Ny vecka på Runö.

Ja då var helgen avklarad!
På söndagen blev jag hämtad av Allra käraste syster & det var så gott att få en kram!
Att jag blev bombarderad med kramar av barnen gjorde ju inte dagen sämre.
Jag tror jag behövde lite kramar!
Det var längesedan jag var hemma…en vecka….& med lite hemlängtan så känner jag att man inte haft närhet med nära & kära.
Maten var nästan klar när jag anlände till Sollentuna & doften var helt magisk!
Pasta med champinjoner & oxfilé.
Till fikan så plockade vi äpple i trädet utanför i deras trädgård & gjorde en supergod äpplekaka.
Medan den var i ugnen så bakade yngsta dottern sockerkaka.
Behöver jag säga att jag i den stunden inte gillade att jag har minimage? 😀

Tillbaka på skolan igen & då var middagen serverad.
Kyckling kan jag ju inte neka till så jag var glad att promenaden innan middagen gjorde plats för lite mat…igen.
Kvällen efter det gick i ett slött tempo. Att vänta in morgondagen när jag visste att vi skulle ha ett ganska besvärligt ämne att arbeta med, så kände man lite oro att man inte skulle klara av det.
När dagen idag kom & vi fick grupparbeta om ämnet så hade jag varit orolig i onödan.
Som vanligt.
Fast ändå får jag säga att jag blir säkrare & säkrare på mig själv.
Efter idag så kommer vi att fördjupa oss i SD & RSO. Ska bli väldigt spännande!
För att kunna möta fienden så är det bra om man är påläst.
1 1/2 dag kommer vi att bara jobba med detta.
På torsdag sedan, kommer vi att åka till LO-borgen.
Undra om vi inte skulle titta till riksdagen oxo…

Sedan är fredagen här & kursen kommer att avslutas.
Lite tråkigt när man äntligen fått verktyg att jobba med.
…så jag har redan anmält mig till en ny kurs på Runö. 🙂
När denna kurs är över kommer jag att sakna alla dessa underbara människor som jag lärt känna.
Vissa har jag knutit lite mer kontakt med än andra men det är en riktigt skön blandning av folk.

Nu är strax måndagen slut i vecka 2 på Runö.
Kompani Svan på tv i bakgrunden medan jag summerar dagen.
Jag känner att jag verkligen vill jobba med detta!
Utbildning & att utbilda.

Jag andas, alltså lever jag.

Lördag

Lördag & sovmorgon.
Ja i alla fall tills hundarna utanför började skälla & yla.
Då var klockan runt halv åtta så det kunde ju vara okej.
Frukosten serverades mellan 8-9:30 idag & det är ju en timmes förskjutning.
Första morgonen som jag faktiskt vaknade trött men det måste ju vara all spänning & allt arbete man gjort under veckan. Ryggen har dock blivit så mycket bättre!

Efter frukosten tänkte jag gå en lite längre runda, nämligen ut till Näsudden.
Det var ett sådant där moment som man skulle utföra under sina 14 dagar här på Runö.
Den gick igenom ko & fårhagar. Med tjur.
Med varning för tjuren.
Stigen jag gick på blev mindre & mindre. Blötare & mera gegga.
Mina skor såg inte alls roliga ut längre.
Jag gav upp!
Tillbaka igen så tvättade jag av mina skor som nu står i duschen & torkar till.
Besviken? Helt klart.
Då fick det bli lite kreativitet istället.
Jag pinnade ner mot vår skolsal & med mitt passerkort försökte jag öppna dörren till bibliotekets lokal.
Det lyste bara rött när jag blippade.
Nedrans!
…men jag visste att det fanns en annan ingång, på baksidan.
Jag går runt huset & provar mitt kort.
Grönt ljus & jag drar upp dörr…….*SIREN*
Japp!
Det larmet fungerar alldeles utmärk!
Det var bara att ta sig upp mot receptionen för att be om ursäkt.
Jag hade fått hjärnsläpp, helt klart!
I backen mot receptionen så möter jag mannen som jag skulle pratat med först INNAN jag klev in i lokalen. Han fick tyst på den starka sirenen men det tog ett tag. Under tiden satt jag på en bänk skamset & väntade på honom. Jag behövde ju verkligen komma in i vår skolsal.
Efter ett tag kom han mot mig & log.
– Det är öppet för dig nu. 🙂
Jag bad 1000 gånger om ursäkt men fick till svar att det var ok för jag var varken den första eller den sista som lyckades med den bedriften.
Han hade faktisk rätt, för när jag senare på kvällen pratade med en kär vän tillika kollega, som jag ska gå nästa kurs här på Runö med, så sa hon att hon oxo satt igång larmet en gång i tiden.
Ja, skratta fick man ju i alla fall.

