Jag lapar sol så ofta jag kan. En stol på min altan är min bäste vän då. Idag satt katten med mej där ute & hans lina snurrade in sig i min stol. Som vanligt. Jag brydde mig inte för han sa inte något för att påkalla min uppmärksamhet så jag tyckte att vi båda mådde bra. Efter ett tag tyckte jag dock att han legat still på samma sätt för länge för att det skulle vara ok så jag reser mig upprätt med stolen & checkar av hans lina. Den går runt mig på min vänstra sida. Jag kollar till vänster. Ingen katt. Vrider mig åt höger men ser ingen katt där heller. Sänker blicken. Där ligger han. Utsträckt så lång han bara kunde bli. Helt stilla. Framför honom, inom räckhåll, kryper den slöaste geting jag någonsin sett. Jag börjar sakta prata med honom & förmanar att vi minsann INTE leker med getingar. En gång säger jag till. Två gånger. Vilken duktig katt jag har som lyss… Längre han jag inte förrän hans tass kommer farande rakt över getingen som får sig en lagom hård kyss! Snabbare än blixten tar jag hans tass tillbaka för jag vill ju inte att han ska bli stungen. Han blänger på mig. Blänger på getingen som kravlar iväg. Till slut får getingen upp sin tunga gump & flyger iväg. Katten kollar långt efter den men inser sig slagen. Han återgår till sin plats på golvet för att studera löv istället.
När vi nu inte fick bygga in & glasa altanen så får man ta det näst bästa. Vi har köpt en paviljong med hela sidor till. Det blev lite som att tälta! Känslan från förr i världen kom tillbaka & när infravärmelampan kom på plats infann sig ett riktigt mys! Det finns plats för upp till sex personer i stolar plus ett litet bord så i år ska det bli mer grille & goda vänner. Men det får ju vänta ett tag eftersom Coronaviruset fortfarande härjar.
Åh vad jag odlar! Det är massor av bebisar i vårt lilla rum. Jag njuter av att se hur de växer. Jag kan sitta & pyssla om de små livet länge. Jag älskar detta lugn & det är precis vad jag behöver.
Jag inser att fast vi inte är coronasmittade så börjar rastlösheten sätta in. Jag har landat ganska ok här hemmavid med att kunna göra ingenting. Ja missförstå mig rätt nu, jag sitter inte på en pidestal! Johnny däremot har myror i brallan. Idag på morgonen hade vi klar blå himmel med sol & jag bara längtade ut att få sätta näsan i vädret. Efter dusch & påpälsad med termo, både leggings & byxor, virade jag en filt om mig & gick ut på altanen. En skön stol mitt i solen & katten gjorde mig sällskap. Temperaturen låg inte på mer än 2 grader idag.
Det börjar stökas någonstans i min närhet & min vana trogen förbannade jag mina grannar ovanpå då de numera har varit väldigt högljudda på sistone. Själv satt jag med Uggla blandat med Carola i musikörat & hörde tydligen inte exakt vart stöket kom ifrån. Efter en timme ute kände jag att middagsmaten var dags att planeras. Går in & möts av den ljuva rena doften av Ajax. Då var det Johnny som dammsög & hade våttorkat golven. Wow! Vilken överraskning! Katten & jag satte oss i ett hörn i soffan, så golven fick bli torra innan vi satte våra tassar på dem. Frågade mannen min om han tyckte det var skitigt inne eftersom han fått ett sådant ryck men han svarade bara att det inte gick att vara ute för det var för kallt. Ja, den mannen alltså… Tror att han längtar tills det går att köra trike igen utan att förfrysa sig.
