Jag hade fått lov att göra ett besök i stan på Previa. Previa är ju företagshälsan så man måste få klartecken från företaget men det var helt okej. Jag träffade en beteendevetare. Ganska intressant faktiskt. Vi drog i några trådar & kom fram till vad vi skulle lägga ner vikten på. En timme tillsammans & vi kom överens om att jag skulle komma tillbaka två gånger till. En liten nyvändning i tankesättet. Väl ute på stan igen så sken solen på blå himmel & jag kunde höra vackert trumpetspel på torget. Jag styrde mina steg mot torget & där satt en man med sin trumpet till munnen. Tonerna var till Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Hur underbart som helst! En riktigt mindfulness dag faktiskt. Jag njöt verkligen.
Mammas födelsedag. Det blev smörgåstårta & goda vänners lag. Vi hade lagt ihop till en kompostkvarn, min systers familj & vi här på hemmaplan. Hur roligt som helst skulle jag vilja säga! Mamma hade kul med att bara mata på dessa grenar som alltid samlas & tar plats. Hon har ju sin lilla kompost & nu kan hon först mata Tugge & sen mata komposten. Briljant idé Johnny!
Dagens jobb hade en annorlunda överraskning med sig. Jag hade precis gått av mitt lilla pass & skulle ut i omklädningsrummet för att byta om. Man kommer ju i sina vanliga 190 knyck i 90 graders vinkelsväng & slänger upp dörren. Jag har mitt skåp längst ner i ena hörnet & jag kan min väg dit utan som innan. Men! Troligen stängs dörren till omklädningsrummet lika fort alltid men idag tyckte jag nog den stängdes extra fort. Det blev totalt mörker!! Det finns inte ett enda fönster där inne, inte ens en nödutgångsskylt! Jag visste att lysröret ovanför min plats hade blinkat några gånger & var beredd på att det skulle bli lite mörkt i min hörna men detta var lika svart som i en sotar***! Jag som alltid brukade ha min mobiltelefon i jobbarbyxans ficka förr blev varse om att den kanske ska vara med i fortsättningen. Den har ju räddat mig en gång innan när jag blev inlåst i kassarummet. Var har jag mobilen nu? Jodå. I skåpet. Enkelt tänker du, ta nyckeln & öppna. Då ska jag tillägga att jag har kombinationslås på mitt skåp. Nåja, inte tappa tålamodet. Jag VET ju att det inte finns någonting framför mig men just idag kändes det som att det kanske var en öppen dörr till toa eller dusch. Hur gör jag nu? Det blev att känna sig fram längs med väggen & idag var faktiskt båda dörrarna stängda fram till mitt skåp. Jag vet vad koden brukar ställas in på när jag lämnar skåpet så jag visste hur jag skulle vrida. Men det tog sin lilla tid! Jag fick av mig jobbarkläderna & kom i mina civila. Samtidigt så skrattar jag så jag nästan kiknar för hur rolig måste jag sett ut om man hade sett mig i mörkerkikare! När jag var klar & kom ut i butiken igen kom jag på att de hade ju brutit strömmen pga fix på kontoret. Tur man kan ha kul på jobbet!
Jag har hållit på med extra d-vitaminer i en dryg vecka nu. Tror minsann att de piggar upp mer än sertalintabletterna jag tar varje morgon. Eller om det är en kombo kanske..? Jag är gladare, piggare…nåja…men mår faktiskt bättre. Det är liksom roligare att finnas till igen. Jobbet är en liten pina men mest är det tankarna på att behöva gå dit. Jag har roligt & mår ganska bra där igen faktiskt, även om det inte alls är som förut där. Kollegorna är underbara & det är en härlig atmosfär. Jag saknar gamla Anne men är, ändå lite nyfiken på nya Anne, hur ska det gå för henne..? Varje dag är ett nytt kapitel.
