Att vi inte leker ryska posten nu i covid-19-tider är väl ändå självklart nu efter att vi varit hårt ansatta i ett år av denna Corona-kris? Eller..? Man ska ju inte springa på köpcenter heller vet jag så ni kanske bannar mig när jag berättar dagens hyss. Min kära man & jag tog in på Wayne’s Coffee för en lite segerfika då jag gått igenom helårsbesiktning på vårdcentralen med blankt papper! Tilläggas ska att vi aldrig fikar om det är mycket folk. Vi köpte våra kaffe, ja du läste rätt, kaffe till Anne med & satte oss i en hörna. Det stegar in tre killar, som precis mötts utanför fiket, för att dricka te. De är noga med att inte hälsa mer än med armbågarna. Helt korrekt! De sätter sig vid ett bord en bit ifrån oss. Helt korrekt! De håller oxo avstånd till varandra då de sätter sig med nästan metern emellan sig. Helt korrekt! Sen kommer en äldre man. Han ansluter sig till sällskapet. De yngre killarna reser sig & de hälsar… Hälsar med handslag & kindkyssar! Vad hände där??? Självklart ska man hedra de äldre men..? Efter hälsandet var de väldigt noga med att hålla avstånd igen. Till varandra. Ja, jag vet inte…?
Läkarbesöket gick som sagt bra. Vikten har inte gått upp. Tvärtom. Sedan op 2016 har jag nu gått ner 36 kg. Vikten ligger & pendlar mellan 59-60 kg. Det har jag inte vägt sedan jag gick i nian tror jag. Hur klarar jag det tänker någon. Jo det är bara att äta som en mus & skita som en elefant! Men ärligt är det nog för att jag inte mått så väldans bra. Värdena är bra & det är ju skönt.
Vi skriver den 20 januari idag & ett år har gått sedan den där märkliga dagen infann sig då jag inte kom ur sängen. Ett år!
Ett år av frågor. Ett år av ilska. Ett år av många tårar. Varför? Varför hände allt? Varför just jag? Arg? Jag? Absolut!! På mig själv. För att jag inte tog hand om mig. Att jag var superwoman var ju självklart, eller hur? Jag var ju den enda som kunde göra det jobbet jag gjorde! …eller? Nej. Absolut inte! Det har jag lärt mig nu. Det har tagit tid men nu har jag insett. Jag är en person som måste vara rädd om mig. Precis som alla andra måste ta hand om sig själva. Att vi människor inte fattar det?!
..fast man är svag. Man gör det man tror är rätt & riktigt men allt blir fel. Mitt fel. Ja tydligen blir det mitt fel. Jag hamnade i en tråkig situation i mellandagarna mellan en kär vän & mig. Jag kände mig väldigt ledsen över det. Ledsen & besviken. Eller bara sviken kanske… Därefter var jag aningen vilsen & visste inte hur jag skulle vända problemet. Då jag inte kunde göra det rätta i situationen så gjorde jag en felbedömning, tyvärr! När jag kommit på att jag gjort fel så ville jag rätta till mitt oproffsiga uppförande. Så jag sökte upp personen för att be om ursäkt. Det fungerade inte. Personen hade redan tappat allt förtroende för mig. Vi har alltid lovat att vara ärliga mot varandra & det förtroendet hade jag svikit. Klart jag förstår att personen var besviken på mig… Men! Inget ont som inte har något gott med sig. Jag kände att jag gjort vad jag kunnat. Jag satt rak i ryggen vid samtalet & pratade från hjärtat. Jag kände mig lättad efteråt. Starkare faktiskt! Nu mår jag, av någon anledning, bättre än på länge. Jag är gladare. Kanske behövde jag ett uppvaknande bara…
Jag startade nyåret 2020 precis som alla andra år: I full 190! Det fanns en tanke i mitt huvud, en undran, om hur länge jag ska orka i det tempot. Jag älskar mitt jobb! Jag älskar att vara social! Jag älskar att ha många bollar i luften! Jag älskar att hjälpa andra! Jag kan inte säga nej… Den 20 januari blev jag tvungen att kliva av. Allt tog slut. Orken. Humöret. Humorn. Sömnen. Det blev en 100% sjukskrivning i hela sju månader! Sen kom nästa smäll…