I förrgår satt jag & deppade lite över att min syster med familj inte kommer ner i påsk. Vi hade haft lite facetime med dem hos mamma i förrgår på kvällen kläckte jag en idé: Jag ska göra en aktivitetsbok till dem! De ungarna är så kreativa, tävlingsinriktade, smarta, sammanhållna & sugna på äventyr så jag släppte lös hela mitt kreativa artilleri. Nåja…efter klara 11 dagars planering tog även min fantasi slut. Men jag ska ha ihop 14. Helst 20. MEN! Det får inte bli en stress för mig att prestera. Så jag andas mellan varven, släpper allt & tittar till våra små bebisar som växer i sina äggskal, läser, promenerar…ja osv. Jag gör det jag tycker är kul men samtidigt vill jag inte bli mosig i hjärnan för att jag är för slö. Vad finns det i boken då? Allt från mattetal till lära om kroppen. Lite experiment & bakning. Det är sådant här jag älskar att fixa med! Så strax ska jag packa en låda som vi ska skicka till dem. Önskar jag kunde vara där när de öppnar & sedan börjar på sina uppgifter. Men jag har bett om att de ska föreviga det de gör. Jag tror att det kommer att uppskattas, speciellt om de ska sitta i karantän ett tag.
Har man tid & mycket laminatplast så kan man.
Till mitt eget barnbarn har jag alla födelsepresenter klara. Till hennes pyjamasparty är sovgubbarna klara & imorgon ska jag nog börja pimpa hennes säng till popcornen.
Jag hoppas, hoppas att jag kan vara med på kalaset! Det är ju inte förrän i majmånad så kanske.
Det räckte med två dagar på jobbet i 25% tjänst innan jag fick panik. Eller…panik fick jag ju redan första dagen. Andra dagen satt jag i möte med kassachefen för rehabplan men när det närmade sig att jag skulle ner i butiken igen så började jag skaka igen. Dag tre, idag, fick jag panik redan hemma. Jag ringde VC för det skulle jag ju göra om jag kände att det inte fungerade att jobba. Fick telefontid kl.14. Mitt jobbepass började kl.15. Väntar. Väntar. 14.00. 14.10 14.20. 14.30. 14.40 fick jag nog. Jag skulle ju till jobbet!! Trogen som man är trots att man mår skit. Så fick jag då äntligen tag i min läkare igen. 14.45 ringde hon. Suck! Men jag fick utrett att jag inte var fit for fight. – Vi ville testa dig om du var redo, sa hon. Denna mening ekar i mitt huvud fortfarande. På bekostnad av min hälsa. Denna extra oro för intygen som inte kom i tid. Oron för att jag inte fick prata med en läkare i tid. Oron som kom för oron… Kanske hade jag varit klar att jobba om en 14 dagar kanske om allt gått till väga som det borde. ”Att falla mellan stolarna” har jag nu förstått innebörden av. Så nu är jag hemma en månad till. Minst. Kanske. Arbetsträning kommer att bli aktuellt så småningom. Fast det är ingen nyhet. Det har min fina chef & jag redan diskuterat fram.
Det blir inget stockholmsfrämmande i påsk. Så trist! Jag har längtat efter min syster med familj. Kanske får bli lite facetime eller skype. Corona slår hårt även om det mest just nu, handlar om att hindra smittrisken. Det är bara att vänta ut det & hoppas att man klarar sig undan medan man samtidigt inte smittar ner någon annan.
Vi har ju projekt på gång hela tiden, Johnny & jag. Nu har vi satt fröer! Vi provar sockerärtor, tomater & grönkål. Det bästa med dem är att man nu kan sitta & titta på när de växer. I lugn & ro. Mindfulness.
