Seans med Andreas…

En man.
En kort man.
En farfar.
Gick bort tidigt.
Ett namn.
Frans.
Han har en betydligt längre man med sig.
En man med hår. Polisonger.
Den äldre mannen ser efter den yngre.
Den yngre gick ganska nyligen bort.
Kan vara hans son.
När den yngre mannen gick bort, i 70-75-års åldern, så blev han mött av en kvinna.
En mamma. Hans mamma?
Och av en yngre man som nyligen oxo gått bort.
Hans namn. Mannen i 70-75-års ålders namn.
Arne.
Han gick bort för tidigt.
Han stora kärlek lever kvar. Han var tvungen att lämna henne.
Då ger jag mig till känna. 
Mediumet vänder sig mot mig & frågar:
Säger datumet den 7 september dig något?
Jag nickar.
En lägenhet. Inte Arnes. Måste vara din lägenhet.
Min lägenhet.
Han säger att du inte lever i tvåsamhet utan ensam.
Att du tänker på honom varje dag.

Ja vad säger man?
Kanske har han sökt genom hela min facebook för info då jag hittade seansen på fejjan.
Men jag vet inte jag…

Farfar, ja min farfar hette Frans. Han var kort till växten.
Min pappa hette Arne. Han var längre än farfar.
Och han hade polisonger.
Pappa såg sin mamma strax innan han gick bort.
De väntade på honom. Så gjorde då även Robban.
Pappa blev 75. Hans livs kärlek lever kvar. Mamma.
Pappas födelsedag var den 7 september.
Han såg mig i ensamhet. Jag började träffa Johnny precis när pappa blev dålig.
Även om han träffade honom på sjukhuset så minns han det kanske inte.
Pappa.
Pappa, jag lever inte ensam.
Och jag tänker på dig varje dag.

Jag andas, alltså lever jag.
Och jag tror på vad jag vill.

Några samlade dagar…

Väldans vad dagarna går!
Idag är det redan den andra juli & första semesterveckan har snart rullat slut.
Mina sjukskrivningsveckor gick mycket saktare trots att jag hade mer att tänka på då.
Oavsett hur snabbt det går så mår jag jättebra.
Fortfarande inga diabetesmediciner eller blodtryckstabletter använda & maten fungerar väldigt bra. Har provat på både det ena & det andra faktiskt. Vissa saker vill jag bara inte äta längre medan andra, nya, saker har kommit in på matsedeln.
Vikten står stilla just nu men jag låter det bero då jag inte var såååå överviktig som mina fina vänner i Kristianstad var. Fast de har inte gått ner så mycket mera än mig ändå så vem bryr sig?
Det handlar om mig nu. Mitt liv.
Jag gjorde detta för att slippa diabetesen.
13 kg ner är faktiskt belåtet.
Kläder som inte passat på år & dagar sitter plötsligt helt ok.
Att de är omoderna (som någon sa till mig) bryr jag mig föga om. Jag har köpt & kommer att köpa, kläder som jag gillar att ha på mig oavsett tidsepok. Who cares?

Just nu sitter katten & jag i soffan. Båda blänger vi ut på regnet som strilar ner.
Semesterväder. Svensk sommar.
Hoppsan vill ut till sina fåglar & jag vill ut & gå.
Har i ett års tid pratat om att köpa nya regnkläder som jag skulle ha för just sådana här tillfällen men har jag investerat? NEJ!
Dåligt Anne, dåligt.
Det sitter fortfarande en anteckning på anslagstavlan om att köpa. Suck!

Sötaste mysigaste lilla katten.

Födelsedagen då?
Ja den firades i det allra enklaste. Dock ramlade det in över 300 grattis på fejjan.
Det blir att gå ut & äta en kväll lite senare i sommar.
Fick det finaste av foton på barnbarnet & var gång jag tittar på det så känner jag hur lyckligt lottad mormor jag är. Älska!

Har även varit i Vadstena & hälsat på junior med familj. Det var flytt till Linköping på tapeten så en å annan låda blev buren. Mest var jag dock arbetsledare & barnbarnvakt då jag inte bör lyfta tunga saker än.
Tystnaden i Vadstena var lika magisk som vanligt.
Jag älskar Vadstena!
Det gick så lätt att promenera där. Två timmar var inga problem & det var bara att njuta så mycket jag bara kunde ta in. Vågornas kluckande & fåglarnas sång var rena mindfulness.
Allting har dock en ända, bara korven har två.
Linköping är inte lika magiskt men där finns säkert andra små guldkorn.

Nä nu tror jag regnet upphört & jag kommer nog att sadla på skorna för en runda.
Mannen sover efter sent jobbepass så jag smyger mig ut…

Jag andas, alltså lever jag.