Virvelvindar.

Alla klagar på att det blåser.
Att det bara blåser & regnar.
Men vad fan?
Det blåser inte!
Näe det är träden som dansar för att de är så glada över att ha fått regn igen.
Regn. Livets energi.
Så låt det regna.
Låt det blåsa.
Det är bara träden som dansar av vällust av att få liv igen…

Den här är dagens i-landsproblem en vanlig onsdag på jobbet.
När man har som mest bråttom tillbaka för att jobba & har uträttat vad man ska så är man jäkligt tacksam om en flik som denna sticker ut.
Varför?
Jo för gör den inte det så sitter man löst till.
Det kan ta upp till flera minuter innan man hittar änden (inte ändan) för att kunna slutföra arbetet. Helt otroligt!
Man snurrar & snurrar, letar & letar, fepplar & fepplar.
Tills humöret håller på att ta helt slut.
Ett i-landsproblem.
En helt. Vanlig. Onsdag.

Annars var dagen på jobbet lika kul som den bara kan vara när man har så där fantastiska kollegor som låter en skratta. Jag har världens bästa jobb!
Och världens bästa kollegor!
Alla dagar i veckan.
Kunderna har fått ha kul de med.
Och det är minst lika viktigt!
Att se deras ansikte spricka upp i leenden.
Att de tycker det är lika kul som jag.
Då har man lyckats!

Det blir tidigt sänggående ikväll för jag har naturligtvis tagit på mig extra jobbartimmar imorgon. Hade ett bebispass men klart man ställer upp.
När man orkar. När man kan. När man vill.

Pappa, du fanns i mina tankar när jag kollade till mina liljekonvaljer.
Du är med mig allt som oftast. Saknar dig! ❤

Jag andas, alltså lever jag.

 

En blandad dag.

Ännu en 75-års dag som är till ända.
En av mammas bästa, äldsta väninnor.
En stillsam tillställning med god smörgåstårta.
Vi fick träffa grannar & hennes barn.
Barn. Låter som om de är små men en är född 63, 68 &71.
Hennes vackra barnbarn var oxo med. Två flickor. 18 & 23.
De vägde upp medelåldern en aning. 🙂
Trevligt.
Ändå var det vemodigt.
Hennes ena son. Han är inte som andra. Nu längre.
Han försvann en dag. Han försvann in i sig själv.
Och har varit där sen han var 19. Idag 49.
30 år.
Ett tragiskt slut på en arbetsdag en gång för längesedan.
En stor lucka mellan första klass fram till dagen han hamnade på psyk.
Men han minns mig.
Han kallar mig Anne-Marie.
Första gången jag träffade honom efter hans incident så hälsade vi klasskompisar på honom när han var inlagd. Han såg mig i ögonen & sa:
– Minns du när jag kastade suddgummi på dig i ettan.
Jag satt bakom dig…
Så log han.
Sedan dess har han bar mumlat fram samtal.
Han är svår att förstå. Hans minne sviker ibland.
Sen säger han: – Min hjärna kommer ihåg dig.
Så otäckt!
Man blir ledsen…

Jobbedagen gick i en väldig fart idag med.
Mycket pusslande men jag fick ihop det mesta.
Långt mellan frukost & lunch gjorde att jag gick på ångorna den sista halvtimmen innan jag fick tanka energi. Sen var det bara en timme kvar.
Jag klarade det.
Johnny hämtade mig & vi åkte till kalaset ovan.

Väl hemma känner jag mig bekväm. Och trygg.
Vi hade fått med oss liljekonvaljplantor hem.
Vi fick även en liten purjolök & hans kompis med oss.

Plantorna är nu planterade & jag fick liljekonvalj på mors dag.
Som jag önskade.
Denna underbara doft.
Ingen stor bukett, bara några plantor. Som förhoppningsvis kommer att växa sig stora.
Ingen sådan där fin bukett som pappa kom hem med till mamma.
När han körde runt på sin älskade moppe & utforskade världen.
Saknar honom!

Det är dags att nana. Katten har redan krupit till kojs ser jag.

Han har varit ute en del idag så han är en trött kise.

Jag andas, alltså lever jag.

Vilken dag!

