På bara ett enkelt löpband.

Sitter & kollar på Sofias änglar.
Vilket oerhört tragiskt avsnitt!
Två av mammans tre barn har blivit mördade av barnets egen far.
Hur i helvete är han funtad??
Jag som inte ens känner dem får tårar i ögonen & känner saknad.
Jag fick i alla fall ha min pappa till 75 års ålder.
På tal om pappa så är det 10 månader sedan han lämnade oss.
Fan!
Jag har förtvivlat sökt efter gravstensleverantörer men det verkar lögn att få någon att hjälpa oss. Ja som inte kostar skjortan då alltså!
Så nu tar jag mig ut i skog & mark, sand & strand för att söka efter en natursten.
Sen fixar vi till den själva. Med kreativitet, fantasi & kärlek!

Mannen min är ute på långtur med sin tradare. Tråkigt att sitta här i ensamhet med bara katten & tv:n som sällskap men man vänjer sig. Lite egentid är oxo bra att ha.
Jag har haft fullt upp idag ändå. När jag lämnade av honom på jobbet klockan halv sex imorse tänkte jag bara på att få lägga mig i sängen igen & sova. När jag väl hade lagt mig blev det ingen ro. Skulle på möte på jobbet halv elva & jag hade tänkt dejta gymmet först så det var bara att stiga upp igen. Halv nio var jag på gymmet & hade en awsome träning.
Grejade 2 km på löpbandet idag!
Åh hur fantastiskt det kändes!!
Jag sprang. Sprang. Och sprang.
Fötterna kändes ganska okej. Flåset var helt okej. Ändå tog det stopp till slut.
Lite så jag grämde mig faktiskt. Den frihet det var att kunna springa.
Men enligt alla experter så har man dålig ork ett år efter op.
Fast jag har kommit mig bra tycker jag.
Klev av bandet till slut & mådde så bra. Genomförde styrketräningen utan problem, jo lite för min artrosaxel då men jag kämpade igenom smärtan för jag vet ju att det blir bättre efteråt.
Plankan var ännu ett bevis på att jag börjar komma tillbaka.
Eller till & med blivit bättre!
Helt otroligt!

Fackmöte på jobbet, sen kom mamma & hälsade på. Med sig hade hon lilla Sessan-vovven. Vi förde åter hunden & katten ihop med ett galler emellan & det gick jättebra.
Till slut satt de båda ute på altanen tillsammans utan att klösa ögonen ur varann.
Inte kärlek kanske men respekt.
Lite tjöt med lilla mamsen. Usch vad hon måste ha det jobbigt!
Saknaden efter pappa hade gjort sig påmind häromdagen då hon var riktigt nere.
HATA!

Torktumlaren surrar gemytligt i badrummet.
Criminal Minds på femman.
Katten sover i fåtöljen i en knasig sovställning som måste vara obekväm för en annan men han njuter för fulla muggar. Knaskatt!

Snart är denna lediga dag slut & några jobbiga arbetsdagar väntar.
Stängningar är aldrig kul & speciellt inte när dagarna har 9 1/2 timme under samma tak.
Det blir ett test denna veckan om mina fötter fortsätter orka.
Jag hoppas det. Humöret blir bättre om de orkar.

Jag andas, alltså lever jag.
Kram!

 

 

 

Klimax!

Alltså vilken dag!
Det har sprudlat energi i mig idag & allt jag bara gjort är att ha tränat.
Känslan när man längtar efter löpbandet & det går så mycket bättre än förra gången.
Nu är det ju inga svindlande höjder men för mig är det rena OS!
Mina fötter har överraskat mig.
När man kan känna hur man får kraft att lyfta från underlaget & faktiskt springa!
Springa!
Så lätt, jämfört med för 12 veckor sedan.
1,2 km. Så ”långt” blev det.
Skratta du men för mig är det en bit på väg. En bra bit på väg.
Och jag ville bara mer.
Träningen gick galant även om artrosen i axeln spökade lite.
Ont ska med ont fördrivas!
Skämt & sido, jag gör så gott det går. Ont gör det ju när jag inte tränar & jag vet att det gör mindre ont efter träning så det är bara att köra på.
När jag väl hamnade på stretchmattan så testade jag ”plankan” igen & jag skojar inte om jag säger att jag ägde på den idag!
Jaja…skratta du igen men inte fasen har jag klarat av att göra den mer än 10-15 sekunder innan & nu höll jag i 1 1/2 minut!
Inte undra på att jag bubblat idag. Stackars Johnny har fått lyssna på mitt prat hela dagen.
Det var mycket jag, jag, jag & jag men jag mådde så bra. Att få tänka på sig själv till någon som lyssnar. Att få bli omkramad & peppad av någon som bryr sig.

Imorgon blir det besök i Lund på Aleris.
Sen blir det nog en snabb sväng till Danmark. Otippat va? 😀
Vi får se. Passen är packade i alla fall.

Nu har Irene Huss passerat & likaså The Big Bang T.
CSI har börjat men jag tar min lilla ”fån” & kryper ner under täcket för att spela lite innan John Blund anländer.
Mannen infinner sig förhoppningsvis framåt halv fem om hans kollega behagar att inte försova sig…igen.