Middagen bjöd på nötburgare med alla möjliga tillbehör på lyxigt vis som all mat här.
Man kunde även välja ceasarsallad med bacontärningar om man ville det.
Många har åkt hem över helgen så det var inte så stimmigt i matsalen ikväll.
Folk skulle nog partaja ikväll lät det som, men jag är så mesig, jag vill helst vara själv.
Jag är här för att läsa & lära.
Jag kände dock att jag var lite missnöjd med mina promenader idag så jag gjorde en snabbtitt in till poolen. Så magisk mysigt!
Inte någon speciellt lång pool men jag lyckades ändå klämma in 1000 m innan jag gav upp.
Helt ensam med skön lugn musik, bara vågskvalp & jag. Mindfulness.
När jag var klar & på väg till mitt rum kom tre kurviga flickor i badrockar.
De skulle ner & bada. Vilken bra tajming jag hade!
Väl på rummet så har jag nu plöjt igenom Den svenska modellen.
Ja jag har läst häftet men om jag förstod?…njaä.
Men vi skulle bara läsa. Lära ska vi på måndag.
Har jag kunnat lära mig ideologier & ismer av alla de slag så ska jag nog på in resten med.
Mitt helgarbete är klart så morgondagen ligger helt fri.
Jag kommer att bli hämtad av Allra käraste syster vid 12:30 imorn.
Ska bli så kul att träffa alla igen.
Men nu ska jag ringa & säga godnatt!
…jag tror att jag kommer att ha träningsvärk from hell imorn.

Jag andas, alltså lever jag.

Första veckans reflektion

Oj vilken vecka!
Idag är det redan fredag & första fördjupningsarbetet är klart.
Vår superbra grupp First Class byttes ut då vi var tvungna att skifta bord när nytt arbete skulle påbörjas.
Nya kompisar!
Lite trögt i början såklart eftersom man var tvungen att känna in atmosfären hos nya människor.
Det som förvånar mig är faktiskt att man kan känna sådan värme med personer man aldrig tidigare mött.

Tisdag morgon & jag vaknade…pigg!
Hur kunde det gå till efter en sådan lång dag?
Klart, efter att ha somnat redan strax efter 22, är väldigt ovanligt för mig.
Jag vill ju inte gå & lägga mig för tidigt, då jag inte vill vakna för tidigt.
Jag hatar ju att inte få sova!

Morgonlektionen handlade om reflektionen från gårdagen, måndag, men det var inte många som ens kom ihåg vad vi gjorde dagen innan. Det mesta var i & för sig mest praktiskt samt att lära känna varandra men ändå. Att tro att man hade koll på vilket hus & rum man hade, fick jag skratta åt mig själv ganska många gånger innan jag greppade alla vägar på Runö.
Idag, fredag, kan jag inte förstå hur jag kunnat vara så snurrig.
Här är så härligt lugnt & mysigt!
Inte så stilla & tyst som på Viskadalen men bra nära.
Runö är ju bra mycket större!

Onsdagen rullade på snabbt & halva veckan hade nu redan gått.
Det är intensivt. Det är tidspressande men så kul!
Man lyssnar till texter, man arbetar i grupper, man målar, skriver & diskuterar saker som jag aldrig trodde jag skulle förstå.
Ism hit & ism dit, historia, kreativitet, rörelse, ibland glömmer man nästan att andas.
Men bara ibland.

Torsdagen ägnades i stort till feminism.
Ett grupparbete som skulle redovisas på fredagen.
Att jobba så tätt tillsammans under så många timmar kräver koncentration & styrka.
Och en hel del energituggummi.
Men vi rodde det i hamn.
Feminism är inte bara…feminism. Det finns så många grenar utifrån den grundläggande feminismen.
Första gången jag läste igenom häftet, första gången vår handledare började förklara – jag trodde aldrig att jag skulle hänga med ännu mindre bena ut informationen.
Redovisningen idag gick som en dans & att man sedan lärde av de andras redovisningar var ju en härlig bonus. Man var ju ganska fokuserad på sin egen & tänkte att man inte skulle kunna ta in när någon annan skulle stå framme vid tavlan med sin information.
Jag kan inte något utantill direkt men jag har lagt ny kunskap i min ryggsäck.