Det är helt galet i Sverige just nu! Det nya viruset Corona har haussats upp av media till långt över Himalayas höjder. Jag kan förstå de riskgrupper som har verkliga problem med viruset. Hur lätt det är för dem att bli sjuka & faktiskt dö. De som är nedsatta i sitt immunförsvar på grund av sjukdomar typ cancer. eller de äldre. Barn verkar inte vara speciellt utsatta tack & lov! Än så länge har ingen frisk person dött av COVID-19. Det som är mest på tapeten nu är i alla fall är att man MÅSTE hamstra…toalettpapper! Folk är helt galna!! Det är slut på en massa varor i butikerna. Folk hamstrar som om det vore ett krig i antågande. Handspriten i Sverige är oxo slut i butik & på apoteken. ”Effekten beror på handspritens innehåll av alkohol på minst 60 procent, som förstör mikroorganismernas cellmembran med en närmast explosiv effekt. Cellmembraner består av fettämnen och proteiner, och alkohol har en skadlig inverkan på båda dessa komponenter.” Nu finns det två sidor av den här hamstringen vad jag har förstått. – De som hamstrar för att maten/toalettpappret kanske tar slut!!! – De som hamstrar för att ha hemma när de väl blir sjuka. Ska man bli orolig? Jo det tycker jag kanske men så länge man har sitt sunda förnuft till att tvätta händerna, nysa & hosta i armvecket & bli hemma om man är sjuk, ja då kan man nog klara sig länge. Dock tänker jag lite extra på vårdpersonalen. De får iof gå till jobbet varje dag, möta baciller & virus men nu är det ju sådant pådrag. Vad tänker alla dem? Sen känner jag lite oxo med oss som jobbar i butik. Till sjukvården FÅR man inte komma eller MÅSTE man komma beroende på hur man mår men till matbutiken ”MÅSTE” man ju! Ingen märker kanske om man går in med hosta eller feber..? Nej inte förrän efteråt när man smittat ner hela butiken & den måste stänga. Var tar du din mat någonstans då? Cafféer, pizzerior, serveringar stänger en efter en för att hålla smittospridningen nere. Gott folk: Ta ansvar! Var rädd om dig själv & andra.
Det var min första jobbardag på två månader idag. Naturligtvis hade jag haft tre pissiga nätter med minimal sömn i anslutning till denna dagen. Jag var så stressad av drömmar & halvdrömmar om att vara intensivt jagad så när jag klev upp var jag om ännu tröttare än när jag la mig kvällen innan. Jag skulle bara jobba i en timme & fyrtiofem minuter. Inte så länge tycker du men som jag mådde när jag kom in bakom disken, den känslan & det illamåendet ville du inte dela med mig kan jag lova. Mina händer satte igång & skaka igen. Jag hittade inga ord eller fel ord kom ur min mun. Spontana Anne fanns inte. Naturligtvis blev det krångel med inloggningarna ATG & Svenska Spel men det löste sig i alla fall. Värre var det att få igång mig själv. Osäker som Bambi på is tog jag mod till mig & slog på ”trycken”, fick fram en kund & började slutligen prata. Mitt jobb sedan 11 år tillbaka kändes främmande. Jag ville inte vara social. Jag ville inte prata men någon! När tiden gick ut för mitt första pass kände jag lättnad över att få gå hem. Jag stämplade ut i tid då jag nu inte får betalt mer än min schemalagda tid som bara är 25%. Fast…det är ju så jag ska göra alltid. Varför gör jag inte det? Det är något att tänka på för framtiden. Det var skönt att, från några kunder, få höra att det var gott att jag kommit tillbaka…
Efter att jag andats ut, ätit en grillad korv & pratat ut om jobbedagen med Johnny så åkte vi till Hallarna. Jag hade beställt klipptid. Jag hade ju tröttnat på min gamla frissa & inte klippt mig sedan i november eller jo…mamma tog ett litet tag på mina toppar. I måndags bestämde jag mig för att det skulle av. Strosade på Hallarna för att hitta en tillmötesgående frisör som ville/kunde ta sig an ett tunt slitet tråkigt hår som mitt. Det fanns där! En urgullig tjej på salong Hype som, innan jag visat bild på hur jag ville ha det, berättar vad jag skulle passa i. När möttes jag av det senast? Jag berättade att jag skulle vilja klippa av allt hår i….nacken. Det har jag inte gjort på…dryga 30 år! – WOW, svarade hon, vad kul för oss båda att göra en sådan förändring! Jag har alltid varit rädd för att klippa av mitt nackhår för jag har alltid velat känna mig säker på att inte se för tjock ut. När jag klippte av nacken senast var jag dock väldigt kraftig & hade typ page så vad i hela fridens namn väntade jag på?? Ibland tänker man inte så långt. Jag sätter mig i stolen & hon ber mig att flytta till schamponeringen men ångrar sig & säger: – Vet du vad? Vi tar nacken med en gång så blir det mindre färg att lägga som ändå bara ska klippas bort. Jag sätter mig i stolen igen & snabbt tar hon fram rakapparaten, drar fyra långa drag samtidigt som jag säger att jag känner mig som Demi Moore i G.I. Jane….fast hon hade så mycket mer hår än jag. Så där! …nu kunde jag inte ångra mig… Borta i schamponeringen tvättar hon & lägger i nyansfärgen. Jag ska sitta i 10-12 minuter & hon frågar om jag vill ha massage. – Eh? VA? – Ja jag fäller upp dina ben & sätter igång massagestolen. Men hur skönt var inte det på en skala?!?!? 🙂 Klippningen blev helt okej, jag ska bara vänja mig naturligtvis men helheten med en sådan trevlig, inte alls krystad frisör så kändes allt bara bra. Hon tog ingen energi. HON GAV! Nu ska jag bara lära mig styla håret åt alla de håll som det går att lägga det. Ja, jag är tunnhårig men det var jag innan med. Ska jag vara riktigt ärlig så bryr jag mig inte så mycket om det längre. För mig är min sömn viktigare & mår jag bra så kommer den kanske tillbaka som den ska igen.
