Ups and downs!

Men oj vad längesedan jag skrev!
Men i ärlighetens namn – jag har inte orkat.
Just nu känner jag dock att jag saknat att ta en sväng om på tangentbordet.
Livet är en berg-& dalbana så det är verkligen svårt att hänga med i svängarna nu förtiden.
Jag jobbar fortfarande 50% & är nöjd med det.
Orken efter ett tvåtimmars pass är naturligtvis mycket bättre än efter fyra timmar eller mer.
Jag älskar min kassatjänst just nu & inget i förbutiken hägrar.
Ja mina kollegor då kanske.
Jag tänker inte på…nåja, lite kanske, på andelar i spelet, kunderna man kunde brottas med i hektiska diskussioner, kaffet som rann över eller de stressigaste timmarna man hade där borta.
Jag sitter i min kassa & bryr mig om min kund jag har för stunden & mig själv.
Det fungerar faktiskt!
Jag kan ge av mig själv så pass mycket att jag inte är helt slut när passet är slut.
Att jag INTE tar jobbet med mig hem & sitter timmavis med saker i förberedande syfte för att mina kollegor & jag ska ha en mer underlättande dag på jobbet nästa dag. Eller nästa vecka.
Jag gör vad som krävs av mig på min arbetsdag & pass.
Resten måste få vara.
Jag känner ändå att jag gör nytta, som tex idag fick två kollegor & jag ett omnämnande i ett veckobrev:
Vi värvar nämligen mest Prio-kunder!
Tillsammans värvar vi 30%.
Ja vaddå tänker ni?
Det är väl inte mycket men tänk efter nu.
Min ena kollega är sällan där då hon jobbar fackligt mest hela tiden, min andra kollega jobbar precis som jag 50% vilket betyder att vi knappt heller är där.
Så jag var rätt nöjd.
Nu hoppas ledningen att vi ska utmanas av de andra. Kul!

Annars i pipelinen då?
Tja..påsken har kommit & gått.
Jag var ledig både lördag & söndag i år. Det har inte hänt på jag vet inte när…
Min kära syster med familj var nere & vi firade coronasafe hos mamma.
Mamma har förresten fått sina sprutor så hon kände sig så nöjd.

Vi har skaffat hund!
En urgullig ”liten” schäfer/rottweiler på 1 1/2år.
Likt Hoppsan, katten, så kom han till oss bara så där helt apropå.
Han blev nämligen avlämnad på ett hundpensionat & de ville inte se honom igen.
En titt på honom & han följde med hem.
Han är chippad, veterinärbesiktigad, försäkrad & nu äntligen badad.
Maken till vanskött päls!
Nu glänser han så vackert i sitt svarta schäferhår.

Han är supersnäll, lydig, kärleksfull, snäll mot både barn & katt samt tigger inget vid matbord eller i kök.
Hur bra är inte det av en så ung hund..?
Han är dock väldigt valpig tillsammans med mamma…ja det är förresten till mamma som vi köpt hunden eller ja vi har den ihop.
Mamma ville ha sällskap men inte skaffa ny hund då hon tycker att hon är lite för gammal för att kunna ha en hund i typ kanske 15 år så då lovade vi henne att vi tar hand om Maxi om hon skulle gå bort före honom.
Så han har två hem som han älskar!
Ja det går faktiskt inte att ta miste på. ❤

Maxi.

Att jag inte skrivit på länge beror på min ork.
Jag har haft & har fortfarande, problem med vikten.
Är det inte det ena hållet så är det ett annat.
Vecka för vecka tappade jag ofrivilligt kilo.
Min startvikt innan op var 96,6 & min resa stannade vid 63-65 kg.
Perfekt tyckte jag.
När jag var nere på 54,7 fick jag nog & sökte läkare.
Jag är fortfarande normalviktig men i mina ögon är jag en koncentrationslägerkvinna från Auschwitz.
Revben som är synliga & min rumpa finns inte längre…
Nåja, never ever give up heter det ju!
Jag vill träna för att få muskler på kroppen men när orken inte finns är typ moment 22.
Jag fick reda på att jag inte får i mig tillräckligt med energi.
Att jag inte äter tillräckligt.
Jag som äter allt, hela tiden, nyttigt & onyttigt!
Spelade tydligen ingen roll så nu ska jag äta…barnmat!
Ja ni hör ju själva!
SÅ ÄCKLIGT!!
Spelar ingen roll hur mycket jag kryddar, blandar eller lägger i extra – det smakar BLÄ!
Med mera grädde, smör & feta såser har jag i alla fall lyckats komma upp i dryga 55 kg igen.
Härligt!

Till sist vill jag dela med mig av en liten berättelse jag hittade idag på fejjan:

Franz Kafka (1883-1924) gifte sig aldrig och fick inga barn.
Då han var i 40-årsåldern gick han en dag genom en park i Berlin. Han mötte då en liten flicka, som var bedrövad och grät för att hon hade tappat bort sin favoritdocka. Hon och Kafka letade länge efter dockan men utan framgång. Kafka bad flickan möta honom där nästa dag och sa att de skulle komma tillbaka för att leta efter dockan. Nästa dag, när de fortfarande inte kunde hittade dockan, gav Kafka flickan ett brev, som var ”skrivet av dockan”, som sa ”- Snälla gråt inte! Jag for iväg på en resa för att få se världen. Jag kommer att skriva till Dig om mina äventyr!” På det sättet påbörjades en berättelse, som berättades ”av dockan” och fortsatte ända fram till slutet av Kafkas liv. Flickan och Kafka möttes regelbundet och vid deras möten läste Kafka orden, som noggrant beskrev ”dockans” äventyr och samtal, som flickan tyckte var bedårande. Slutligen lät Kafka dockan ”komma tillbaka” (han köpte en ny) och sade att hon hade återvänt till Berlin. ”Den ser inte alls ut som min docka!”, sade flickan. Kafka gav henne ytterligare ett brev där ”dockan” skrev: ”Mina resor har förändrat mig.” Den lilla flickan kramade den nya dockan och tog henne med lycka hem. Ett år senare dog Kafka. Många år senare hittade, den nu vuxna, flickan ett brev inuti dockan. I det lilla brev, som Kafka hade undertecknat stod det: ”Allt Du älskar kommer förmodligen att gå vilse, men i slutänden kommer Kärleken alltid att återvända till Dig, fast i en annan skepnad och på ett annat sätt.”

Jag andas, alltså lever jag.