Begravning.

Denna fredag var den dagen då Jan B fördes till sin sista vila.
Äntligen fick han träffa sin älskade fru igen.
Jag hade ringt lokala blomsteraffären för att skicka en sorgbukett.
Ville gått på begravningen men i annonsen stod det:
…”med de närmaste”.
Så jag steg tillbaka.
Det var ju inte så att jag ville snoka i deras sorg, utan bara visa mitt deltagande.

Återblick 1:
Efter 28 år steg jag åter in i det hus jag tillbringat nästan 4 år av mitt liv, i min ungdom, & hälsade på mina fd svärföräldrar.
Föräldrarna till min första kärlek. Fick även krama ”farmor”, nu 96, & hon mindes mig som om det vore igår.
Aldrig att jag kommer att ångra detta.
Att jag kunde göra några människor så lyckliga värmer mig i mitt hjärta.
– Kom snart tillbaka…
Och ”farmor” sa:
– Glöm inte bort mig. Hur skulle jag kunna det?
Har ju inte glömt henne på 28 år! 🙂
Julen är då allt magiskt sker.
Ta hand om varandra.
Skatta er lyckliga för välmående & hälsa.
Runt om oss finns det folk i det dolda som lider.
Ge ett leende.
Stanna upp.
Även om tiden rinner från dig så försök.
Jag gjorde det idag.
Stannade upp & gav av min tid.
Aldrig att jag kommer att ångra detta, tvärtom.
Jag ska alltid bära det med mig. Och jag ska komma tillbaka.
Julen är då allt magiskt sker… ♥ ”
Så skrev jag den 23 december 2012.

Återblick 2:
Jag är så glad att jag hälsade på.
Den dagen jag lånade ut min tid till dig.
Att jag brydde mig om.
Det visade sig att du var klar med livet hos oss.
Jag såg i dina ögon att du visste hur det var ställt med dig.
Du såg på mig hela tiden när vi satt & pratade.
Du reste dig & kom fram för att krama mig med orden:
– Anne, det här var den bästa julklappen jag kunde få. Att du är här.
Det värmde då. Det värmer nu.
Nu sjunger du bland änglarna & trots att åren mellan vi sågs var många togs jag emot som en bonusdotter.
Tack Jan för att du ringde.
Tack Anita för att jag fick krama dig en gång till…♥
Sov i ro du underbara…
Så skrev jag den 28 januari.
Nu sitter jag här denna fredag den 31 januari 2020 & ångrar mig så att jag aldrig åkte till min fina vän på julafton.
Jag tror & hoppas att han förlåter mig.
Men du kommer att vara saknad på torsdagarna när din syster & svåger kommer & handlar.
Då ska jag krama dem istället.

Jag andas, alltså lever jag.

Läkarbesök.

Idag var det dags för återbesök på vårdcentralen.
Behöver jag säga att jag inte sover på nätterna?
Suck!
I 1 1/2 vecka har jag försökt med nya avslappnande piller & visst somnar jag…men jag vaknar två timmar senare.
Fortfarande.
Läkar-Anna sa att hon inte vågade släppa tillbaka mig till arbetet än.
”Vi börjar med en månads sjukskrivning till sen får vi se.
Jag tycker personligen att du ska byta jobb eller börja plugga.”
Hon började prata om vad jag skulle kunna läsa till för att kunna byta inriktning men jag vet inte jag.
Är jag inte för gammal..?
Hon berättade om min ankomst till VC den där morgonen förra veckan.
Att vårdpersonalen som tog emot mig inte visste vad de skulle göra med mig.
Någon trodde att jag fått hjärtinfarkt, en annan trodde jag fått en stroke.
De var beredda att ringa efter ambulans för att få in mig akut.
Sen hade läkar-Anna kommit & förklarat.
Hon kände mig mer väl än så & konstaterade att jag ”bara” var utbränd.
Med ”-tecken på bara.
Mitt tillstånd var långt ifrån bra men jag var inte döende.
Och det var ju bra.
En hel timme la min fina doktor på mig.
Efter VC åkte jag till jobbet.
Oj vad kramar jag fick!
Fick inlämnat mina papper & vi hade ett långt samtal, min kassachef & jag.
Det är inte någon rolig situation, att sitta där & vara svag.
Dock la jag allt på bordet & förklarade att min läkare tyckte jag skulle byta jobb eller plugga.
Jag måste få en rutin i mitt liv.
Jobb dagtid.
7-16. 8-17.
En balansgång liksom, så skiftarbete, som ju faktiskt mitt jobb är till en viss gräns, var inte att föredra.
Jag vet inte…
Jag sitter nu här & vet varken ut eller in.
Satt & läste om utbildningar.
Kanske man skulle bli lokförare?
Då är det ju bara att följa spåret.
Jag som har en så dålig GPS inbyggd i skallen skulle ju kunna åka hur långt som helst utan att komma vilse.
Det sista säger jag med en glimt i ögat.
Jodå, jag kan fortfarande skratta & le.
Det är bara så mycket mer påfrestande att göra något sådant enkelt som att le när det förr kom så naturligt.
Ta inget för givet.

