Det här med stresshantering via nätet är speciellt. Att prata med en kurator kanske ger mer..? Denna veckan skulle jag gå in mer på att befinna mig i nuet. Att andas rätt. Släppa tankar. …placera tankar…på…löv! Jag trodde hon skojade. Tanten på ljudslingan sitter & försöker få mig att vara bekväm i en stol. Tänka mig en flod som slingrar sig fram. En som finns IRL eller en från fantasin. Att jag ska försöka samla tankarna. Ta varje tanke, oavsett om det är en tanke som säger att jag inte kan eller en tanke som bara fladdrar upp som typ: vad är det för ljud? Alltså – helt knepigt! Det far omkring så många tankar på en gång & hur ska jag ta en i taget &…sätta varje…på…ett…löv? På ett löv, som sedan ska föras bort med strömmen. Jag tänkte stilla, att om jag inte var tosig innan så skulle jag bli det nu. Känner mig inte mottaglig för att sätta mina tankar på flytande löv. Antingen är jag för frisk för övningen eller för sjuk. Ingen aning. Jag försöker att tagga ner men jag går fortfarande all-in på vad jag tar för mig. Tänker jag efter lite på vad jag gjort under min sjuktid så lyfte jag odlingen till en högre plats, byggde papier machégubbar endast till hälften, stickade ihjäl sjalar & nu virkar jag så många fruktnätkassar som jag egentligen inte vet vad jag ska göra med. Så länge jag har garn & virknålar så virkar jag. Nu kommer det i alla fall att gå några till Stockholm. Jag ska ju göra roliga saker & virka är kul. Just nu. För nu har jag tiden. Och orken.
Att få tillbringa tid med sitt underbara barnbarn är livskvalitet. – Mormorrrr!! Jag vill sova hos dig & Johnny, får jag det? Snälla mormorrr! Kan man säga nej? Aldrig! I alla fall inte just nu när jag har tiden & kan låta henne vara hos oss. Jag har ju Johnny till hjälp om jag inte skulle orka. Så det blev Madicken tillsammans med Stella i soffan under filten då Abbe skulle spöka. Johnny har kopplat en trädgårdsslang till vår regnvattentunna så Stella tyckte det var ascoolt med dusch på gräsmattan. Så det blev vattenlek. Så roligt att se henne mätta alla växter med vatten. Det är ju något hon inte får pyssla med hemma. Hos mormor får man ju tänja gränser & göra lite som man vill. Idag lät hon sin mormor vila middag ifred & gosade med Johnny istället. Den lilla hönan lägger sig & somnar kring 20.00-slaget oavsett sockermängd eller hur busupphetsad hon än är. Jag lägger mig bredvid henne i min säng & vi pratar om dagen. Vi pratar om spöken. Vi sjunger sånger. Vi hjälps åt att berätta sagan om soppan. Vi skrattar, vi kramas, vi leker, vi mår bra. Det bästa säger hon innan hon somnar: – Älskar dig mormor. Detta är livskvalitet på hög nivå.
När hon sedan vaknar på morgonen så bökar hon med sitt huvud mot min mage, väntar på att jag ska lyfta täcket & släppa in henne under. Då gosar hon in sig & somnar om. Jag kan inte somna men att ligga & snusa på hennes fräscha doft av schampo från gårdagens bad gör att jag slappnar av & bara njuter av mitt älskade barnbarn. Därefter väntar en ny spännande dag.
I fyra år har jag nu haft min lill-mage. Fyra år. Ganska häftig upplevelse faktiskt. Jag mår fortfarande bra & håller vikten så när som på ett kilo upp/ner. Jag väger idag mellan 64,5 & 65,5 beroende på hur toalettbesöken infinner sig. Jag gick från 96,6 till 62 men magen har sedan själv anpassat sig till de kilon den vill jag ska ha & må bra med.
Minnet är det värre med. Jag minns inte vad som hände förra månaden, förra veckan eller i går. Därför blir det lite mer fokus på en sak här på mina sidor numera. När jag kommer på att något kul/dumt/bra/annorlunda händer under en dag så lägger jag en kom-i-håg-mening plus datum i wordpress för att sedan kunna gå tillbaka till vilken dag det var. Så denna dagen kom jag ihåg att det var lill-magens födelsedag men mer minns jag inte. Det är mitt liv just nu. Ju mer jag försöker minnas, ju mindre kommer jag ihåg. Jag gör min stress-behandling på nätet med analyser men det är svårt. När man, som jag har väldiga koncentrationssvårigheter, då är det arbetsamt att läsa instruktioner & skriva analyser om min stress.
