Pissdag!

Jag som längtade till Paris kände att jag gjort rätt val när jag blev hemma.
I alla fall idag.
Man kan jobba med tandvärk även om det inte är skönt.
Man kan jobba med huvudvärk, mensvärk & ont i foten.
Men när magen strejkar då uppstår problem.
Eller magen, tarmarna.
Jag har varit så fruktansvärt dålig idag.
Eller min tarmkanal har varit.
Tillbringat 5 timmar i badrummet.
Förstoppning.
Inget jag önskar min värsta fiende. Aldrig!
Jag är bara sååå glad att jag inte satt i Paris när detta hände.
Fruktansvärt!
Jag har varit som en trasa.
Problemet är löst men det tog en jäkla tid.

När jag väl kom tillbaka till livet igen har jag legat på soffan & klappat katten.
Chattat lite med kompisarna från Kristianstad. En av dem har redan börjat med knäckebröd, riskakor & ris samt pasta.
Det är ju inte tillåtet förrän v 5 eller till & med v 6.
Hon mår bra så då är det väl okej..?

Twilight på tv men jag ser nog inte hela. Är fortfarande helt slut efter dagens debacle.
Ska ta min bok med mig & krypa ner.
Imorgon kommer en ny dag & den vill jag ha ute lite mera av än denna dagen.

Jag andas, alltså lever jag.

Underbar måndag!

Dagen började med ett härligt uppvaknade i en varm famn.
Ett leende godmorgon & natten var som bortblåst.
Ute sken solen & fåglarna kvittrade.
Jag måste ut!
Snabb dusch, matskålen fylld med den läckraste milda yoghurten som finns.
Tabletterna i sitt lilla glas & katten i sele.
Underbar morgon utan ett moln på himlen.
Fram med solstolen & näsan i vädret.
Härligt!

Magen fungerar bra & då är jag glad. Och mår bra.
Dagens lunch bestod av fiskbullar.
Japp!…du läste rätt, fiskbullar.
Helt galet.  Sist jag såg fiskbullar var i sjunde klass.
Vi hade fiskbullsätartävling. En kille åt 82 st.
Och han gillar inte ens fiskbullar. Han mådde inte så bra efteråt men mattanterna såg nöjda ut. Han tog många påbackningar juh!
Men det smakade helt ok. För att vara fiskbullar!
Jag åt tre. Kommer nog att hålla mig till färsk fisk i fortsättningen men som en nödlösning.
Kvällsmaten blev omelett. O – M- E – L – E – T – T!
Jag har aldrig ätit omelett förut. Har inte gillat det liksom.
Ägg har nämligen alltid åkt jo-jo i halsen på mig om de var stekta eller kokta.
I bakverk har det gått bra.
Men nu fixade jag till en omelett med ost & persilja.
Med cocktailtomater till. Satt ganska gött!

Fick måla några pinnar till. Beställningar på älvadörrar.
Vi får väl se!
Dagen har varit kalasbra så jag slutar medan jag ligger på topp.

Jag andas, alltså lever jag.

Fem små ärr…

19 dagar sen operation.
Tre dagar har jag inte tagit min promenad.
En av de dagarna mådde jag inte bra.
Alla övriga har jag mått fantastiskt!
Dåligt-mående dagen var igår. Huvudet susade & lill-magen kändes, ja jag kan inte beskriva hur den kändes.
Den hade liksom mensvärk.
Men idag är den på allra bästa humör & det blev en lång rundas promenad där jag återigen skänkte pengar till ”Gå för hjärtat” som är en gemensam insats för den kvinnliga hjärthälsan.
Mina hål i magen läker bra men tejpas varje dag. Silicontejpen, den dyra, verkar helt värdelös på mig & fuktar ner öppningarna istället för att torka dem till sårskorpor utan var. Tog den andra tejpen som visserligen lämnar lite fula märken nu, pga klistret på dem, men gör fasen så mycket mera nytta.
Fast skulle mina ärr synas i framtiden så kommer jag visa dem stolt & säga:
– Kolla, jag har fått en andra chans i livet.
Vad gör fem små ärr på magen då?

