Det har hänt igen!

Två jobbedagar kvar sedan har jag semester.
Det ska bli så skönt.
Att få vara lite normal, lite som ”alla andra”.
Att fortfarande vara sjukskriven börjar kännas lite överallt tycker jag, speciellt i plånboken.
Jag hade en vision om att få åka ut med en lånad husbil av mindre modell & få nymodigheter.
Det får jag nog lägga på hyllan när jag börjar räkna på det.
Tänk att få packa in man & hund för att bara köra.
Katten skulle naturligtvis få passning så han skulle oxo må bra.
Han vill ju inte gå någonstans ändå.

Idag gjorde jag det igen!
Maxi, hunden, har åter igen tappat en sådan där blodsugande icke-önskvärd-varelse på golvet.
Gissa om det säger splatt & sprutar blod överallt när man trampar på den!
Inget jag medvetet vill göra men har råkat ut för det två gånger nu.
Så jäkla vidrigt!!!
Så det var bara att torka & desinficera både mattan & mig.
Funderar på att göra som grannarna ovanpå: gå med skor inomhus!

Ibland undrar jag om folk tänker på hur mycket de utnyttjar andra människor.
Vissa rövslickar allt vad de kan & andra manipulerar otroligt bra.
Är man en person som tror gott om alla så sitter man strax i rävsaxen & plötsligt höjs ribban hela tiden med saker man måste hinna med.
Det händer fortfarande att jag inte kan säga nej till folk när de ber mig lösa problem som faktiskt inte är mina problem längre.
Jag är alltså fortfarande svag för sådana personer men nu är jag i alla fall medveten om det.
Jag tänker en extra gång & när jag får en liknande fråga så kan jag tacka nej.
Ändå vill jag fortfarande min nästa mer väl än mig själv.
Varför?
Jag vill tro att det är för att jag inte är en egoist, jag sätter aldrig mig själv först.
Jo, på hemmaplan gör jag nog det men när jag är utanför min så kallade comfortzone så är jag fortfarande svag.
Jag vill inte vara svag.
När jag ser tillbaka på dem som jag sårat så minns jag i alla fall att jag haft modet att be om ursäkt.
Att jag tagit tag i händelsen innan den eskalerat. Att jag har vågat prata.
Jag har ofta tolkat ord, meningar & blickar fel när jag varit med personer som jag ansett ha en högre status…nej status är fel ord…rang kanske är ett bättre ord i detta sammanhanget, att de har varit mer värda än jag själv.
Att jag alltid har sett ner på mig själv.
Men är det inte en tvåvägskommunikation?
Ändå är det alltid jag som ångrar & tar tillbaka sagda saker.

Jag har utnyttjat en person i mitt liv som jag vet om.
Alltså, jag har gjort det med vilja.
Jag ”tvingade” min syster att bre smörgåsar åt mig till frukost ett helt sommarlov.
Ja, sådan är tydligen jag!
Med orden: -Du gör så goda smörgåsar Ingela!
Hon var så lycklig att få vara mig till lags & gjorde snällt mina mackor hela den sommaren.
Varje gång tackade jag henne så mycket & visade att jag var stolt över att ha en sådan snäll lillasyster.
Tills den dag kom när mamma upptäckte det hela.
Min syster huserade i köket som vanligt när mamma kom & frågade vad hon gjorde.
Hon fick till sig historien & jag hörde bara när mamma ropade:
– ANNE-MARIE!!
Då visste jag att det var kört…
Av detta lärde jag mig alltså att jag gjorde fel.
Jag har förlåtit, blivit förlåten & gått vidare många gånger med personer som jag råkat i diskussion med.
En person har jag till & med tänjt så mycket på gummibandet att det till slut sprack!
Då var JAG klar med den personen.
Personen har min respekt som människa men jag ger personen aldrig mer än nödvändig information.
Personen i fråga har ingen aaaaaning om hur det ligger till.
Hur mycket skit som passerar munnen & tangenterna personen sitter bakom.