Maten är helt ekologisk & vissa rester blir nästa lunch eller middag. Allt återvinns.
Att de sedan har kockar som kan tillaga, typ soppa på en spik & ändå få det gott, ja det är verkligen överraskande. De har fullständiga rättigheter i baren. Inte för att jag är stammis där men en annan blir lite förfriskad emellanåt om kvällarna. Inte från vår grupp då förstås. Vi tar vår utbildning på allvar.

Varje morgon & kväll promenerar jag. Det är inte jättelångt men det håller ryggen igång.
Den har strejkat lite nu när jag har suttit så mycket. Jag är ju inte van.
Efter att ha tagit med min ena sängkudde till lektionssalen plus promenader så har jag blivit bättre.
En kudde i svanken gjorde så mig mycket bättre.
Tack & lov!

Jomen visst har jag hemlängtan!
Men ändå trivs jag väldigt bra här uppe i Åkersberga.
Just nu sitter jag i min säng med datorn i knät. Jag har kollat Fångarna på fortet efter att jag fått in receptions-gubben på rummet…ja han fick fixa tv:n. 🙂
Jag har inte ens haft en tanke på att sätta igång tv:n på hela veckan & när jag skulle koppla av denna fredagkväll så funkade den inte.
Dock är servicen väldigt hög på Runö så jag fick hjälp omedelbums.
Varför jag kollar tv en fredagkväll?
Jag orkar inget annat. Inte hänga i baren, inte hänga i gameing-rummet.
Jag är bara…trött.
Jag har en vecka kvar & vill orka med den oxo.
Nu väntar jag på att ögonen ska slå igen.
Jag är så nöjd med att ha orkat med & klarat av första veckan.
Imorgon ska jag söka mig ut till Näsudden, Palmestenar & Håll-käften-huset.

Jag andas, alltså lever jag.

Runö i sikte!

Vilken resa jag gjort innan jag ens börjat!
Som antagen till kursen Insikter så börjar det ett nytt steg på min livstrappa.
Flygbiljetterna kom levererade till mobilen men flygbussen behövde bokas.
Hur gör jag då?
Det var nu ingen direkt utmaning när jag väl satt mig in i bokningssystemet & de biljetterna landade hos mig de oxo.
På morgonen den 18 september skulle alltså lilla jag resa ensam till Stockholm med flyg, flygbuss & sedan vanlig buss ut till Åkersberga, Runö Folkhögskola.
Alla som känner mig vet att jag inte går någonstans om jag inte vet vart jag ska tillika vet hur jag ska ta mig dit. Jag vill ha kontroll!
Allt var packat på söndagskvällen innan, bara sminket som skulle ner i stora resväskan.
Ut i mörka natten, nåja, klockan var redan 05:47 när vi steg ut från lägenheten med handväska, datorväska & resväska. Att vara borta i 14 dagar krävde ju ett å annat i packningen. Att man sedan skulle ha dator till detta vägde ju oxo sitt kilo. Handväskan var lagom packad men en Desigual kan rymma ganska mycket om man har den lite större varianten. Bok, banan, medicin, godis….
På plats i lilla bilen som skulle ta mig till flygplatsen på andra sidan stan satt nu min man, hund, jag, min handväska, min datorväska & min resväska.
Bilen startar inte.
BILEN STARTAR INTE!
Okej…ut med mannen, hunden, handväskan, datorväskan, resväskan & mig själv i det snabbaste.
Mannen hämtar andra bilen i garaget & vi rullar hemifrån 06:08.
Sista incheck & bagageinlämning är kl.06:30.
Jag checkar in mig via mobilen så allt ska vara klart när jag kommer fram, att bara lämna in väskan då menar jag.
Jag kan ändå fortfarande undra hur man kan checka in sig när man inte fysiskt är på plats.
Nåja, väl framme tog två supermorgonpigga damer emot mig vid inlämningen av bagaget.
Hej då till mannen & jag går igenom säkerhetskontrollen.
Inga pip, vare sig från handväskan, datorväskan eller mig.
Inne i väntsalen satt massor av folk som skulle upp till Stockholm denna tidiga måndagmorgon för att jobba. De var märkbart stressade.