Idag skriver jag den 10 mars 2020. Gårdagen trodde jag skulle ta knäcken på mig innan den tog slut. Vaknade som vanligt vid halv fem men låg kvar tills klockan var halv nio. Varje morgon hoppas jag ju på att jag ska kunna lära mig att somna om. Att lyssna på Johnnys andetag bredvid utan att reta mig på att han andas. Eller…jag är ju glad att han andas naturligtvis, absolut! Men att ligga där med öronproppar i & ändå höra…allt. Att inte koppla av. Nåja. Det blev frukost, dusch & sen planerat besök på vårdcentralen. Idag skulle jag inte ge mig. Jag var så trött efter denna stressande vecka där jag varit utan läkarintyg & utan att min läkare ringt mig så vi kunnat diskutera mitt fortsatta liv. Drop-in. Snoriga ungar, skrikande ungar, knasiga vuxna med munskydd pga Corona, äldre som var trötta efter lång väntan och så då jag. Det gick långsamt & jag ville flera gånger ge upp för att gå men jag blundade samtidigt som jag andades lugnt. Det blev så äntligen min tur efter nästan 1,5 timme. Man får inte vara sjuk för att vara sjuk. Kommer in till en ny sköterska som jag fattar tycke för direkt. Hon lyssnar & börjar sen knappa på datorn. Jag kände vibrationer av att hon skrev ett meddelande till Anna, min läkare, igen. Jag suckade tyst men sa: – Jag tar vilken läkare som helst för idag går jag inte härifrån utan att få ha pratat med någon om mig & mitt intyg som uteblivit pga er försummelse. Jag var naturligtvis vänlig i min ton men mitt tålamod var faktiskt på upphällningen. Då tittar hon mjukt på mig, sa att hon satt precis & letade efter en lucka bland läkarna idag. Jag skulle få komma till en Carl-Fredrik Ö. På frågan om jag kunde komma tillbaka om ca 1 timme, så var det bokat en tid svarade jag absolut JA. JAG HADE FÅTT EN LÄKARTID!!! Vi åker därifrån & bort till Hallarna. Vi satte in kontanter på kontot & avslutade med en toast på Wayne’s C. Jag var så trött. Väl tillbaka på VC gick jag fram med min nummerlapp till receptionsdisken & sa att jag hade en tid hos…blackout! Vad fasen hette killen??? Läkaren, vad hette han??? …dubbel-namns-killen sa jag till tjejen bakom disken. Då drog hon på mungiporna & skrattade till. – Dubbel-namns-killen? Det var ett lustigt namn. Får se om jag kan hitta honom här, sa hon & letade i datorn. Jodå…han heter Carl-Fredrik men vet du vad? Jag kommer att kalla honom för Dubbel-namns-killen. Med det avslutade hon sin mening med ett härligt skratt. Jag kände värme, för den kvinnan ler aldrig! Inte vad jag har sett när jag varit på VC i alla fall. Fint! In till väntrummet & det dröjde nog nästan 45 min innan jag blev uppropad. Väl inne fick jag berätta heeeeeela storyn igen. Jag var så trött på den så nu var den komprimerad för jag orkade inte dra allt. Han ville få tag i Anna, min läkare. Om jag kunde sitta ut i väntrummet under tiden? Visst. Där satt vi. I nästan en timme. Jag var så trött. Orkade inte titta på folk så jag blundade. Plötsligt ropade han på mig igen & jag gick in. Jodå, Anna bad om ursäkt för det som hänt. Eller INTE hänt skulle jag vilja säga. Sjukskrivningen blev retroaktiv 100% & jag fick denna veckan med. Nästa vecka ska jag gå in 25% av min arbetstid & jobba. Jag vet inte om det kommer att gå men jag ska försöka. Tyvärr måste jag befinna mig i centrumet av butiken fast jag helst hade valt att få plocka varor. Men jag kommer att vara där. Jag kommer att försöka. Det kanske kommer att gå jättebra. Gör det inte det så är det bara att återkomma som han sa… ,,,Dubbel-namns-killen.