Idag hade jag en mamma med sin dotter i min kassa. Dottern var lite förståndshandikappad men hade så mycket utstrålning att hon fick mig att må bra. Mamman var mest nervös över att folk skulle tycka illa om att de tog upp tid i kassan men jag slog bort det & sa att det var ju deras tur nu. Flickan, som kan ha varit runt 18-25, hade fått syn på en Pelle Svanslösbok borta vid media/tidningarna & ville att mamman skulle komma dit. Mamman som ville betala fick inte sin dotter med sig för hon ville bara vara med Pelle. -”Pelle, Pelle, Pelle” ropade hon högt. Mamman fick lämna sina varor i vagnen efter att ha betalt & gick bort till sin dotter. Undertiden fick jag mer folk i kassan så när de väl fått tag i Pelle-boken fick de köa igen. Det gick snabbt så strax var det deras tur igen. Flickan ville gärna gå nära kunden framför men mamman stoppade henne & sa: – ”Inte för nära”. Svaret hon fick var att flickan ville vara nära. Hon tyckte om det. Att vara när folk. Att förklara om covid-19 var inte lönt. Kunden framför tog inte illa vid sig i alla fall. När flickan skulle betala så frågade jag henne om hon gillade Pelle. – ”Jag älskar Pelle”, svarade hon. I samma andetag sa hon: – ”Du är vacker”! Jag ba: – ”Va? Det är du oxo”, sa jag. Hon frågade vad jag hette & jag svarade Anne. Överlycklig upprepade hon mitt namn säkert 10 gånger. När jag lämnat kvittot & önskat dem en fortsatt trevlig dag så svarade hon detsamma tillbaka till mig. Vi ropade hejdå & jag avslutade med ett hejdå samt hennes namn som jag hört mamman ropat flertalet gånger. Hon sken förtjust upp & sa till sin mamma att: – ”Hon sa visste mitt namn”! Denna flicka fick mig att bli påmind om vilket fantastiskt liv man kan ha, som HON har. Hon lever i vår värld men ändå i sin egen. Sådär fridfullt spontan & kunna vara så lycklig över en Pelle-bok i hyllan i mataffären. Hennes glädje gav mig energi. Jag behövde henne idag. ❤️
Ja då fick vi börja dagen med att sopa glas. Jag blir så arg, trött & ledsen. Det var en redan pressad dag då jag hade ett avtalat möte på Previa. Jag har velat detta själv men jag tror mer att det är en psykolog jag behöver, inte en beteendevetare. Så när vi då kom ut till lilla bilen & fick se hur dåligt den mådde blev jag matt. Nu sitter Johnny i telefon för att leta efter ny ruta & ev ny dörr. Roligast är när han säger att vi nog inte kan få samma färg på dörren som innan. Ja ba: DA! Jag bryr mig inte!
Hur kan något så enkelt som att gå till ett möte vara en hel vetenskap? Hur kan något så enkelt som att ställa klockan kvällen innan visa sig bli ett stressmoment då man inte tror att man vaknar dagen efter trots att man är vaken flera timmar innan klockan ska ringa? Hur kan något så enkelt som ett möte med en annan människa bli så pressande att man efteråt är helt slut & bara behöver lägga sig för att vila både knopp å kropp? Att en sådan enkel sak som att ta en powernap på 10 minuter måste bli en timmes liggande då hjärnan inte varvar ner förrän då? Men från och med nu ska jag ha en stund på dagen där jag kommer att sitta ner & skriva ner allt negativt, allt som retar, irriterar samt stressar mig så när jag ska sova så behöver jag inte ta med skiten till natten. Beteendevetare…fin titel men jag undrar jag. Annars går livet vidare. En dag i taget. Jag stickar nya saker hela tiden & min virkade väska är snart klar med handtag nu. Jag har stickat mössor klara, ska bara skicka iväg. Jag har gjort ”tossor” klara nu ska jag köra överkurs på dem såklart. Det sägs att jag har prestationsångest. Jo kanske. Jag måste prestera bra annars….ja vad händer annars? Blir jag mindre omtyckt för det..?
Mary Kay-myset imorn har blivit inställt. Konsulenten & hennes sambo kände sig inte riktigt krya. I dessa tider måste man ju ta hänsyn till symptomen. Tråkigt men ändå känner jag att jag nu inte behöver planera & sätta mig i den stressiga situationen som jag redan börjat leva upp till idag. Förbannade sjukdom!
Katten har däckat så jag har oxo krupit ner väldig tidigt. Sanna Nielsen får vara mindfulness innan John Blund kommer. Nu har jag bara en önskan: att få sova i ett streck fram till….i alla fall….klockan…fem?
Att skriva på paddan har en nackdel: jag kan inte ”hoppa” ner på ny rad när jag vill! Vilket i-landsproblem! Så ni får läsa det ”rörigt” idag.
Jag andas, alltså lever jag. 