Jo förresten, jag har ju varit på jobbet idag! Social träning stod på ”schemat” & jag smet in på finkemsområdet för att fronta & plocka lite varor. Fem pall hade kommit & jag började i långsam takt men ju fler pall det drogs fram ju mer stressad blev jag till att vilja hinna med alla. Men Anne! Hur kan du, på endast en timme, tro i din vildaste fantasi att du ska kunna hinna med fem pall?? Dessutom finns det två plockare till. Varför stressar jag??!! När en timme hade gått så fick jag bita ihop & sluta. Släppa kniven & ta mig mot omklädningsrummet. Jag måste stoppa mig själv. Sätta gränser på mig. Jag måste lära mig att jag inte behöver göra allt. Jag duger ändå.
När man tror att man är som mest stressad så hoppar naturligtvis lilla Murphy fram från sitt gömställe & ställer till det mera. Vi hade en härlig dag ihop på Hallarna – mamma, Johnny & jag. Det blev shopping på Cassels. Jag var aningen skeptisk över att hitta något då jag alltid tyckt att det bara finns tantkläder där. Jag gick mellan ställen med kläder & suckade nästan högt över vad utbudet var. Nästa tanke var att det kanske var tur att det fanns så fula kläder för jag hade ju egentligen inga pengar att spendera. Men naturligtvis så hittar jag något. Och något mer. Ännu ett plagg… Men kära nå’n! Sex plagg fick jag ihop & hade jag bara haft en extra plånbok att öppna så hade jag köpt minst två kappor oxo. Galen är man. Jovisst. MEN! Nu hade de ju 50% på alla vår & sommarkläder, så varför inte fynda? Sex plagg för strax över 800:-. Tycker jag var ok i alla fall.
Nöjda med våra inköp traskade vi vidare till Food Market & intog lunch. Fläskfilé kan jag ju aldrig motstå! Vi håller våra avstånd & njuter av god mat. Mätta & belåtna så blir det en koll på de rena toaletterna som finns på Hallarna. Min kasse ställer jag strategiskt på golvet vid dörren för att inte glömma den. Jackan hängde jag på kroken & när jag associerat ihop dessa två för att inte glömma någon av dem, så kunde jag släppa mina droppar i lugn & ro. Hela tiden måste jag tänka steget före för att inte glömma bort något så medan jag egentligen skulle befinna mig i nuet & pinka, så hade jag redan gått vidare till tankar om det fanns tvål – pappershanddukar – var mamma klar – saknade katten mig – vad händer imorgon..? Varför klarar jag inte av att vara i nuet? Nåja. Klar & tvättat händerna. Kommer ihåg att ta på jeansjackan & ta med påsen. Enkelt!..tänkte jag. Hittade mamma utanför & vi mötte upp Johnny. Därefter styrde vi stegen mot bilen. Om du känner till Hallarna så vet du kanske var toaletterna ligger & var Pizza Hut ligger. Utanför bilen gör jag som vanligt: Greppar min bakficka efter min mobil för att inte krossa den när jag sätter mig i bilen. DEN ÄR INTE DÄR!!!! STRESS!!!! – Den måste ligga kvar på toan, sa jag & släppte allt. Och sprang. Jag sprang igenom entrérondellen, genom hela Hallarna, rundade en vakt i mina 190 & in på toaletterna. Jag blev iskall. Ingen telefon. Istället för att få panik så försökte jag tänka. Det satt kvinnor utanför med sina barn. Skulle jag våga fråga dem? Jag biter ihop. Det var bara att ta tag i det. Att vara utan telefonen skulle bli väldigt strängt. Mina betalkort & körkort. Tyvärr hade ingen hittat eller tagit hand om en mobil. Jag fick bita ihop igen & fråga i intilliggande butiker. Nej, inget. Då kommer Johnny. – Du har inte lagt den i påsen med dina kläder? frågar han. Då väser jag irriterat, gråtmilt & förbannat. – Det skulle jag väl aldrig göra?! Jag gör alltid samma rutin när jag kommer in på offentliga toaletter: Tar ur mobilen från bakfickan för att den inte ska ramla ner i stolen, lägger den på handfatet medan jag gör vad jag ska. Arg, ledsen & besviken på mig själv blir jag tvungen att ta kontakt med en av vakterna. Jag lånar Johnnys telefon & ringer min egen. Gång på gång. Jag tänkte att någon kanske svarar & vi kan träffas. Men ingen svarar… Efter att ha pratat med städare så fick vakten Johnnys nummer & skulle höra av sig om den dök upp. Jag tackade för hjälpen men var redan vidare i tanken på att jag måste spärra kort. In på banken…eller..? Nähä! Mobilt bankID finns i mobilen & för att komma in på internetbanken så måste jag ju ha mobilt bankID för min dosa har dött sen länge tillbaka. Mastercard, hur spärrar jag det? All information om det finns bakom ett fingeravtryck….i…mobilen. STRESS!! Johnny är som vanligt min lugna klippa & frågar igen om inte jag lagt mobilen i kassen. Jag blänger på honom. Jag vill bara gå tillbaka till Food Market igen för att kolla brickan & sen in på toaletterna igen. Stressnivån är maxad.