Covid-19 dök upp från ingenstans men ändå överallt. Plötsligt insjuknade folk. Folk isolerades. Folk dog. Plötsligt fick vi inte umgås med varandra. Plötsligt måste vi hålla avstånd. Tvätta händerna. Sprita händerna. Inte pilla dig i ansiktet. Inte krama mamma…
Vi har dock använt vår sunda förnuft. Vi har footkick:at mamma under hela corona. Vi har umgåtts & till och med fixat en kramskynke. Kramskynket gjorde vi efter ett tips från facebook. Min syster klarade nämligen inte av att vara utan sin mamma längre. De brukar alltid besöka oss vid påsk men i år fick de inte komma, så när det släpptes lite på restriktionerna av ”pappa Tegnell”, packade de ihop sig i sin bil & hyrde ett hus för att inte bo tätt på mamma. Kramskynket var toppen! Att mamma fick krama alla barn & barnbarn var värt allt jobb vi la ner. Efter den veckans underbara umgänge sa mamma att hon var lycklig. Hon sa att om hon skulle få corona nu, så har hon levt det bästa livet hon kunde få.
Sommaren kom med semester men det gick ju inte att resa någonstans & gränsen till Danmark var stängd så det var till att försöka ros sig på hemmaplan. Kreativiteten började flöda när jag hade kommit ikapp lite med sömn & välmående. För att fördriva tid & rensa skallen så blev det många projekt. Det började med odling, lergubbar, pärlande, pussla, baka, sticka & virka. Säkert har jag glömt något men detta var det jag kommer ihåg. Var ska jag göra av allt? Mycket gav jag bort. Annat blev kastat. En del uppätet.
Jag började jobba igen på 25%. Det var knackigt i början men började gå bättre. Så pass att jag började bli glad igen. Upp till 50%… …då fick jag backa igen.
Julen? Då jobbade jag. Hade gått upp till 50% från den 1 december. Jag höll i 15 jobbe-dagar. Jag klarade av hela julhelgen men sen..nä! Johnny hämtade mamma på julafton medan jag fortfarande var på jobbet. Att få fira julafton hemma för en gångs skull var så härligt! Fast å andra sidan så orkade jag inte göra mera. Mamma sov över vilket gjorde det hela ännu mindre stressat för mig. Detsamma blev det på nyårsafton. Eftersom jag jobbat under julen var jag ledig till nyår. Därefter hade jag lagt in två semesterdagar & det kan jag behöva ha eftersom jag ska hämta upp mig från nedstigning i arbetsprocent. Så vi hämtade mamma igen för ännu en övernattning. Ingen ska behöva sitta ensam, speciellt inte en mamma. God mat, lagom dricka & mys. Klockan var 00:35, då dörrklockan ringde! En lagom lullig granne hade letat sig ner till oss för att bjuda på hembakade kakor. Dessa kakor kom från hennes hemland & det skulle bli intressant att prova. När hon berättade ingredienserna så blev jag lite förvånad. Rosenvatten? Hallå? Det gör man potpurri på! Nåja, smaka kan man. Kan säga att det var en väldigt intressant upplevelse! Tyvärr kommer jag aldrig att äta sådana igen för det smakade som att äta rosenblad. Eller som att äta parfym är kanske en bättre liknelse! Den andra kakan, med sesamfrö, smakade mycket bättre. Den tredje kakan såg ut som en mini-vaniljhorn men smakade inte alls så. Tanken var god av henne. Vi fick ett litet snack om hur mycket de stör däruppe på men jag tror inte det gick hem idag heller. Nåja, det är ett nytt år nu, så vi försöker väl igen.
Jag hoppas på ett bättre 2021. Jag hoppas att vi får bukt med covid-19. Jag hoppas att jag kommer tillbaka till full styrka. Jag hoppas att mina närmaste få behålla hälsan.
Jag andas, alltså lever jag. 