Vi befinner oss i ett mörkt sovrum på 70-talet.
Det är sovdags & vi delar rum, min lillasyster & jag.
Vi har alltid haft ett härligt förhållande till varann, fast det skiljer 5 år mellan oss så tänkte vi väldigt lika med ganska lika intressen.
Jag vet inte när vi kom på det men ofta när vi skulle sova så hade vi så mycket att prata om & vi fick många tillsägelser om att vara tysta.
Det är svårt när man är typ 5 & 10 år gamla.
När man har så mycket fniss i sig att det liksom bara bubblar!
Nåja.
Av någon anledning börjar vi knacka i väggen.
En knackning är ju inte att prata eller hur?
*knackning*
Tock-tock-tock-tock-tock?
(ty-cker du om mig?)
*knackning*
Tock!
(JA!)
*knackning*
Tock-tock-tock-tock?
(hur my-cket då?)
*knackning*
Tock-tock-tock-tock-tock……
(hur mycket som helst…..)
Eller jag vet inte hur många knackningar som ingick i det sista svaret men de sista knackningarna skulle vi göra tillsammans.
De tre sista.
Det betydde att vi var vänner.
Jag älskar den tiden vi haft tillsammans.
Min barndom var faktiskt helt perfekt!
Vi lekte Madicken.
Jag var Madicken & min syster var Lisabeth.
Vår låda med utklädningskläder var stor.
Vår fantasi större!
En negligécape & genomskinliga nattlinnen typ babydoll var höjdpunkten när vi skulle leka Moses i vassen & Faraos dotter.
Aldrig att vi undrade över var de där kläderna kom ifrån.
När jag tänker efter vet jag fortfarande inte.
Kanske ska fråga mamma… *fnissar*
Vi klättrade ner för trappan till källaren hemma i barndomshemmet & min syster satt i en badbalja.
Hon blev rädd för ”kroketilerna” så jag var tvungen att ”vada ut i vassen” för att hämta henne.
Rädda henne från krokodilerna.
Upp på ryggen, kläderna fastnade & naturligtvis ramlar vi omkull.
Då skrattade vi.
Vi gick inte alltid riktigt till väga som i filmerna för vi gick inte upp på taket för att hoppa med paraply.
Dock hoppade vi från soffan med pappas svarta paraply.
Åh vad jag älskade vår tid tillsammans!
Sen växte vi upp lite mer & jag blev smartare.
Vi byggde kojor i vår lilla avdelning i gillestugan.
Många kuddar, täcke & mängder av mosad banan med okokt spaghetti i.
Vad, undrar du?
Jo, mosad banan var & är en favorit men för att göra det till en liten tävling så bröt vi ner en liten bit okokt spaghetti för att se vem som hittade den först i sin skål. Som mandeln i gröten typ.
Sommarlovet började & jag började bli lat.
Tonåring.
Frukost.
Strängt att göra smörgåsar.
Jag har ju en syster!
– Åh snälla Ingela, du som gör så goda smörgåsar, kan inte du fixa frukost så äter vi i kojjan..?
Min älskade, snälla, lilla syster gjorde smörgåsar.
Ett helt sommarlov.
Hon var så glad över att jag ville ha hennes goda smörgåsar.
Gjorda med så mycket kärlek.
Tills mamma berättade för henne att…jag bluffade.
Sen var det roliga slut.
En härlig tid.
Jag skulle vilja hylla min syster som har stått ut med mig under vår uppväxt.
Min allra käraste syster.
Dagar vi byggde upp nästan hela byar med saker över hela golvet.
Sen behövde jag gå.
På.
Toa.
Blir borta länge….
Sen orkade jag aldrig leka mer & hon fick själv plocka ordning.
Att du bara orkade.
Förlåt om jag gjort dig ledsen.
Förlåt för att jag körde med dig.
Förlåt för att jag utnyttjat dig.
Jag vet dock att du växt upp till en fantastisk kvinna så jag tror inte du fick några men…
Jag vill bara säga att jag älskar dig.
För att du är min syster.
För att du alltid fanns & finns för mig.
Min allra käraste syster.
Ett av de allra bästa minnena var när vi tillsammans planerade vårt luciaframförande på mammas keramikkurs.
Jag tror vi var…8-9 & 13-14 år gamla.
Jag minns inte exakt tyvärr!
Det var som sagt Luciadagen & jag hade inte fått gå i ett tåg, inte fått sjunga de där underbara sångerna tillsammans med mina skolkamrater.
Vi satte ihop ett litet manus på vilka sånger vi skulle sjunga.
Det pirrade i magen för det är så kul att överraska!
Vi packade ner våra luciaklänningar, ljus & glitter.
Vi travade de nästan tre kilometerna till andra sidan byn i djup snö medan det fortfarande vräkte ner mer.
Vi övade på manuset på vägen & sångerna satt.
Vi kom fram & knackade på de stora rutorna i den gamla möbelaffären.
Keramikfröken Ewa öppnade & vi framförde vårt ärende.
Vi var hjärtligt välkomna!
Medan vi gick in så blängde mamma på oss & i samma stund tänkte jag att nu har jag gått över gränsen.
Jag hade ansvaret över min lillasyster & här var vi långt hemifrån i snöyra.
Mamma var arg!!
Trodde jag.
Vi klev in på den lilla toaletten för att byta om.
Vi tände våra ljus & steg ut i det mörka rummet som Ewa släckt ner för att vi skulle få luciastämning.
Vi tog varandras händer & gick ut.
Tillsammans.
Min allra käraste syster & jag.
Jag minns att jag älskade ögonblicket när jag såg att mamma inte var arg.
Efteråt bytte vi om igen & när vi kom ut i det upplysta rummet hade deltagarna samlat ihop lite pengar till oss för de tyckte vi var modiga & duktiga.
Vi tog adjö & började vår vandring hem igen.
Samma kilometer men denna gången stannade vi vid Pressbyrån mitt i byn för att handla godis.
Vi var så lyckliga & att ha en syster så nära som jag hade då gjorde min barndom helt perfekt.
Jag hoppas att jag alltid får ha dig vid min sida.
Att vi håller sams.
Jag vill alltid vara din storasyster även om det är jag som ser upp till dig nu.
Det gör jag så gärna.
Jag är glad att du lyckats i livet.
Att du har en underbar familj.
Jag önskar dig livslång god hälsa.
Jag älskar fanimej dig!
Du är bäst!
❤
Jag andas, alltså lever jag.
Och jag vill hylla min syster.
Min allra käraste syster.
Jag andas, alltså lever jag. 