänliga men jag orkade knappt bry mig. Jag var tom.
Pappa var borta.

Jag andas, alltså lever jag.

En stund av lycka.

Mamma:
– Gå ut i solskenet Anne!
Vi behöver solen & dess energi.
Suck!
Jag orkar inte…
Men jag struntade i vad jag ville & trotsade mig själv. Tog på mig varmt & grabbade tag i soppåsen.
Ska jag ut, ska den ut!
Wow!
Vilken sol, vilken styrka.
Går förbi en lågstadieskola. Barnen busar i snön. De leker med sina tefat på den lilla backe som finns inom skolområdet. Den är isig & med hårt packad snö på sidorna. Det är svårt att hålla sig kvar på toppen.
De kiknar av skratt när de försöker hålla varann kvar där uppe. De glider ner alla tre tillsammans.
Skratten klingar högt. Åter igen hjälper de varann att komma upp. Med tefaten.
Samma resultat visas igen.
Dessa skratt. Barnen ligger kvar en stund & den ena säger:
– Nu orkar jag inte skratta mera för min mage gör ont.
Då skrattar de ännu mera.
Då ler jag med.
Precis i det ögonblicket är jag lycklig.
Lycklig över att jag oxo hade en sådan barndom.
En barndom då vi lekte i snön på vintrarna med rosiga kinder & en rinnande näsa.
En barndom då vi lekte i sandhögar & byggde hela världar med våra bilvägar i den.
En lycklig tid.
En tid då man lekte tillsammans.
En tid då man trodde att man alltid skulle vara tillsammans.
Att ingen skulle försvinna.

Imorgon är en helvetes dag.
Pappas begravningsdag.
Jag vet inte om jag orkar.
Jag vill inte..
Jag vill inte!!
Jag vill inte…

Jag andas, alltså lever jag.

Jag lever fortfarande i en bubbla…

Jag har klarat att jobba ett tag.
Ibland går det jättebra att prata om dig. Ibland kommer tårarna.
De går inte att hejda. Som nu.
Jag fattar det inte. Du är borta!
Dagen för begravningen närmar sig & jag bävar lite.
Mest för att vi, mamma & jag, kommer att glömma något.
Vi pratar, skriver lappar & repeterar. Ändå har vi glömt hälften när vi tar upp ämnet för att dubbelkolla.
Jag sjunker in i den där bekväma bubblan ibland för att få vara ifred. Få gråta.
Hämta kraft.
Helst vill jag skrika ut helt hysteriskt men hur skulle det se ut?
Så jag skriver. Jag skriver här. Det får mig att vara nära dig.
Ärligt så trodde jag inte att jag skulle sakna dig så.
Allt är helt obeskrivligt.
Jag hatar det.
Du är borta.
Tomhet.

Jag är tacksam för allt stöd jag får & har fått.
Annars skulle katten varit död han oxo.
Själv vet jag inte om jag skulle ätit, sovit eller duschat.
Att få krypa in i en famn & bara få vara det lilla barnet som blir tröstat av en vuxen.
Någon som bryr sig om. Som verkligen håller hårt i mig när jag faller.
Tack snälla. ❤

Vad händer i världen utanför då?
Utanför min bubbla.
Ärligt så vet jag knappt.
Det är något om sossar & kommunalare. Ensamkommande flyktingar  & minusgrader.
Jag lever bara för dagen. En dag ska jag vakna upp igen.
Få tillbaka mitt leende. Den glada Anne.
Jag hoppas det ialla fall.

Jag andas, alltså lever jag.

Vidare i nästa led…

Det går inte många minuter som jag inte tänker på dig.
Jag ser ett foto av dig & jag börjar gråta.
Jag vill vara stark. Måste vara stark.
För mammas skull.
Jag fattar inte hur hon orkar. Hur hon ska orka i framtiden.
Hon bor i huset pappa byggde. Allt där påminner om honom.
Altanen där de brukade sitta tillsammans. Stolen framför tv:n.
Och så mycket mera…
Jag kan åka hem till mig. Jag kan låtsas att det inte hänt.
Som mamma & jag sa till varann när vi tände ljus i kyrkan i söndags:
– Det är så ofattbart!

Jag skriver. Jag skriver för att må bättre.
Skriver för att få loss det som sitter som en hård klump i mig.
Saknaden. Saknaden av pappa.
Plötsligt blev jag mera vuxen.
Jag vill inte vara vuxen.

Idag har vi gått igenom allt som ska göras med begravning, kremering, psalmer, kista, urna & mycket, mycket mer.
Oskarströms begravningsbyrå var på plats hos mamma.
Ja inte kommer det att kosta 12:50 inte.

Jag andas, alltså lever jag.

Tillbaka på jobbet.

Jag har skrivit klart i pappas dagbok.
Åter igen föll tårar på mina kinder.
Det har varit tufft att skriva. Tankarna. Känslorna.
Kapitlet är avslutat. Pappa är avslutad.
Avslutad men aldrig glömd.

………………
Tillbaka på jobbet igen.
Så många frågor:
– Har du haft semester hela julen, har inte sett dig?
– Kom Tomten med massor av paket & glädje?
– Har du bara latat dig & haft det skönt heeeela långa julen?
Jag har haft en ofrivillig ledighet.
Tomten kom inte med ett skit! Han tog min pappa!
Nej jag har suttit på en stol & mått dåligt heeeeela låååånga julen!
……………….
Ändå var det skönt att komma tillbaka till jobbet.
Till mina underbara kollegor. Kollegor som bryr sig.
Ekonomin är körd i botten & hur januari ska betala sina räkningar vet jag inte men det kommer nog att lösa sig på ett eller annat sätt.
Hoppas jag.

Jag börjar komma tillbaka lite i de gamla gängorna men känner att det är långt kvar. En dag i taget.

Jag andas, alltså lever jag.

❤

Älskade pappa!
Du kom sist in i denna värd, i en skara på sex.
Du, den lilla guldklimpen.
Du växte upp & mötte mamma.
Ditt livs kärlek.

Tre barn kom med jämna mellanrum.
Barnbarnen kom till & glädjen i dina blå ögon kunde man inte ta fel på.
Livets efterrätt.
Du fick även privilegiet att uppleva barnbarnsbarn.
De måste vara aperitifen till kaffet.

Du & skogen var ett tillsammans.
Jakten var en stor del av dig men lika gärna var du åskådaren mitt i naturen.
Du, en livsnjutare som alltid fanns där.
En tyst klippa i våra liv.

Flera gånger lurade du avgrundens mörka hål.
Till slut fick du ge med dig.
Du gick sist ur denna värld, från en skara av sex.
Du, vår guldklimp.
Du fattas oss.
Älskade pappa!