Mina nio timmar på jobbet idag kändes som typ tre timmar.
Fast alla problem & lösningar tog ju sin tid så naturligtvis så var jag på jobbet mer än tre timmar. Men så roligt!
Trots problem som uppstod så har jag de bästa kollegorna omkring mig när de ska lösas.
Och en kollega fick mig att skratta oerhört idag.
Det kom in en man till förbutiken & frågade om vi kunde ropa ut en bil då den var på vift på parkeringen. Handbromsen var inte dragen sa han. De hade fått putta upp den på plats några ggr för att bilar skulle kunna passera men nu hade han tröttnat.
Jag ropar ut & plötsligt står där en vacker kvinna med ett nyfiket ansikte & frågar:
– Vad var det för bil ni ropade om?
Jag svarade att det var en Ford med regnr Mjx….osv.
– Men det e ju MIN bil utropar hon!
– Vad e problemet frågar hon sedan…
Jag berättar.
Då e det bäst att jag går ut & tar hand om den sa hon…
Underbara kollega!…som bara var inne & handlade idag.
Den får hon bjuda på. Många gånger.

Efter jobbet blev det trike!
Vädret var underbart & vi åkte ner till Japans golfbana för att äta glass.
På det stället kan jag nämligen få min specialare!
En blandad smak av mjukglass av halv portion med nöttopping & en upp & nervänd våffelstrut. Jag äter ju inte mer så varför slösa på varorna?
Efter glass gav vi oss ut på en skön runda i skogsområde med kurviga vägar med solen i både rygg & ansikte. I solen var det härligt men aningen kallt i skuggan.
Väl hemma så frös jag långt inom mig så när vi tog bilen för att handla så drog jag på mig min fuskpälsjacka. Den som är mjuk som en kanin. Eller katt kanske?
Hoppsan gillar den ialla fall.
Alla tittade konstigt på mig & min klädsel för det var säkert över 20-25 grader ute.
Jag var lagom varm & struntade i vad folk tyckte.

Hemmakväll med Karate Kid & lille Will Smith-junioren blev en perfekt avslutning på dagen. Men nu väntar kojen & kudden för jobbedagen startar 6:45 i morgon.
Jag lägger dagen till handlingarna i boxen med bra minnen.
En dag full av liv. Inte ett liv fullt med dagar.

Jag andas, alltså lever jag.

Ett år idag!

Idag fyller lill-magen & jag ett år tillsammans.
Ett år!
Tiden har verkligen gått fort.
Jag minns när vi satt på avdelningen & väntade på att jag skulle bli inskriven.
Eller jag trodde stenhårt på att jag inte skulle bli det.
Min viktresa var inte så bra som de ville ha den inför op.
Men sockret hade sänkt sig så mycket att de inte brydde sig om min vikt.
Ett år sedan.
Minns när jag satt & pratade med kirurgen precis utanför op-salen innan vi skulle gå in.
Minns hur han fick fösa in mig när jag var på väg att vända.
Minns den underbara personalen som fanns där så att tryggheten segrade.
Minns det…som igår.
Nu har det gått ett år.
Minns hur jobbigt det var att behöva gå på flytande föda.
Blandat med proteinpulver. ÖRK!
Minns när jag äntligen fick gå över till puré.
Minns när jag äntligen fick äta mina första köttbullar.
Det var som att börja om.
Jag. Jag & min lill-mage.
Ett år.
Nu sitter jag här idag.
Med ett långtidssocker på 64.
En metformin.
Inga blodtryckstabletter.
Ingen hälsporre.
Inga dumpningar.
Gått från storlek 48-50 till 38-40.
En viktförminskning på nästan 27 kilo.
Och det bästa av allt: JAG MÅR SÅ BRA!

Det finns ju naturligtvis en del man saknar ibland.
Värmen i kroppen. Bröst i bh:n, inte utanför.
Fast det är enkelt att ta på sig lite extra kläder & brösten…ja dem har man haft så länge så jag nog inte förstod vilken tyngd de var så jag bryr mig inte längre.
Hur skulle det sett ut att ha älgapattar på en tunnare kropp..?
Oportionerligt!

Ett beslut jag aldrig ångrar.

Jag andas, alltså lever jag.

Självkänsla!