Jag andas, alltså lever jag.

En vecka.

En vecka har gått.
Varje dag frågar jag vilken dag det är.
Jag har ingen koll.
Minimalt är jag på facebook & jag kollar inte jobbemail.
Men Q-mailen poppar ju upp & det är svårt att låta bli.
Jag vill egentligen inte bli påmind om jobbet för på en vecka har vi endast pratat jobb två gånger.
Det är ganska bra tycker jag.
Avkopplande.
Inte så att jag är trött på mitt jobb.
Bara tiderna.
Jag orkar liksom inte mera.
Hur ska jag få rutin på detta liv?

Jag andas, alltså lever jag.

En dröm…

Söndagkväll & inte mycket har ändrats.
Hur jag mår?
Jo jag mår bra.
Eller..?
Kroppen svarar på min reaktioner.
Orken är lite sådär men promenaderna ska göras.
Men. Fortfarande. Ingen. Sömn.
En dröm är att få lägga sig vid 22-22.30-tiden & sova i ett sträck till klockan 7-8 på morgonen.
Ja de sägs ju att man ska hålla drömmen vid liv.
…jag sover ju aldrig mer än två till tre timmar!
Det är ju inte alls stressande…eller..?

Jag andas, alltså lever jag.

En lördag.

Visst gör solen att man blir gladare?
När jag drog upp persiennen idag så möttes jag av dessa glada strålar.
Lördagen gav två promenader.
Oavsett väder så promenerar vi.
Jag måste.
Ett av de många få ”måsten” jag har nu.
Jag virkar.
Oavsett tid så virkar jag.
Jag måste inte men det hjälper mig att fokusera på…
..ingenting.
Bara räkna maskor & se hur dockan blir till.
Jag kollar Matador.
Oavsett vad så kollar jag på Matador.
Matador älskar jag!
Hur många gånger jag sett DVD-boxen?
Ingen aning!
Den är i alla fall mycket viktig för mig.

Varje stund däremellan så vilar jag.
Eller äter.
Ungefär så ser min dag ut.
Och jag sover fortfarande…inte.
På torsdag är det återbesök & jag undrar hur det ska bli.
Jag behöver rutiner.
Önskemål på arbetstider är fortfarande 8-17.
Eller 7-16.
Hur ska jag orka..?
Jag måste ju börja sova nu.
Det börjar bli bråttom nu.

Jag andas, alltså lever jag.

Fortfarande ingen riktig sömn!

Fredag.
Alla säger TGIF.
Jag säger: Fuck, ännu en natt utan sömn!
Mitt humör är hemskt.
Jag har nära till lipen men jag försöker att skärpa mig.
Jag vill slappna av så att jag ska läka.
Inte stressa upp mig.
Jag har börjat kolla på min favorit-DVD-samling:
Matador.
Den danska underbara serien är alltid lika bra.
Man flyr nutiden ett stycke tid.
Jag ska bara göra roliga saker & för att muntra upp mig så åkte vi hem till min mamma. Där väntade även mitt fina barnbarn.
Man blir glad i hjärtat av att vara med denna underbara trollunge.
Jag hade med mig modellera som jag köpt för ett tag sedan på Flying Tiger.
Det var uppskattat.
Medan mor & jag fixade maten så fixade liten en modellhamburgare till mig.
Jag låtsades äta den & hon skrattade så hon kiknade.
Då kunde jag oxo dra lite på smilbanden.
Hon är kärlek!

• 

• 

Annars är det mycket vila & många promenader.
Oavsett väder så försöker jag dra mig ut & när jag har tappat lusten så står han där & puttar på.
Johnny.
Eller, inte puttar men uppmuntrar, lockar & tar hand om mig.
Då går allt lite lättare.