Sååå nära att spricka!
Innan jag går tillbaka så blir jag övertalad till att ringa mamma, som Johnny satt i entrén för att vänta på oss. Be henne att kolla i min kasse. För säkerhetsskull, innan jag rusar vidare. – Jo, den ligger här med många missade samtal, säger mamma & jag lyser upp. Just i det ögonblicket kom jag på att jag faktiskt frångått min rutin. Jag hade till och med tänkt det högt för mig själv: – Nu lägger jag mobilen i kassen så jag inte glömmer den när jag har mer än en sak att tänka på…
Johnnys födelsedag & vi körde all-in med grille i trädgården. Fick besök av finaste familjen Stadler nämligen dotter, svärson & barnbarn. Jag kan säga att det gick i vitlökens tecken… Mamma stannade hemma på grund av denna ständiga corona. Självklart ska hon inte blanda sig med andra för mycket & vi accepterar detta. Vi dukade ihop oss i paviljongen med vindskydd & hade det väldigt mysigt. Tyvärr måste de alltid ge upp lite för tidigt då min stackars svärson är superallergisk mot katt. Då min dotter är en superduktig sömmerska så fick födelsegrisen ett par coola kallingar med ett självklart mönster på. 🙂 Själv hade jag fått skicka bud med min dotter då jag alltid är i sällskap med Johnny & inte kan handla i smyg. Samtidigt är jag inte kapabel att ränna i affärer då jag fortfarande har lite svårt med folk & viss social verksamhet.
Nästa år fyller Johnny jämna men jag undrar om det blir någon utlandsresa då. Funderar skarpt på att semestra uppåtlandet istället. Det är väldigt vackert i Sverige med, det tycker både Johnny & jag. Vi har en väldigt bra bil, Johnny är en väldigt bra chaufför & jag är en väldigt bra medresenär. Verkar som om corona inte släpper greppet före 2022 om man får tro experterna.
Idag skulle jag upp klockan 05.59 för att göra mig iordning. Jag skulle till jobbet! Klockan 07.00 skulle jag börja. Ja, bara för social träning, administration med kassachefen. Jag såg fram emot det. Igår. Idag på morgonen gick det oxo bra. Jag hade lagt mig tidigt igår, vid 22.30. Vaknade 04.30 & det började snurra. Både jag & mina tankar. Men det skulle gå bra. När vi närmade oss parkeringen blev det dock värre. Taggade in mig & gick upp för trappan till kontoret. Skit oxo! Hjärtklappning! När min chef frågade hur jag mådde blev det stopp. Eller stopp? Jag fick nervös-svada! Jag vräkte ur mig hur jag mådde. Vi småpratade en stund för hon förstod att det inte var lönt att börja på något denna dagen. Hon tyckte jag skulle gå hem igen. Jag mådde dåligt en hel timme efter jag kommit hem. Jag la mig i hängmattan fullt påpälsad för att få vara ute i friska luften. Lyssnade på Enya i ena örat på svag volym. Och andades.
9.30 skulle vi åka till Oskarström för både mannen & jag hade bokat massage. Jag längtade men var så trött. Jag skulle få 90 minuter av avkoppling med knådande händer, koppor & heta stenar. Så värt pengarna!!!