Idag har det varit långfärd till grannlandet Danmark.
En påhälsning av en gammal man tillika Johnnys bonuspappa.
Han har nu fyllt 94 år.
En go liten gubbe!
En man man lätt tycker om.
Han är dålig & bara ett skal kvar så vi undrar hur länge han hänger i.
Därav besöket. Man vet aldrig när det är det sista…
Vi var även på kyrkogården & satte en rosa ljuvligt doftande kruka med nejlikor på Johnnys mammas grav. Putsade bort lite fågelbajs & vattnade stenen ren.
Sen åkte vi vidare till Johnnys syster & man. Riktigt roligt!
De bor precis invid Kastrup Flygplats. Märktes för det flyger plan väääldigt lågt strax intill deras hus.
Hans syster är alltid munter med ett leende till alla medan hennes man är en butter liten man. Fast jag tror att han gillar mig lite. Han & Johnny har varit fienden förr i olika gäng så märk min förvåning när jag fick höra att han gick omkring med ett brutet hagelgevär var gång Johnny kom på besök. Det gör han inte längre. 🙂
Vi gick en runda med deras speciella schäferhund.
Vilken underbar natur!
Fågelkvitter, grodkväk i mängder, hästar, gässlingar, fasaner, kor, göken, duvor & ja jag vet inte allt vad som gömde sig i vassen men helt underbart var det.
Men hunden är så go’!
Han har lite damp!
Aningen stressig men vill bara hålla koll som värsta vallhunden.
Han vaktar oerhört!
MEN!
Han hatar farewells.
Att ta adjö.
Nä det går bara inte. Ingen får gå!
De måste ta in honom i köket & fejka något så vi kan smita iväg.
Idag trodde Vivi att han var trött efter rundan. Han är nämligen snart 10 år men ack vad vi bedrog oss. Han grät! Han tjöt högt när vi sa hejdå & kramades.
Han skällde & tjöt. Stackars liten!
För att vara en damphund var han så mysig när vi kom.
Han nosade på oss ordentligt & godkände oss denna gången med.
Sen var han min kelgris resten av tiden.
Älska!

Igår köpte jag tidningen Må bra.
Till halva priset.
Bläddrade lite i den & tyckte att ett test vore på sin plats.
Ett test om självkänsla.
Började läsa frågorna…
1. Jag känner mig mindre värd i jämförelse med andra människor.
5. Jag har en vana att prata till mig själv på ett nedlåtande sätt, till exempel:
Jag är ingenting att ha…
Där stannade jag upp.
Näää…sådan är inte jag. Längre.
Jag var sådan en gång i tiden men nu lever jag.
Jag tycker om mig själv.
Jag tycker om den person som jag är idag.
Jag kan tro på att folk tycker om mig.
De som inte tycker om mig bryr jag mig inte så mycket om.
Varför skulle jag?
Jag är glad över hur jag har det idag.
Jag har det bra.

Mycket pappa i tankarna idag.
Strängt.

Imorgon är det Kristi Himmelfärdsdag & jag är ledig sista dagen innan helgen.
Jobba lönehelg är påfrestande men det ska gå.
Har ju världens bästa kollegor!

Jag andas, alltså lever jag.

Åh denna saknad!

Äntligen fredag!
Morgonen löste sig med ganska stort leende för nu är det ljust & fint redan klockan 06.
Inte så jobbigt att komma upp med andra ord.
Annars är jag så tråkig på morgonen.
Vill inte prata. Vill bara gå & sova igen.
Men idag gick det bra.
Kanske för att alla dessa stränga arbetsdagar var över.
Jag klarade auktionen galant. Rösten höll. Nästan hela vägen.
Chefen var nöjd. Då är jag det oxo.
Dagen gick snabbt & när klockan slog 15, då var jag helt färdig.
Trött!
Blev en snabb fika på jobbet, en snabb shoppingrunda, sedan bar det av till Oskarström & vidare till Nissaström för klippning. Roligt när jag tänker tillbaka på idag när min frisör sopade håret från golvet efter kunden före mig. Hon har fobi för dött hår.
Hår som ligger livlöst på golvet. Hur kan man då bli frisör?
Man ler lite grann…
Mamma blev glad för sällskap & vi blev bjudna på kvällsmat.
Grille!
Vi fick med oss lite plantor hem så det blir väl plantering någon dag. 🙂

Ingen trike-tur idag men om vädret håller i sig så kör vi imorn.
Efter sol, städ, presentköp & vila.
Inget Danmark alltså. Men vi åker på onsdag.
Vi vet ju inte hur länge vi får ha kvar Johnnys pappa.
Men först ska vi fira Johnnys födelsedag.
Visst ja, jag ska slänga ihop tårtan oxo!
Kanske lika bra att göra imorn så slipper jag på söndag.
Får se hur mycket tid som rymmer på lördagens 24 timmar.

