Det är tufft att leva

Ja vad händer i mitt liv då?
Det var ett tag sedan jag var aktiv men allt har snurrat på ändå.
Jag har blivit singel, mormor, nästan blivit av med mormorstiteln, deprimerad & nästan blivit av med mina föräldrar.
Tufft med andra ord.
Var börjar man?
Min loverboy & jag beslutade oss att bryta upp. Idag pratar vi & umgås lite igen ialla fall.
Känns bra men tillsammans blir vi bara om jag får hela sagan.
Inget är ju hugget i sten. Jag är väl den första att ändra mig.
Jag är en fri fågel som vill göra saker. Min läkare sa att jag lever en 85 årig dams liv.
Kan väl hålla med henne till en viss gräns. Jag gillar ju lite lugn & ro oxo. Har ju nog med väsen på jobbet. Nåja…

Mormor då?
Ja. Underbart!!!
Men livet blir ju som sagt aldrig som man planerar eller väntar sig.
Det blev akut åkning tillsammans med min exman & hans flickvän. Ända till Linköping.
Vilket gick väldigt bra. Det är jag glad för. Vi åkte ju till vår gemensamma dotter & varför ska man träta då?
Det var så underbart att få se sin dotter, hennes kärleksfulle pojkvän & min underbara dotterdotter!
Att få krama, gråta & pilla på lilla bebisen var gemensamt för alla. Tack och lov så gick allt bra med den lilla.

Ett läkarbesök för mig mitt i all röra & denna underbara läkare som är så human att jag tror att hon egentligen är en sagofigur.
Lång hemmavävd kjol, håret i en lång flätad fläta utan snodd hängande på ryggen, mjuka skor & en närvaro när man pratar med henne som jag aldrig upplevt hos en läkare förut. Hon frågade mig hur jag mådde & allt bara kom.
Ett år sen min dotter flyttade & när hon inte mådde bra på sitt håll så mådde jag skit på mitt.
Jag har inte skött mitt socker. Jag har inte skött något alls!
Energitjuvar överallt.
Så mycket att prestera, så mycket att leva upp till, så många måsten!
En stor saknad av min dotter & tankar på hur jag ska ta mig dit & hälsa på.
Jag har ju ingen GPS i min hjärna så hur ska jag hitta..?
Nåja, vi skulle ju prata socker hon & jag, läkaren alltså, men vi kom aldrig dit.
Hon frågade hur jag sov. Sov?
– Du fungerar inte Anne.
Så sa hon.
– Du har en depression.
Så sa hon oxo.
Först bara lipade jag. Jag är väl frisk som en nötkärna!?!
Sen pratade hon & jag bara förstod. Jag mår inte bra.
Men depression?
Låter så läskigt i mina öron.
– Vi struntar i dina sockerprover nu för dem kan du inte ta in nu ändå.
– Du måste vila & sova så får vi se till resten sen.
När jag berättade att jag kunde äta en hel dag bara nickade hon.
– Jag förstår precis!
Att äntligen få berätta, eller få & få, jag har ju fattat att något är fel men att sätta fingret på det, har inte jag kunnat.
Snacka om att man går i sitt tunnelseende!
Så fick jag tabletter som trubbar av mig lite.
Vet ni hur underbart det är att somna som en klubbad säl??
Vet ni hur underbart det är att inte stressa på jobbet??
Vet ni hur underbart det är att knappt höra ungarna på ovanvåningen mer???
Jag triggar inte igång utan håller mig ganska lugn.
Visst jag vet, folk har sagt till mig:
– Akta dig för de där antidepressiva.
Ja, men ett problem i taget säger jag.
Jag mår bättre, är inte det huvudsaken..?

Mina föräldrar då?
Jo, pappa svimmade för en kort sekund vid bilkörning vilket resulterade i att de körde i diket & studsade mot ett träd. Mamma bröt två revben men blev hemskickad samma dag medan pappa fick ligga kvar en vecka för observation. Nu har han en stav inopererad för att hjärtats rytm ska vara stabilt.
Jag har bott hos mamma i denna veckan. Vi har tagit hand om varandra men visst är det påfrestande?
Man ska inte flytta hem till sina föräldrar på heltid efter man en gång kommit därifrån.
Ingen längre tid ialla fall. Tror nog mamma håller med mig. Hon var nog trött på mig & längtade efter sin make.

Det är en lång jobbarhelg framför mig nu men jag tror det ska gå bra.
Travet är inlämnat i väntan på vinst & jag känner mig redo att jobba.

Jag andas, alltså lever jag.
…..mormor Anne