Ombord på planet fick jag fönsterplats.
Det hade blivit fri placering för flygbolagets incheckning strulade & de hade fått räkna in oss som små får för att det skulle stämma. Jag skulle suttit på 4B men snodde då 4A då jag ville se ut.
Det serverades kaffe med macka uppe i luften & den lite dryga timmen gick ganska fort.
Jag var tacksam att killen som satt sig bredvid mig tyckte om, precis som jag, att blunda mestadels av resan….så varför ville jag då egentligen ha fönsterplats..?
Jag älskar att flyga men denna gången gnagde något i mig.
Mannen & jag brukar kolla på flygplanshaveri på tv för det är ganska intressant hur utredarna löser saker även om planen oftast är i mikroskopiska bitar.
Snurrade propellern ordentligt?
Vad var det som slog mot taket?
Låg det inte en lös skruv där på golvet?
När jag tittade ut precis i början av flygresan, just när vi steg uppåt så började jag må illa, fick svindel.
Något sådant har jag aldrig känt av förut.
Jag fick en känsla av att falla. Falla så där otäckt som jag sett på tv. Vad tänker man ens när man faller så där högt uppifrån…?
Dock slappnade jag av efter ett tag.
Jag visste att stora utmaningar väntade mig när jag landade på Bromma flygplats.

Nästa distans att färdas efter att vi fått gå av planet var till flygbussen.
Eller…neeej, du måste ha bagaget med dig Anne!
Så in i ankomsthallen kollade jag efter mina medresenärer så jag visste vart jag skulle ta vägen men hur såg de ut? Jag hade ju blundat nästan hela resan.
Aha, en tavla i taket. Band 1 var mitt & plötsligt börjar bagagebandet snurra.
Jag fick vänta ett tag innan min väska kom upp & innan dess hann jag tänka tusen tankar.
Två av dem var: Hur såg min resväska ut, jag minns inte vilken färg den hade & undra vart flygbussarna står. Jag satt på bänken & hade tusen fjärilar i magen. Jag höjde blicken lite & fick syn på reklamen på väggen. Det stod:
Så här tar du dig billigast & enklast in till city! Flygbussarna.
WOW!
En helt fantastisk bild på dessa flygbussar mötte min blick & jag fick mod igen.
Någon där uppe måste gilla mig.
Dem ska jag minsann kunna hitta. Att jag redan innan resan fått info om att de skulle stå strax utanför entrén till flygplatsen hade jag inte noterat i min hjärna.
Det som är enkelt för någon kan vara svårt för en annan.
Min handväska, datorväska & resväska följde alltså alla tre med mig ut från flygplatsen till flygbussen som mycket riktigt stod utanför entrén.

Ja då skulle man blippa biljetten med telefonen.
Tur att busschauffören var en trevlig prick som förstod att jag var förstagångsåkare & han visade sig ha tålamod med mig. Bussen var halvfull när jag klev på. Trångt ändå skulle jag vilja tillägga då jag fick, med min handväska, datorväska & resväska, knö mig bakåt i bussen. Jag inser att vi alla fyra inte skulle kunna sitta på ett säte & tillika eventuellt få rum med en medpassagerare så jag, med min handväska & datorväska försöker trycka upp min resväska på bagageplats. Det var INTE en piece-of-cake kan jag tillägga men efter mycket om & men så var resväskan på plats.
Väl med ändan i sätet så kunde jag ändå inte koppla av.
Ett mantra kom fram & jag mässade tyst för mig själv:
Handväska, datorväska & resväska – alla ska med. – Handväska, datorväska & resväska – alla ska med.
Jag var bergsäker att jag annars skulle glömma min resväska.