Jag besöker min närmaste chef & vi samtalar om timmarna jag ska börja på. Verkar ok faktiskt. Återstår bara mitt inre som ska godkänna med men det tar jag tag i nästa vecka. Nu ska jag ha en veckas lugn till. Att jag ska börja sova bättre för att jag börjar jobba igen verkar ju föga troligt men jag är inte professor eller läkare så jag kan inte veta det innan jag försökt. Den gångna veckans stress slog ju tillbaka på sömnen direkt & när sömnen försvann så försvann även modet, humöret & humorn. Men jag är här. Jag finns nu. Då lever jag i nuet & avvaktar resten.
Idag är det ju som skrivet ovan, den 10 mars & det var dags att ringa F-kassan för att berätta om allt. Strax efter frukost ringer dock telefonen & det är Hanna från F-kassan. Jag svarar med ett godmorgon & får en glad kvinnas hälsningsfras tillbaka. Vi börjar prata om allt som hänt, hur jag mår, att det som inte hänt måste påverkat mig massor när stress var det enda jag inte behövde just nu. Plötsligt säger att hon såg på intyget att det var fel. Jag blev tyst. Hur visste hon..? Hon hade fått mitt intyg elektroniskt. Varför sa inte C-F det? Han sa att jag skulle skicka papperna… Nåja. Vad var det som var fel? frågar jag, mer än att det står arbetsträning på det fast jag inte ska arbetsträna. Jo, sa hon vidare, krysset på arbetsträning bryr vi oss inte om eftersom jag vet hur det ligger till men du ska ju ha ersättning på 75% inte 25 som han kryssat i på intyget. Asså vilken människa! Hon hade fått mitt intyg igår, satt igång med handläggningen direkt, upptäckt fel, skickat meddelande till läkare, fått tillbaka nytt intyg & sitter nu & säger att hon fixar allt så det är snart klart. Blir man inte glad då? Jag berättar om rehabplan, kuratorbesök & hon tycker att jag är en utmärkt sjukpatient. Det sista skrattade vi ihop till. Jag berättade i min tur för henne att jag ger ros till F-kassan & speciellt till henne som är precis rätt person på rätt plats. Sådana som hon behövs på den instansen för att ge bättre rykte. Hon blev väldigt glad & svarar med att instansen verkligen behöver lite ros. Så denna dagen har börjat bra. Nu ska jag duscha & klä mig sen blir det nog Galgberget eller stranden för promenad. Eller så blir det något heeeeelt annat. Som att åka till mamma typ. 🙂
Gårdagens stress & blandade känslor när jag inte fick samtal från min läkare gjorde sig påmind idag. Jag vaknade efter några enstaka timmar sömn & mådde skit. Fick hjärtklappning & det svindlande för ögonen så det blev vila nästan hela förmiddagen. Tack & lov så gick det över framåt 11 & när mamma kom för att äta hos oss, så då blev dagen roligare. Mamma har aldrig gjort lasagne så det gjorde vi tillsammans. ❤ Det blev en tur till Erikshjälpen där jag hittade lite garn till lilla barnbarnet som ska börja väva. Där hittade vi även ett bärnstenshalsband som jag föll för direkt. Roligast är nästan historien bakom halsbandet då vi promenerat så många vändor på stranden & diskuterat bärnstensplockning. Hur Johnny, som ung, plockat nere i Danmark & sålt. En dag hittar vi ett halsband till dig, sa han en dag men jag trodde honom inte. Men nu hängde det där inom glas & lås. 🙂 Nu hänger det om min hals. Mamma ville inom Stadium Outlet för hon behövde nya skor & då blev det nya till både mig & Johnny oxo. 🙂 Ibland behöver man fönya sig & de skor jag köpte var helt underbara. De väger ingenting & det känns som om man går på moln. Priset? 250:-. Överkomligt eller hur?