Jag andas, alltså lever jag.

Onsdag & torsdag.

Vi promenerar varje dag.
Det är skönt med frisk luft.
Att bara få andas i lugn & ro.
Jag har fått lite lugn men inte får jag sova.
Varje natt. Samma tid.
Vad är det som är fel?
Att slänga in ett piller kl 12, lägga sig under täcket, öronproppar in, en kramis på ögonen & jag somnar bort en stund.
Men det är lögn att sova en hel natt.
Jag klarar en dag på endast 3-4 timmar men sen är det stopp igen.
Något som hjälper mig att koppla av jobbet är att virka.
Jag har virkat en provdocka som ska vara en skyddsängel.
Jag tycker inte den ser ut som en ängel så jag har modifierat en annan docka.
Den har fått lång klänning istället & vingarna ska bli större.
Sen blir man så glad av sin egen lilla skyddsängel i form av fyra tassar & päls!

• 

• 

Spotify har oxo hjälpt till att lugna mig.
Jag sa upp Storytel för det stressade mig bara.
Musik är mera min melodi. 🙂
Jag blir lugn.
Lugnare i alla fall…

Jag andas, alltså lever jag.

Mer piller utan verkan..?

Ja då var cirkusen igång.
Jag var som ett ton Anne som släpades ut i bilen igår.
Helt slut. Trött!
Efter mitt vårdcentralsbesök så blev det apoteket.
Nya sovpiller & jag trodde att jag skulle få sova lugnt.
Lade mig redan vid 23-tiden & somnade nästan direkt.
Borde jag blivit förvånad över att vakna vid 03.44?
Egentligen inte.
Men så var det.
Det blev en piller till men inte blev jag så trött som de utlovade.
Hjärnan går på ständigt högvarv.
Jag hör allt, trots öronproppar, till och med Johnnys….
…andetag.
Vilka jag kan irritera mig vansinnigt på när min hjärna kör igång.
Nåja.
Så vad gör man då?
Jag var lite lugnare än förut.
Trött, trött, trött.
Led igenom förmiddagen & bara väntade på att få lägga mig efter lunch.
Jag måste ju komma ikapp!
Läkaren sa att jag skulle sova när jag kunde.
Men om jag sover för länge på dagen så blir jag ju pigg till natten, eller?
Nej.
Jag sov nästan hela dagen.
Ändå lade jag mig vid 23 igen & somnade som en stock…
…för att vakan strax innan 04.
Suck!
Jag strosade runt mellan säng, soffa & kök.

Måste ut & promenera.
Måste ha luft!
Vi gick en sväng när dagen hade vaknat men det blev inte den längsta jag gått men styrkan fanns inte.
Andas.
Vila.
Inte tänka på något annat än att bara andas.
Jag har fina arbetskamrater som bryr sig.
Flera har hört av sig men jag orkar inte svara mer än bara med ett hjärta.

Jag andas, alltså lever jag.

Dags att kliva av!

Då tappade jag slutligen repliken & fick stiga av scenen.
Plötsligt hann tiden ikapp.
Jag har spelat komedi på lånad tid.
Levt på oanad ork & kämparglöd.
Nu tog det stopp.
Gårdagen på jobbet efter ännu en sömnlös natt, led jag igenom.
Jag älskar mitt jobb!
Ändå var jag gråtfärdig inför varje motgång som jag upplevde.
Inget speciellt egentligen. Det bara blev så.
Sen en ganska lång tid tillbaka har jag haft stora problem med att sova.
Natt efter natt.
Vecka efter vecka.
Klockan 03.30-04.00 är den magiska gräns jag alltid vaknar på.
På sistone har det blivit ännu tidigare.
Jag somnade vid midnatt på söndagkvällen efter ett trevlig besök på Filmstaden med en härlig portion humör i actionvärlden.
När klockan som vanligt hade rullat över 03.30 vaknade jag.
Endast en ledig dag mellan många arbetsdagar & jag var helt utmattad.
– Hur skulle jag återhämta mig på en enda dag?
Jag började gråta. Hyperventilera.
Jag började skaka.
Johnny vaknade till & vi började prata.
Jag lugnade mig lite men ju mer jag tänkte på att jag bara ”måste”…
Måste gå till vårdcentralen idag.
Min enda lediga dag skulle jag sitta i kö för att få en läkartid.
STRESS!!
Hyperventileringen fortsatte.
Jag kunde inte komma ner i varv.
Tvärtom så eskalerade det.
Vi fick reda på att man kunde komma till VC redan 7.30 så vi siktade in oss på att komma dit då.
Försökte klä på mig själv med kunde inte på grund av skakningar & hyperventilering.
Jag fick hjälp av Johnny.
Resan dit tar normalt bara typ 5 minuter men det kändes som en timma!
Väl framme fick jag panik.
De andetag jag tog kunde jag inte kontrollera längre.
Mina ben vek sig.
Jag orkade inte stå.
Jag fick ett rum men hade svårt att lugna mig & kontrollera min kropp.
Mina händer famlade, skakade & kunde inte ligga still bredvid mig på britsen.
Jag såg mig själv, ståendes bredvid.
Jag såg mig ligga där, utan kontroll.
I en & en halv timma låg jag där.
En sköterska kom in emellanåt & kollade till mig.
Snart, snart skulle läkaren komma.
Min Anna.
Bästa läkaren i världen.
Hon kom, hon lyssnade, hon sjukskrev mig.
Nu vet jag att det kallas morgonångest.
Morgon som är ett av de vackraste orden som finns.
Man liksom ser hur solen går upp i själva ordet.
Ångest.
Ett ord som är så hemskt!
Tillsammans får det en negativ klang.
Jag mår skit.