Sedan finns det andra personer som jag faktiskt saknar.
Jo, faktiskt.
Fast det skitit sig ordentligt, på ren svenska, så kan jag sakna personer som jag haft mycket samröre med i mina dagar.
Jag tänker på de glada stunderna & efter en stund när jag kommit in på det som hänt så har jag insett att vi ändå inte kunde leva i samma del av världen.
Tyvärr handlar det nog i grund & botten om misstag.
Om avundsjuka.
Jag skulle till & med kunna sträcka mig så långt som att säga hämnd!
Nu pratar jag inte om en enskild person utan detta rör några stycken.
Jag har sårat omedvetet.
Jag borde inte skylla på att jag inte var vid mina sinnes fulla men så är nog fallet.
Stress orsakar mycket ont.
Jag har sårat omedvetet men vet ni vad..?
Jag blev oxo sårad.
Man ska inte ta vad skit som helst, inte ens som vän men borde man inte ha kunnat prata med varann?
En vän ska ju vara den där som tar en i kragen & säger:
– Vakna upp! Fattar du vad du håller på med? Det här måste vi ju kunna prata om, vi är ju vänner…osv…
Det kunde jag ha gjort.
Det kunde de ha gjort.
Istället pratar vi inte med varandra mera.
Eller ibland bara det nödvändigaste.
Det är tråkigt.
Lite ledsamt.
Jag försöker ändå tänka positivt.
Jag behöver inte de personerna i mitt liv.
… & de behöver inte mig.
Annars hade väl vår vänskap varit värd att jobba för.

Jag andas, alltså lever jag.

Check på covidtest!

Nu är det 1 1/2 år som covid-19 härjat runt i världen.
Både Johnny & jag har fått våra två vaccinationer & vi har mått relativt bra utav dem.
Lika länge har jag varit sjukskriven.
Jag tänker på att OM jag inte brakat den där dagen i januari 2020, hade jag levt idag?
Hade jag varit ett covid-fall som strukit med?
Ja sådana tankar har jag ibland.
Jag är ju inte den som petar i det negativa utan försöker vända det mesta till positivitet.
Eller ja…visst är jag negativ men inte som förr.
Då var allt jobbigt, allt fel, allt negativt.
Att ha fått en ny plattform & stå på gör att jag tänker fler gånger innan jag beslutar, säger ja eller verkställer saker.
Jag målar inte upp allt svart innan jag försökt.
Jag peppar mig själv.
För jag är bra.
Jag ÄR bra!
Det är nämligen så att på dessa 1 1/2 åren så har jag inte varit sjuksjuk.
Inte en enda gång. Inte ens en förkylning eller som jag då är väldigt känslig mot – halsont!
Allt tvättande, spritande & avhållsamhet har visat sig vara väldigt bra mot virus & baciller.
Men nu.
Idag vaknade jag upp med en väldigt snorig näsa & lite känningar av halsen.
Igår började jag frossa lite & jag var snabb med att kolla tempen.
Den var fortfarande normal så jag tänkte inte mer på det.
Men som sagt, idag fick jag ringa kassachefen & meddela att jag skulle boka covid-test.
Covid-test.
Ja ni hör ju själva hur äckligt det låter.
Jag har inte under hela pandemin behövt ta ett sådant test & jag har varit lycklig över det.
Vissa har gjort upp till 10 st!
Nåja.
Det var bara att bestämma sig.
Bokade tid. Tog bilen & körde ner till Arenan & mötte en trevlig tjej som förklarade hur jag skulle göra.
Jag hade naturligtvis googlat 1177 & sett en massa folk som lagt ut sina filmsnuttar på fejjan.
Då hade jag skrattat åt dem. Nu satt jag här själv med min lilla påse i handen, vecklade upp instruktionerna & plockade fram pinnen med skumgummitopp.
Detta klarar jag sa jag högt.
Vände ner spegeln & gapade.
Det var då jag insåg att jag inte alls skulle fixa detta.
Det hade varit mycket lättare om någon annan hade gjort det på mig.
Jag gav ändå inte upp.
Om någon hört mig där jag satt i bilen på parkeringen bland flera andra, ja då hade man skrattat åt mig.
– Nu du lilla pinne ska du gnugga mina mandlar!
*ulkar & tårarna sprutar*
– Lilla pinne, nu tar vi den andra mandeln.
*ulkar ännu mera*
– Nä det var nog inte tillräckligt Anne.
*spänner ögonen i mig själv i spegeln*
– En gång till!
*petar, tar ut, ulkar, ögonrinn, ulkar*
– BRA ANNE!! Nu är du klar där!
– Nu är det dags för….svalgväggen.
OMG!
*kollar extra noga på bilden, gapar stort med hjälp av spateln, får våldsamma kräkattacker*
-IHELVETEATTJAGGÖRDETTAJAGFIXARINTEDETTA!!!!!
Ögonen rinner oavbrutet & kräkreflexen är ordentligt retad.
För mig som är GBP-op så innebär det att jag inte kan kräkas men jag beter mig precis som om jag la upp den ena spyan efter den andra. Jag nästan grät nu.
5-7 sekunder sa de att jag skulle gnugga.
Hur ska det gå till???
Mina ögon mötte mig i spegeln.
Sminket hade gett sig av nerför kinderna men jag blev bara arg!
– Anne!
Nu gör du det! Bara gör det! NU!
Stort gap & in med pinnen igen.
Försökte denna gång att inte vidröra något förrän jag nådde svalgväggen.
Asså, vet ni hur svårt det är??
Att bara se pinntoppen närma sig mitt svalg gjorde att jag satte igång kräkreflexen igen.
Men jag gav mig inte.
Jag petade till & gnuggade medan min hals lekte sitt eget liv.
Jag var klar!
Då grät jag nästan av lycka.
Herregud!
– BRA ANNE!
Nu kom vi till det som jag tyckte var roligast.
Spotta.
Tre loskor gjorde jag i muggen & sen rörde jag om.
Vidare ner med pinntoppen i den lilla behållaren, jag räknade till 30 innan den åkte ur & locket kom på.
Så vidrigt test men så härligt när jag var klar!
Jag hade inte ont i halsen innan men nu brände det riktigt efter gnugget.
Jag var så nöjd.
Och stolt.
Jag var oxo nöjd över att vara GBP-op i detta läget för jag lovar att jag hade gjort ner hela bilen.
Jag är superkänslig för att kräkas & har väl bara gjort det två ggr förut i mitt liv.
En gång hade jag fått dålig mat & den andra gången hade jag ätit på tok för mycket jordgubbar.
Covid-19-test klart. Check!