Just det, dagen skulle ännu en gång gå i kras. Suck! Jag tappade, eller snarare fumlade bort min mobil ur min hand. Rakt ner i…asfalten. Denna gången gick inte bara glasskyddet sönder. Hela glaset sprack! Hej Hallarna, här kommer vi! Fina killen Emil jobbade idag med & han gjorde ett lika bra jobb som förra gången. Fix my phone!…tummen upp!
Idag hade jag kunnat gå bananas på våra grannar ovanpå. Jag undrar så vad de sysslar med där uppe. Inte för att jag är nyfiken utan mera så där: – VAD I HELVETE SYSSLAR NI MED?!?! Många gånger har jag legat & lyssnat till ljudet i taket. Jag har förberett mig på ett tal… …men hur berättar man att det faktiskt bor fler i huset? Är man inte redan upplyst om det när man flyttar in? Man ser väl att man har grannar? Nära! Sen tror ju jag att de inte har en aning om hur jag upplever alla ljud. Jag är väldigt känslig för ljud när för tiden. Överkänslig! Det gör mig ännu tröttare än om jag skulle ha det tyst & lugnt ute på landet. Långt ut på landet. Hur berättar man lugnt för grannar man retat upp sig på att de borde GÅ i lägenheten? Inte springa, hoppa eller stampa. Att man kan lyfta stolar & inte asa dem. Att man kan sätta möbeltassar på stolarna. Att man inte skriker till varandra, man talar. Man ger inte sitt barn en dansmatta när man bor på andra våningen. Barn ska få vara barn men ibland bråkar de så mycket så jag vill ta den ena & slå den andra med. Nåja. Jag lugnar mig efter ett tag. Du vet, jag lär mig att andas. Andas. ANDAS!!
När jag behöver annat att tänka på så bakar jag. Idag var en sådan dag. Det blev ”mormors hålkakor” fast i min mammas hålkaksrecept med anis & kummin. Det doftade ljuvligt i köket & istället för att vila efter lunchen så gick jag såklart all-in & satte en vanlig bulldeg oxo. Eller ja, det blev kardemummabullar! Hur gott doftade inte det då?? Receptet från Fredriks fika denna gång. Den killen kan godsaker!
Sök gärna på Fredriks fika. Fantastiska recept!
Tyvärr så tog jag ju ut mig & var väldigt trött när kvällen kom. Jag vet att det kommer att sätta spår imorgon med men hur stoppar jag mig?
När man som jag, sitter & kollar mycket på tv så klarar jag inte av att bara titta. Då äter jag. Det vill jag inte. Så jag virkar. Jag hittade ett mönster på Pinterest men har gjort det lite till mitt eget. De första gjorde jag enligt mönster men jag liksom hatar…eller nej kanske inte hatar men jag ogillar väldigt mycket att göra magiska ringar så jag gör mina luftmaskor & får ihop en förbaskat snygg ringbörjan samtidigt som jag fäster tråden. Sen är ju jag Anne & Anne kan inte bara göra en åt gången. Suck! Hur ska jag någonsin kunna lugna ner mig? Fyra på gång samtidigt är ingen konst även om jag bara kan ha en mellan fingrarna åt gången. Jag har gett bort några, jag har fått sålt några & några ska skickas som en överraskning åt en väldigt kär vän. Den har en speciell färg nämligen & den bara skriker efter att få åka hem till den nya ägaren. Detta är som en kul grej naturligtvis. Jag anser definitivt inte att jag är bäst på att virka scanningfruktpåsar! Jag tycker bara det är roligt, rogivande & jag håller fingrarna från godisburkar.