Resan till centralen skulle gå via Fridhemsplan.
Jag var supernojjig att jag skulle missa centralen & hamna någon annanstans, tills jag insåg att Fridhemsplan måste ju komma först.
Mycket riktigt. Bussen stannar vi första hållplatsen & en skylt med Fridhemsplan stannar precis utanför mitt fönster. Jag känner mig ganska nöjd med att jag än så länge faktiskt hittat hit själv.
Snett bakom mig hör jag ett ungt par som börja diskutera lite högre. Jag hör att de blir stressade över att de redan nu var inne på centralen & om de skulle hoppa av. Paret reser sig upp & i det ögonblicket så vänder jag mig om med orden: Om ni ska till centralen så är det inte här, vi är på Fridhemsplan.
Jag riktigt hör hur världsvan jag låter & när paret lugnat sig får jag en tacksam blick.
Jag vänder mig om & mår så inivassen bra!
Framme vid centralen kånkar jag ut min handväska, datorväska & resväska.
I bakhuvudet har jag ett minne av att en kollega berättat för mig hur jag ska ta mig till Runö-bussen.
Den säger: Du ska bara in genom dörren & upp för rulltrappan.
Suck!
Det finns fem ingångar på centralen där jag står!
Skit samma!
Nu går jag in & så tar jag det därifrån.
När jag kånkar på min handväska, datorväska & resväska genom karuselldörren på centralen ser jag en bekant skylt:
PRESSBYRÅN!
JAG BEHÖVER JU PEPSI!!!
Så jag kliver in i den pyttelilla Pressbyrån för att köpa med mig några burkar läsk.
Jag vågade inte ta med några i bagaget på flyget, man vet ju aldrig om det säger poff!
Väl framme vid kassan smilar jag upp mig samtidigt som jag håller på att tappa de tre burkarna, handväskan & datorväskan då resväskan gör en egen piruett på sina hjul.
Mannen log tillbaka & jag drog nog något skämt om att:..som om jag inte redan hade mycket att bära…
I samma andetag frågar jag mannen om han kunde peka ut riktningen dit jag skulle gå för att åka Runö-bussen. Han plockar fram en pärm & säger att den går från gate 10.
Gate?
Det är väl ingen flygplats heller?
Jag hade ingen aning om att man sa så men jag tackade för mig när jag väl hade tryckt ner tre burkar i min handväska, som för övrigt redan var full, så stegade jag ut ut butiken.
Jaha…gate 10…
Åter igen lyfte jag blicken & se där!
Rulltrappan!
Ovanför rulltrappan stod det gate 10-18.
Kunde det bli bättre? Knappast!
Jag kånkar vidare & efter några meter ovanför trappan så möter jag skylten gate 17-18.
Vart tog 10-11 vägen??
Hur långt hade jag gått??
Jag tänker att de måste ju räkna baklänges så jag börjar gå. Dock dyker det inte upp någon 15-16 gate men jag tänker att jag har tid, bussen går inte förrän om en timme.
Men se där!
Bakom nästa sväng står gate 10-11.
Vid tavlan med 10 stod det avgång till Runö & jag slår mig ner på en bänk.
Vilken dag!
Jag hittade hit!
Medan jag sitter & väntar rasslar det till med folk. Alla verkar känna alla & alla ska till Runö.
Just då känner jag mig så ensam i Stockholm.
Jag inser att jag är helt själv. Ingen att luta sig mot. Ingen som tar hand om mig. Jag har ingen att prata med & ingen att förlita mig på. Jag är själv. Helt själv.

MEN!
JAG GER INTE UPP!!
Det är dags att gå ombord på bussen & jag har nog aldrig åkt en sådan trång buss förut.
Resväskan hamnar i skuffen på bussen men nu oroar jag mig inte för den för den ska till Runö, precis som jag. Jag hoppar in på en fönsterplats & hoppas på att få sitta själv.
Men bussen blir knöfull!
Jag får snällt flytta på mig & ge plats bredvid mig vilket gör att handväskan samt datorväskan får samsas i mitt knä. Tilläggas ska att jag hade mera benplats på planet hit!
Min busskamrat sa ett enda ord på resvägen & det var tack.
Tacket var för att jag flyttat mig & gett henne plats.
Då orkade jag inte heller var social.
Resan fram till skolan tog en halvtimme ungefär & väl framme kom den där ensamkänslan igen.
Så många som kände varann. Jag kände ingen.

Bemötandet av personalen på Runö var helt i min smak!
Supertrevlig gubbe som välkomnade oss alla & då menar jag alla.
Han såg nämligen varje person som kom emot honom & han sa välkommen till varje.
Jag fick reda på vart vår Insiktsgrupp skulle hålla till & följde efter människorna före mig.
Inne i klassrummet hade flera redan hittat sina platser & jag letade efter min.
Med min handväska, datorväska & resväska.
Mitt namn hade stått på dörren in & jag letade upp mitt bord.
Två tjejer & två killar hade tagit plats. Jag kände mig inte alls delaktig i denna grupp vid första anblicken men jäklarrrs vad fel jag hade!!!
En superhärlig Alexandra, en finurlig Cathrin, en rolig Calle & en glimten-i-ögat kille vid namn Baghat.
Vilket dreamteam!
Runö – where the magic happens…
Jag hade hittat hem med…min handväska, min datorväska & min resväska.

Jag andas, alltså lever jag.