Då är det bara att vänta.
Jag får ju inte jobba under denna tiden.
Jag tror bara det är en vanlig förkylning men regler är till för att följas.

Check på den!

Jobbet fungerar väldigt bra annars tycker jag & efter semestern kommer jag att försöka på 75%.
Det var dock lite jobbigt de första dagarna när mycket nya kunder vällde in, sommargästerna.
Plötsligt var min comfortzone lite mindre igen.
Ändå tycker jag att jag har klarat det bra hittills.
Jag pressar mig lite men bara så mycket som jag känner mig bekväm med.
Nya saker/folk gör mig trött.
Jag tycker om att pressa liiiite till & när jag klarar det så blir jag glad.
Jag mår mycket bättre än förr. Lugnare. Avslappnad.
Det jag inte blir av med bara är tröttheten.
Jag sover bättre om nätterna även om det en å annan natt krisar lite.
Jag behöver inte tvätta så fort något ligger i tvättkorgen.
Jag behöver inte fixa, dona, städa eller plocka varje dag.
Jag är väldigt egoistisk oxo.
När jag har ledig tid sätter jag mig gärna med mitt virkeri.
Jag kan sitta i timmar för det är så avkopplande även om jag konstant räknar maskorna.
Så det har blivit ett gäng enhörningar, ugglor & bläckfiskar.
Missförstå mig rätt, jag är ute & promenerar oxo.
Sedan Maxi kom in i bilden blir det några hundrundor även om Johnny går de flesta.
Jag önskar bara jag hade orken att börja träna igen men än så länge är kroppen för svag.
Min vikt har ökat några hekto & håller sig på 56-56,7.
Det får jag vara nöjd med i nuläget.
Det är för lite & det är tråkigt att man får höra hur fult smal man har blivit men vet ni:
– Det skiter jag i!
Som sagt, det är tråkigt men jag är inte fixerad till vad folk tycker om mig längre.
Jag vet att jag gör allt jag kan för att växa till mig lite & det är nog.
De som älskar mig gör det för att jag är samma Anne som innan oavsett utsida.
Dem lägger jag mer fokus på än de som inte vill ha mig i sin närhet.
Och för riktiga vänner behöver man inte förklara allt detta.
Det hela sammantaget är väl att jag i alla fall är på rätt väg.

Ikväll spelar Danmark i EM & vi kommer att sitta bänkade framför tv:n.
Sverige åkte ju oturligt nog ut men vi har ju grannlandet som fortfarande hänger kvar.
Envetna & starka.
Att komma tillbaka efter att nästan förlorat en spelare i första matchen, det är respekt!
Så ikväll blir det rött & vitt för hela slanten…

Jag andas, alltså lever jag.