Jag tycker att jag börjar bli bättre men så kommer det bakslag. Det är ganska kusligt faktiskt. Som till ex. när jag sitter med lappisen i knät. När jag skriver så vänder jag på bokstäverna i ord. Jag har skrivit orden tusentals gånger & tycker mig göra det nu med men så är alltså inte fallet. Då undrar jag hur jag fungerar…
Inte kan ju jag låta bli att göra chokladbollar på dess egen dag. Jag älskar ju dessa & när dottern med familj skulle komma på visit då vi haft goaste barnbarnet på visit ett par timmar. Hon lovade att hjälpa mig att göra dem men hon ville hellre vara med Johnny. När jag fixat allt med disken & bollar så kom dottern. Med inköpta Östraschokladbollar! Två själar – samma tanke. Det roliga var att barnbarnet tittade på mina ett par gånger & innan hon tog en så frågade hon mig om det var majs i dem. Jag skrattade & sa nej, majs la vi ju bara in dem när vi skulle pranka din mamma. Goa unge! Då åt hon. Mitt andra barnbarn, bonus, skulle precis hugga in när han upptäckte att det var kokos på alla. Han gillar inte kokos. – Kan jag smaka en i alla fall? frågade han. Jag svarade att det var ju självklart att han skulle. Tyckte han inte om den så skulle han få spotta ut den. Han gillade den & ville ha en till. Jag höll fram burken. Då kommer den lilla tösabiten & säger: – Men du gillar ju inte kokos å vet du, det e kaffe i dem oxo! Han gillar varken kaffe eller kokos & ändå så sätter han i sig fyra stycken. Det tar jag som ett godkännande på smarriga bakverk! 😀
Lilla Sessan! Den lilla voffsen har inte varit sig själv på ett tag så jag sa till mamma att vi måste ta henne till vettisen. Mamma vet att voffen blivit gammal, fyller 13 i augusti, då hörseln & synen har försämrats så hon trodde att det var dags att låta henne somna in, Det som mest visat sig fel var ändå att hon inte åt som hon brukar. Lilla prinsessan var minst i kullen & fick alltid kämpa för maten. Det beteendet har suttit i hela hennes liv trots att vi gjort olika försök att sakta ner intaget. Att tugga har inte varit hennes specialitet. När vi kommer till vettisen på Travbanekliniken så kollar hon in tänderna. Där fanns två huggtänder som var i väldigt dåligt skick. Mamma ville att vettisen skulle ta beslutet åt henne. Att det var hon som sa till att vovven skulle få somna. Nu höll inte vettisen med för hon tyckte att hon var i väldigt bra skick i kroppen för sin ålder. Att syn & hörseln försämrats skulle hon inte lida av då hon säkert gick in på veterinärstationen & nosade runt i rogivande takt. Ett starkt hjärta & hon har sanerat munnen förut. Allt kan hända naturligtvis men denna gången följde hon med hem för att få antibiotika & smärtstillande i väntan på op. Vi beslöt att ge henne en chans till & mamma var gladast i världen!
Sol idag med & gräset har växt till sig ordentligt i trädgården. Vi gödslade det för ett tag sedan för det fanns knappt ett strå på mattan. De gömda små rötterna fick nytt liv & det är strax dags att klippa. Men inte om Hoppsan får bestämma. Han älskar att ligga i det långa gräset & smaska i sig av de långa stråna.
Livsnjutare!
Morgonen blev alltså en skön stund i solen. Vi har bara sol i trädgården på förmiddagen & fram till 12 . Efter det försvinner den först bakom en tråkig ek & sedan bakom huset så vi passar på. Både mannen & jag njuter av lugnet. Eller ja…de stora råkorna har ju konsert lite längre ner på gatan men idag hörde man faktiskt koltrasten sjunga. På morgonen! Det har jag aldrig hört förr.
Mannens rygg är fortfarande värkande men jag är glad att han gick till läkaren. När jag sa till honom. 😀 Tänkte boka till för oss på massage faktiskt. Hans rygg behöver kärlek & hela min nedbrutna kropp efter min fantastiska vurpa innan idag behöver detsamma. Alltså, hur galen får man vara när man tror att man är smidigt som en…flodhäst? Jag skulle servera mannen, som satt ute i trädgården, en nybakad macka. Jag ville servera den snabbt då den fortfarande var varm. Smöret smälte så där gott in i brödet & jag ville att han skulle få sätta tänderna i den direkt. Då jag sträcker upp benet över gallret hinner jag tänka: – Det här går inte, jag kommer att fastna i gardinen. – Anne det här går inte, gardinen!!! PANG! Där låg jag. Gallret stod kvar i altandörrs-öppningen. Det skrattade åt mig. Att gardinen fortfarande hängde kvar på stången var en gåta. Jag hade tagit emot mitt fall med mina händer & jag låg kvar i den ställningen när mannen kom rusande. Jag skrek åt honom att inte röra mig. Jag ville först känna om jag var hel. När jag klarat av den kontrollen så började jag skratta. Jag vågade dock inte röra mig. Det tog en stund innan jag kom upp men det kändes ganska okej faktiskt. Ju längre dagen led ju mer började jag lida. Rygg, nacke, axlar, armar, händer & handleder. En skrapad haka i nålfilt är nästan inte värd att nämna i skala till de andra krämporna. Massage är nog en bra början.
Jag andas, alltså lever jag. 