Jag andas, alltså lever jag.

Tack & farväl…

Idag var en dag jag inte ville vara med om.
Innan jul hade jag en stark plan att åka & hälsa på min allra första kärleks pappa tillsammans med Johnny. Pappan skulle sitta hemma själv på julafton då inga barn skulle hälsa på.
Han ville heller inte gå någonstans då han inte kände sig helt kry, något som han inte gjort på många år.
Närmare bestämt sedan hans fru gick bort.
Senast jag träffade honom var på mitt jobb där han alltid lika glad kramade om mig & stannade för att prata en stund.
Efter det mötet hade jag bestämt mig: vi skulle hälsa på honom på självaste julafton!
Johnny & jag var överens att ingen ska sitta ensam utan besök på självaste julafton.
Julafton var den enda lediga dagen jag hade innan jul & mellandagarna så det krävde planering & andrum.
Vi planerade julafton med trike-åk i tomtekläder runt i stan, julklapp skulle inhandlas till gamle svärfaren, snabbvisit hos gammal väninna i Oskarström & tillbaka hem.
Den resan slutade i regn.
Väl hemma blev det varm dusch & varma kläder då jag var genomfrusen.
Inte fick vi vara varma länge då jag insåg att tiden tickat från oss.
En dag ledig & till och med på den dagen stressar jag vidare i livet.
Vi skulle ju till gamle svärfaren!
Jag hade sett framemot detta ända sedan jag bestämt mig för att göra detta så när jag märker att jag inte hinner – JAG INTE HINNER – så blir jag ledsen.
I mitt stilla sinne så känner jag sorg för någonstans har jag en oro i att det kanske skulle vara sista gången jag träffade honom.
Jag grubblade hela julafton & när vi körde hem på sena kvällskvisten var jag på vippen att be Johnny köra inom.
Men klockan var för mycket & jobb väntade i morgon, igen.
Dagarna gick & jag sa ofta till Johnny att jag ångrar mig så över att vi inte kört till honom på julafton.
Arg på mig själv.
ARG!

Idag fick jag veta.
Fina Jan har gått bort.
Strax efter nyår hade han inte orkat mer.
Vad som hänt är ännu oklart.
Jag har haft kontakt med Jans syster & svåger.
De har tagit hand om Jan de senaste åren.
Under depressioner & sjukdom.
Alla saknar vi Jan.
Sist jag besökte honom var 14 dagar innan han fru gick bort.
Oxo där hade jag haft en sådan där känsla av att jag måste besöka.
Då hann jag.
Jag blev varmt bemött & det kändes så bra att jag hade hunnit innan det var dags att säga adjö.
Så nu har himlen fått ännu en ängel & nu får det fina paret vara tillsammans igen.
Deras saga slutade tragiskt, på var sitt sätt, men nu är cirkeln sluten.
Må ni vila i frid.
Ni gav mig mycket glädje & har legat mig varmt om hjärtat, båda två.
Trots att jag inte funnits aktivt i ert liv sedan….37 år tillbaka.
Men faaan vad jag ångrar att jag inte åkte till dig på julafton!!!

Jag andas, alltså lever jag.
Men det gör ont!