Mitt socker ligger kvar runt 10-11.
Inga tabletter. Inga sprutor.
Alltså, fatta vad härligt!!!
Jag mår bra. Oförskämt bra.
Jag hoppas verkligen att detta kommer att hålla i sig.
Jag önskar inga bakslag.
Vill snart börja träna men inser att orken fortfarande inte infinner sig så jag håller tillgodo med promenader & mina hantlar för att få ordning på min axel.
Det blir att jobba tre dagar innan semestern. Hade missat det helt.
Tur man har en kassachef som påminner en…
Men jag ser faktiskt fram emot det. En smygstart på mitt nya liv.
Visa mig själv att jag fixar det. Mat på rätt tid samtidigt som man har roligt med att serva kunderna. Ja just det, provade min skjorta….tillåt mig småle. 🙂

Det kommer att bli kvalitetstid i Vadstena v 26!
Men finaste underbaraste lilla barnbarnet.
Flytten för dottern med familj blir tidigarelagd så jag behöver bara gulla toddler.
Inte för att jag skulle bära direkt men att svinga en våt trasa hade jag ju kunnat ialla fall.
Ett par dagar där i lugnet medan kattvakten ser efter Hoppsan på hemmaplan.
Efter den veckan så kommer allra käraste systern min & hälsar på.
Jag vill ha resor till Danmark & hoppas på en tur till Stockholm men jag tar en dag i taget.
Vilken sommar jag har att se fram emot!

Jag andas, alltså lever jag.

Två veckor har gått.

Ja nu har resan verkligen satt fart.
Två veckor har gått sedan ingreppet & jag mår oförskämt bra.
Jag blir snabbt trött men jag orkar med mina promenader.
Bara mina fötter som har börjat strejka lite igen. Det var väl väntat i och för sig, men jag hade önskat att allt var pånyttfött. Inte bara magen.
Jag har dragit ner på Panodilen & bytt från sandalerna till gympaskor.
De är så höga i fotvalvet att jag var pinad hela gårdagens runda.
Var inom Stadium idag för att se efter Nike eller Adidas plattisar. Men fick nobben!
Så idag snörde jag på mig mina innegympaskor. De är aningen plattare & funkar jättebra inne på gymmet. Jag kom i alla fall till hälften innan högerfoten, den utan hälsporren, gjorde sig påmind. Får se hur det går imorgon annars provar jag mina gamla Asics.

Var på vårdcentralen & plockade bort agrafferna idag. Supertrevlig sköterska som pratade & lyssnade. Inte så vanligt. Eller jo, för att vara Nyhem så är det ganska vanligt.
Hon sa att det kunde göra ont eller åtminstone nypas när hon fixade bort dem.
Men nä, det killades bara lite i sidorna. Bara mitt-ärret glipade lite, annars såg det fint ut sa hon. Hon tejpade alla såren & satte ett extra plåster på mitten. Lite restriktioner på hur de ska skötas & ett tips på tejp. Inget solande på – ETT ÅR!
Nåja, JAG får sola men inte ärren. Det kan jag stå ut med.

Vågen pekar neråt & mitt BMI som stod på 35,5 när jag var i Lund har sjunkit till 31,6.
Belåtet!
9 kilo!..på två veckor.
Samtidigt som jag var på vårdcentralen idag så kollade jag blodtrycket då jag tyckt att det varit lite knepigt vid uppresningar. 119/74 & 76 i puls.
Avsevärd sänkning skulle jag vilja säga.
Kanske kan plocka bort blodtrycksmedicinen så småningom…?
Diabetes. Minns hur dåligt jag mådde när de sa att jag hade diabetes. 2003.
Motion. Kost. Tabletter. Sprutor. Mer sprutor.
Idag är det 14 dagar sedan jag tog en tablett & spruta. Två veckor!
Ligger runt 11 i värde men det är helt okej säger man mig. 2016.
Det tar ett tag att få ner det.
Jag känner mig så nöjd.