Dagen blev dock lite tråkigare längre framåt dagen. Mamma & lilla voffen hade åkt hem. Katten & jag intog sängen där vi vilade i nästan två timmar. Så skönt! Lilla Hoppsan värmer mig så mycket & han känner av hur jag mår. Han har funnits så nära varje dag jag varit sjukskriven. Älskade pälsboll! Johnny & jag hade bestämt oss att ta en tur ner till stan. Ett besök till Hemmakväll var på sin plats & vi bestämde att vi skulle ta lilla skruttis-bilen ner för den bilen tål en lördagkväll på stan. Om något skulle hända menar jag. Jag hann hoppa in i bilen medan Johnny stod utanför i två extra sekunder. Han bad mig att hoppa ur bilen igen. Jag blev förvånad men tänkte genast tillbaka på alla filmer vi sett de senaste veckorna & tänkte på bomber mm. Jag flög ur bilen igen men jag hade tur: Inga bomber! Dock möter jag Johnnys blick över taket & han tittar ner på det. Någon har hoppat in vårt tak! Suck! Hela taket var buckligt.
I den stunden var jag väldigt tacksam att det var den gamla bilen. Även om jag älskar pappas gamla bil som vi vårdat ömt så var jag så glad över att det var den som drabbats. Trodde att när den kom in under en carport så skulle den vara lite mera skyddad. Nåja. Att brusa upp för något som jag inte kan göra ogjort är ju bara onödigt. Väl nere på stan så gick vi runt på vägarna omkring innerstan. Avslutade med ett besök på Hemmakväll & återvänd till bilen. När vi körde hem upptäckte jag en ny sak i stan: En dubbeldäckare!
Den gjorde sig fin mot den blå himlen.
När vi kom hem så tittade Johnny ännu en gång på taket & kollade noga medan han letade upp precis rätta punkterna att kunna trycka upp taket igen. Det lyckades! Endast en liten bit som gör att det syns vad den varit med om. Inte för att taket är en väldigt viktig del i körandet men det är bra att ha när det regnar. Så nu har jag lagt det åt sidan & den positiva energin flödar återigen.
Det här med att vara sjukskriven är minsann ingen dans på rosor! Mina största tvivel låg ju naturligtvis hos den mycket omtalade Försäkringskassan. Sedan kunde man ju få avslag på sitt AFA oxo om det ville sig illa. Hör & häpnad, båda dessa instanser har skött sig alldeles utmärkt! Samma dag som jag fick ett samtal från Försäkringskassan så hade jag en utbetalning dagen efter. AFA kom strax efter. Min andra sjukskrivningsperiod tog slut den 29/2 & ett återbesök var planerat till dagarna innan, alltså runt den 24-28 mars. Jag hade påtalat lite extra till min läkare sist vi sågs, om JAG skulle boka en tid men fick höra att nej, nej det fixar jag. Jag skickar kallelse. Najs, tänkte jag & gick hem för att hålla lugn & ro. Onsdagen den 26 börjar jag bli orolig för det hade inte kommit någon kallelse. Jag ringer vårdcentralen & får prata med en underbar kvinna som förstår allt jag framför. Hon menar att min läkare har glömt bort en återbesökstid. Hon lägger en notis till min läkare. För några tider finns inte att boka in. Om jag inte hörde av henne senast fredag så ring tillbaka på måndag, fick jag ”order” om. Glasklart tänkte jag. På tre dagar ska jag väl höra av min läkare. Väl..? Inget på onsdagen Inget på torsdagen. Inget på fredagen. Jag ringer igen på fredagen. Jag kan ju inte gå & jobba redan! Jag orkar inte! En ny trevlig kvinna möter mig i telefon om att det inte är någon fara för min sjukskrivning då de kan skriva tillbaka den, retroaktivt liksom. Det lugnade mig lite. Så det blev att kliva in på jobbet med hjärtklappning & skakiga ben för att tala med chefen. Utan att ha papper i ordning & chefsmöte är ingen bra kombo. Men jag fick ett sådant härligt bemötande där oxo. Denna ledningsgrupp som man ibland har ångest för att prata med visade vilka stora hjärtan de faktiskt har.