Pappa-saknaden har varit stor idag.
När jag har det bra. När jag är glad & mår kanon så kommer tankarna på pappa.
Att han inte får vara med här mer. Inte se när liljekonvaljen slår ut.
Fan vad jag hatar att han är borta!!!
Pappa!…kom tillbaka till oss.

Jag andas, alltså lever jag.

 

 

Efter en lång dag…

Klockan blev naturligtvis övertid idag med men det gjorde inte så mycket.
Jag var på ett bra humör & då kan sällan någon plocka ner mig för jag har ork att ta mig upp på Mount Everest!
Jag hade jobbat ihop med en kollega som verkligen kan få mig att skratta.
Han hittar på saker som man aldrig kan tänka sig.
Plötsligt hade han programmerat om telefonen!
– Ja jag vet ju att vi är väldigt mångkulturella på det här stället men är det någon som kan portugisiska tro?
Ska testa & se om någon kan.
Å sen kiknade han av skratt!
Sen la han telefonen & gick en runda.
Jag bara asgarvade jag med.
Hans idéer kommer snabbare än en gris blinkar som Linus-Ida sa en gång om Madicken.
Att ha honom bakom mig i kassan gjorde dagen helt amazing!
Jag hade varit borta på rast men kom tillbaka till kassan bakom & sa:
– Nu e vi dreamteam igen Gabbe!
– Shit vad bra Anne, nu röjer vi kunder!
Sen fnittrade han sitt sköna garv så ögonen glittrade,
Kunden framför honom skrattade, hängde med i snacket & hela kön kunde inte låta bli att se hur roligt vi har på jobbet. Han har lika mycket munsvada som jag.
Och samma, om inte värre, humor än jag.

Efter jobbet blev jag hämtad. En trikerunda i en ljum försommarkväll.
Inga tankar på morgondagen. Inga tankar på något annat än nuet.
Flyttfåglar korsade över oss. En katt på jakt.
Rapsen blommande gul vid kanten av vägen där vi susade fram i lagom tempo.
Det doftade sött av blommor. Kanske var det hägg?
Det liknade syrenens doft men inga syrener fanns inom räckhåll.
Att få andas in allt i djupa andetag kändes som en enorm frihet.
Jag satt där bak & bara njöt av livet.
Inga tider att passa. Bara sitta där mitt i livet & inte behöva bry sig om något mer än nuet. Då mår man bra.
Jag mår bra.

Imorgon är det dags för auktion på jobbet igen.
Och min röst har hållit sig stabil en hel vecka snart så jag har stora krav på morgondagen. Jag ska fixa hela auktionen utan att bli hes!
Nåja, det är ju ändå inte upp till mig men jag kan ju få önska.’

Jag har planterat slingerkrasse & en annan av mina älsklingsblommor – bortsnejlika.
Ska bli kul & se om det blir något av dem. Det enda jag brukar kunna odla annars verkar vara kattgräs. =D

Kvällen avslutas med Rocky. Rocky Balboa.
Den typiska filmen från Amerika.
Rocky leker ihop med Apollo Creed.
Fint.

Jag andas, alltså lever jag. ❤

Mycket på en dag.

Dagen började tidigt.
Vaknade redan halv sex & hade lite problem med att somna om.
Katten sov som däckad i soffan bland kuddarna. Han hörde inte ett dugg när jag pratade med honom. Trött efter ommöbleringen av vardagsrummet.
Hans GPS av rummet är inte synkat så han är lite förvirrad.
Stackars katt!
Klockan ringde 08:01. Allt för att inte vara en ”Monk”.  😀
Klockan nio var det dags för avfärd. Först vårdcentralen för att lämna lite av morgonens vätska. Ja? De önskade att få en del av den gyllene skatten, så varsågod!
Snabbt gick det ialla fall. Jag gick bara förbi receptionen, rakt in mot labbet.
Där stöter jag på samma sköterska som senast & lämnar över påsen med orden:
– Vad bra att du jobbar, då lämnar jag bara den till dig då?!
Hon bara log, tog emot paketet & jag var ute innan någon hade hunnit säga nödgenomkopplingsutrustning. Fint!
Vidare väntade Oskarström & Studio Floris. Dags att bygga på fransarna igen.
Lilla Sessan skulle ha passning & vi tog henne med hem till Hoppsan.
Så härligt att se dem leka tillsammans.