Plockade upp hallon från frysen. Måste koka dem innan de ätes.
Sura som fan!
Eller?
….när de svalnat fick de bli kvällens sista mål. Tillsammans med mild yoghurt.
Surt? Inte ett spår. Bara. Så. Gott.

Jag andas, alltså lever jag.

 

En medmänniska utan kärlek.

En fantastisk solig dag & humöret på topp.
Onsdag.
Sjukskriven men vid god vigör. Magen sköter sig & då blir mitt humör oxo bra.
Att man slapp att köpa Klyx i måndags har gjort veckan så mycket bättre oxo.
Hej å hå!
De ringde från Kristianstad  idag & undrade hur allt gick. Jag kunde inte säga annat än att jag mår bra.
Lika underbart som vanligt att prata med folk därifrån då glädjen i deras röst varje gång verka äkta.
Det kliar under plåstren där agrafferna putar ut nu när svullnaden har lagt sig.
Självklart har jag lång väg kvar till att återkomma i vanlig form men jag är på väg.
Jag är på väg.

Vi promenerade på Galgberget idag på min andra runda för dagen. Känns bra att gå.
Än så länge går jag på smärtstillande & det innebär att mina fötter fungerar.
Inget gör ont.
Efter promenixen körde vi en runda & hamnade på en speciell plats.
En speciellt gata. Till en speciell person. En person som stått/står mig nära fast på avstånd.
Han var hemma. Han stod på sin halvt raserade trappa & såg förvånad upp när jag ropade hans fullständiga namn.
Han kisade mot oss där vi kom sakta rullande i bilen med rutorna i KD. (korsdrag)
I samma andetag som jag ropar presenterar jag mitt eget namn.
Han ler. Han ler & undrar om det verkligen är jag.
Så klen & skröpplig han såg ut. Så liten. All elegans var bortblåst men hans fina sätt var kvar.
En tvekande kram från hans sida. Inte alls som den jag fick förra gången. Då när han grät när han såg mig.
Nu tror jag inte han orkade fälla en tår. Han var så sliten.
Han berättade om sin nya granne. Trevlig familj sa han.
Jag frågar om hans barn. Då blir han blank i ögonen.
Jo, svarar han, min dotter har sagt upp bekantskapen. Men sonen hälsar på ibland.
Han hade, efter ganska många år efter hans fru gått bort, börjat träffa en dam för att pigga upp sitt liv med.
Detta tyckte inte dottern var ok. Hon mer eller mindre berättade för honom att han skulle sitta hemma, ensam, & vänta på döden. Hon tillade att detta var den sista gången de träffades.
Hur kan man vara så elak?
Han sa att det inte bekom honom något att hon försvunnit ur hans liv. Men det måste ändå kännas.
Han har väl inte valt den smartaste vägen sent i livet men en ensam människa blir inte mindre ensam när deras barn säger upp bekantskapen. Avskyvärt!
Min mage skulle ha ny mat så vi var tvungna att åka men jag är så glad att vi gjorde den där omvägen.
Min intuition sa mig att vi skulle åka där idag. Kanske var det sista gången vi sågs.
Han var i så dåligt skick…

Livet är inte rättvist. Man gör val. Ibland gör man fel val men vilka val är det rätta?
Man tror att man gör det som är rätt för en men ibland blir det fel.
Tror det var januari 2013 som jag gjorde ett bra val. Jag tog mig tid att hälsa på hans fru.
Idag tog jag mig tid att hälsa på honom. Jag tror jag gjorde hans dag. Han gjorde ialla fall min.

Jag andas, alltså lever jag.