Måndagen kom. Jag ringde återigen vårdcentralen. Pratade med samma trevliga kvinna som i fredags. Samma procedur: – Jag lägger en notering… Inget hände på måndagen. Tisdagen så ringer det äntligen! Eller det säger klick i min telefon med missat samtal. Jag trodde lätt att jag skulle gå i taket!!! Min f***ing telefon var ljudavstängd för okänd användar-ID! Suck! Jag greps av panik. Ett samtal klockan 11.10 till vårdcentralen igen & alla ni som vet hur det går till så ringer de ju upp en på en passande tid för dem. Jag fick tiden 13.55 & satt nervöst & pillade med telefonen medan jag väntade. Ingen ringde. Klockan 15.10!!! ringde en ny trevlig kvinna. Jag förklarade återigen mitt ärende om intyg, missat samtal & uteblivet återbesök. Från DERAS sida. JAG hade glömts bort. Nu började hela historien ta på mina krafter. – Jag lägger en notering… Har ni hört den förut?!? Jag ringer igen på onsdagen. – Jag lägger en notering… Jag ringer igen på torsdagen. – Jag lägger en notering… Så är vi framme till dagens datum & fredag. Jag känner hur paniken börja krypa på mig & när jag upptäcker min numera darrande hand (den uppträder konstigt efter min krasch) så bestämmer jag mig ilkvickt att vi skulle åka ner till vårdcentralen för att få hjälp & framförallt få svar på vad som hänt. – Ta en nummerlapp! Det möttes jag av när jag kom till receptionen. – Du får sätta dig i drop-in. Andas Anne, andas! Jag ler & tar en nummerlapp för just nu är upprörd det sista jag vill vara. Trots många bilar ute på parkeringen så var det tomt i väntrummet. Vi slog oss ner & fick vänta några minuter sen kom underbara Jonas & ropade mitt nummer. Jag förklarade ännu en gång mitt ärende & han tog mitt telefonnummer, skrev på en lapp med mitt namn & personnummer, satte den sedan på sin namnbricka på bröstet & sa: – Denna noteringen kommer jag att lämna till din läkare antingen mellan två patienter eller vid lunchbordet, så kommer hon att ringa dig. Åh, vad det lät bra! Jag skulle gå hem & vänta för nu var klockan nästan 12. Jonas skulle gå & äta. En timme behövde jag bara vänta denna gången i så fall för klockan 13 skulle min läkare åka på föredrag eller liknande & skulle försvinna från vårdcentralen. Jag vara så lättad när jag gick ut ifrån vårdcentralen denna gången. Äntligen någon som verkligen tog tag i saker & ting! Trodde jag. Klockan är nu 18.09 & ingen från vårdcentralen har ringt. Jag ringde min närmaste chef & närmast grät i telefon men fick sådant bra mottagande & förståelse så då grät jag för det. Att få höra: – Den stressen var ju det sista du behövde Anne. Eller: – Bry dig inte om att tänka på det. Du gör det du kan & hör av dig till mig när du vet något. Känn inget tvång över att komma hit med ett papper, vi vet om hur du har det just nu så bara andas lugnt. Kan säga att det värmde en superstressad själ denna dag. Mannen min mötte sedan butiksföreståndaren i butiken för en stund sedan & jag fick samma ord från honom. Han skickade en kram oxo. Fasen vad det värmer! ❤ Att de bryr sig. Jag har oxo fått en fin blomgrupp, doftljus & chokladpraliner av mina kollegor. All kärlek till er alla! Nu ska jag släppa vårdkarusellen för denna helgen men på måndag kommer jag att sitta i drop-in:en igen för jag ger mig inte.
Jag andas, alltså lever jag. 