Jag andas, alltså lever jag.
Lever i allra högsta grad!

Saknar dig pappa ❤

Måndag.

”Pappa…jag vill göra en rymdraket av den där YES-flaskan….”
Det finns ingen reklam som jag hatar mer än den.
Töntig. Lam. Fjantig.
Och inte vill jag köpa YES mer för det.
Folk säger att om en reklam skapar diskussion så är det en bra reklam.
ALDRIG!!!
Jag blir bara så där….irriterad.

Måndag & det är veckan där torsdagen kommer att tillbringas i bil ner till Lund.
Till Aleris.
Ett återbesök efter op. Ja det kan sägas att det pirrar i magen att återse dem där nere.
De som trodde på mig. Att jag skulle klara det.
Vad kommer de att säga?
Jag äter allt nu.Kanske inte helt som jag borde men det är inte som innan.
Lååååångt ifrån!!
Jag äter mina proteiner. Kolhydrater. Och grönsaker.
Åså mina vitaminer.
Vikten står lite stilla nu men jag är ändå nöjd.
Sockret har sänkt sig.
Jag tränar. Och jag mår så bra!
Vad ska de säga?
Det tar vi på torsdag. =)

Jobbet är i full gång & det känns ganska jobbigt.
Långa dagar med mycket spring. Känner att jag inte har styrkan i mina fötter även om de är så mycket bättre utan 17 kilo att släpa på.
Idag hade jag turen att få ta hand om tobaksleveransen.
Lite vila trots fullständig kontroll. Men i lugn & ro.
Även om jag är en glad skit så är det skönt att slippa le för en stund.
Men jag älskar mitt jobb.

Livet med Johnny är härligt.
Snällare & mer omtänksam man finns inte.
Det finns liksom inga problem. Han löser det mesta.
Han gör mig glad & avslappnad.
Tror jag kan prata för Hoppsans del oxo. Min älskade lilla katt.
Hoppsan älskar Johnny!
Och det gör jag med.
Inga konstigheter. Bara kärlek!

Pappa är med mig varje dag. Alltid.
Det är jobbigt att komma hem till mamma ibland.
Saknaden är så stor!
Vill bara skrika.
– JÄVLA SKIT!!!

Jag andas, alltså lever jag.
Ännu en dag att lägga till livet. Frid!

Dagarna går..

Det är en vanlig torsdag. Jobb. Kassatjänst med härliga kollegor!
I år har de hittat bra folk till jobbet. Vissa i alla fall.
Det gör så mycket med bra kollegor. Man blir liksom…glad!

Dagarna går & det är dryga nio veckor sedan min op.
16.7 kg ner & jag mår bra.
Jo men det tycker jag att jag gör faktiskt.
Visst är det jobbigt emellanåt med målen man inte hinner med & måste ta ikapp men det går. Jobbigast är det på jobbet såklart. Där har man inga fria tider för att äta när man ska men jag försöker göra det bästa & vågen visar ju rätt i alla fall.
Sockret ligger fortfarande  som innan men det är ju inte högre heller.
Trots att jag inte äter eller dricker lightprodukter mera.
Jag äter & dricker allt!…med måtta, eller så mycket som min lillmage tål.
Jag stoppar i tid & ännu har jag inte haft någon superdump, vilket jag är väldigt glad för.
Jag har varit på första gymbesöket efter op nu oxo.
Kändes härligt att vara tillbaka & jag ska se till att kommer dit snart igen.
Inga tunga vikter men träningsvärk fick jag ändå.

Som sagt, dagarna går & det är i dagarna nio månader sedan pappa blev dålig.
Ryser när jag tänker på det. Hur vi satte honom i ambulansen & se hur han resignerat inför allt. Hur vi satt vid hans sida. Skam att säga så önskade man vissa stunder att det skulle gå fortare för honom att få sluta ögonen.
Idag tänker jag på all den tid jag aldrig fick eller kommer att få med honom.
Jag hatar att jag då var så självisk & hade tankar om att pappa skulle ha det bättre om han fick gå den långa trappan upp till himmelen.
Idag vill jag bara ha honom tillbaka!!!
…han är så saknad!

Jag har besökt Christians minnessida igen.
Christian Sellergren. Som bara blev 21 år gammal.
Den glada charmiga killen med bus i ögonen.
Som spelade bort sitt liv på nätpoker.
Hur kommer man någonsin över att behöva begrava sin son??
Jag brukar gå in på minnessidan & tända ett ljus.
Igår när jag läste på hans sida fick jag plötsligt reda på var han ligger begravd.
Jag har läst där så många gånger men aldrig reflekterat var han hela tiden legat.
En dag ska jag lägga en blomma på hans grav. Eller tända ett ljus. IRL.

Annars är jag lycklig i mitt liv.
Jag blir bortskämd & får slösa min kärlek på någon som vill ha den.
Som är tacksam tillbaka.
Och jösses så roligt vi har!
Det finns inte mycket tid som går till spillo & inget är omöjligt.
Det omöjliga tar bara lite längre tid.
Härligt!

Nä nu väntar sängen. Katten sover redan & mannen sover en skvätt i Jönköping innan det är dags att rulla lastbilen hemåt.

Jag andas, alltså lever jag.
Carpe diem!