Nu skulle pappa se er!
Vi avslutade vår dag i Oskarström med ett besök på kyrkogården.
Tände några ljus, rensade bort löv, påskliljor & gamla gravdekorationer.
Kände pappa närvara. Ändå är det inte lika påtagligt att han är borta när man vistas på kyrkogården som när man kommer hem till huset.
Saknar dig pappa!…så mycket!

Lilla katten har övergett sin goa säng. Jag hoppas bara det är tillfälligt.
Vi dammsög, tvättade hans överdrag & nu vill han inte ligga i den.
Vi får kattahåra ner den så han känner igen den.

Det blev många steg idag till Tappa-tävlingen.
Jag är nöjd så nu kan jag snart nana kudden.

Jag andas, alltså lever jag.

En lång vecka!

Nu har jag varit lite låg sedan jag fick brevet från Lund om att jag skulle uppsöka vårdcentralen & eventuellt tillsätta en Metformin. En tablett.
Ett nederlag tänkte jag. Jo det tyckte jag.
Igår var jag på återbesök hos min läkare.
Underbara Anna!
Hon kommer i sin utstyrsel som liknar någon som kravlat fram ut ett kollektiv.
Med de kläderna utmärker hon sig. Med sin slappa hållning utmärker hon sig.
Med sin slarviga fläta utmärker hon sig.
Men när man sitter mitt emot henne & ser hennes intresse för min person då glömmer man allt det där udda.
Hon har fem barn & hon spelar valthorn som avkoppling.
Hon säger: 64 i långtidssocker är bra, det är jättebra men kan bli lite bättre,
Hur är det med vikten? Har du stannat? Du ser ut att må bra.
Jag visste att jag gjorde rätt när jag insisterade på att du skulle ha en op.
Du har psykisk styrka, jag ser det.
Jag har oxo sett att du både kan & har förändrat ditt liv.
Så när jag nu lägger till en tablett till dig betyder det inget nederlag utan bara att du har hittat din livsstil & din kropp levererar inte så mycket som den  borde.
Så enkelt var det!
När jag tog upp min heshet & min röst som försvinner sa hon att jag har virus.
Som så många andra nu. Skulle hesheten hålla i sig eller om rösten försvinner fler gånger så skulle jag kontakta henne. Då skulle jag till en logoped.
Jag bara, va?
Prata kan jag väl ändå??
Jo men din röst är ditt verktyg i ditt jobb & du kan behöva lära dig prata när du är hes.
Det har då aldrig slagit mig!

Nu blir det ny dator!
Den här har katten lagt beslag på. Katthår under alla tangenterna. Bortkloade tangenter.
Sen har någon smulat in smulor i alltihop oxo.
Presentkort gör att jag bara behöver lägga en minimal summa.
Så då blir det nog att jag tar en lite dyrare. Bättre.
Och den får katten inte bosätta sig på!

Jag klarade veckans hårda pass.
Helskinnad.
Snorig. Hostig. Rosslig. Hes. Trött.
Först sex dagar. Långa dagar. En av dem började 05.00.
Inventering. Med en kropp som borde legat kvar i sängen.
Sen blev det vila en dag. Om det inte vore för våra promenader så hade jag nog legat däck den dagen. Jo jag var på VC naturligtvis.
Och idag, fredag. En dag 8:15 – 17:15.
Den dagen är snart slut.
Halv elva är klockan & jag borde ligga till sängs för i soffan blundar jag emellanåt.
Men det är Beck på tv & jag ska snart rapportera in mina steg till årets CityGrossTramp.
Ska se om vi leder över alla CG:s när kvällens steg dundrar in.
Härligt!

Jag andas, alltså lever jag.