Gran Canaria 2018.

Dag 4.

Födelsedag.
Min födelsedag.
Det blev inte sång & frukost på sängen men jag räknar mig ändå till de lyckligt lottade när jag hörde alla fåglar som sjöng utanför.
Vaknade 7:35 & allt kändes bara toppen.
Idag skulle vi oxo gå till marknaden i San Fernando.
Japp!
Vi skulle gå.
Det var inte så långt. Bara lite över 2 km typ.
Men just denna dag ville inte GPS:en som vi ville.
Vi började gå efter att ha packat ryggan med vatten.
Jag blev lite förvirrad för det kändes inte rätt.
Jag sa det till Johnny & vi gick återigen igenom vägrutten.
Nej det verkade inte stämma.
Jag kunde inte sätta fingret på det & Johnny som inte sett väderstrecken & öns utformning kunde ju inte veta.
Efter att ha snurrat i några rondeller så sa jag sonika:
– Vi tar en taxi!
Naturligtvis så visade det sig att vi var på väg i fel riktning.
Åh vad skönt det kändes att jag hade rätt!
Inte för att jag ville att Johnny skulle ha fel men att min magkänsla sa annat.

Marknaden låg naturligtvis bara ett stenkast bort & taxifärden bara kostade 35:-.
Väl framme strosade vi runt x antal varv bland stånden.
Det mesta var samma men det var lika kul att kolla i alla.
Några pärlemorsmycken fick mig att stanna lite extra länge vid ett stånd & plötsligt hade jag fått ytterligare en, två nej tre presenter till av Johnny.
Jag har länge önskat mig en vristlänk & nu hade jag en.
En länk med en matchande armlänk & ett halsband med den finaste trollslända jag vet.
Kärlek!

Kvällen la vi på den bästa restaurangen Martel.
Johnny fick alla kyparna att sjunga Happy birthday för  mig.
Efter det blev det kramkalas & glass med ett ljus i.
Vilka underbara människor det finns!

Det blev även lite spunnet socker dagen till ära.
Jag har länge varit sugen på det men alltid tackat nej.
Idag sa jag inte nej. För en tjuga fick jag ett rosa sockermoln lika stort som halva mig!
Jag kan dock tillägga en sak:
– Jag kommer aldrig att äta sockervadd mer i mitt liv.
Jag somnade gott den kvällen. Också.
Har jag sagt att jag bara älskar denna ön??

Jag andas, alltså lever jag.

Gran Canaria 2018

Dag 3.

Temat på hotellet gick i gammaldags kvinnor, oftast i svartvita bilder.
Så underbara tavlor överallt.
Detta fotot visar nyckelkortet till vårt rum.

Idag fick vi för oss att gå ner till Playa Inglés Beach.
En tripp på  ca 2,2 km.
Vi packade en ryggsäck med vatten & lite smått & gott.
Vägen dit kallade vi snakeway för att hitta gatunamn var rena djungeln & den slingrade sig fram, precis som en orm.
Ju närmare stranden vi kom ju mer kände jag igen mig från andra år som jag semestrat på Gran Canaria.
Hotellens namn dök upp ett efter ett.
Buenos Aires, Tamaragua & Riu mfl.
Jag som är en stor nostalgiker kände värmen sprida sig inom mig.
Jag har längtat tillbaka i så många år!
Väl framme nere vid stranden så åkte sandalerna av.
Att få känna den lena sanden mellan tårna var så underbar!
Sen började en vandring i vattenbrruýggsäcken.ynet.
Kilometerna mellan Playa Inglés & Maspalomas är kanske inte så många men i 26 gradig stekande sol gjorde att var blev lite tagen.
Och var det inte solen som gjorde en lite tagen så var det folket!
Nudiststranden som förr endast var ca 1 kilometer lång var säkert 5 nu!
Tja, jag har inget emot snoppa & snippor men lite generad blir man ju när man möter skrev som man aldrig annars ens skulle drömma om att titta in i.

Vi trotsade alla & fortsatte vår färd.
Jag utmanade Johnny att bestiga en sanddyna från varmaste Sahara & han antog utmaningen naturligtvis.
Sanden var het som attan men det visade han inte.
Han gick upp.
Han gick ner.
Han kom fram till mig.
Han gick förbi mig.
Rakt ut i det svalkande vattnet.
Inte en min han gjorde under klättringen, varken upp eller ner men väl i vattnet avslöjade han att nerfärden höll på att bränna fötterna till oigenkännlighet.
Han är för rolig!

Jag sa till honom att han måste sluta göra allt jag säger.
Han svarade bara:
– Det är ju lugnast så.
Sen skrattade vi tillsammans som vi alltid gör.

Jag hade berättat för Johnny om fyren i Maspalomas & han tyckte, precis som jag att det var ett lämpligt mål.
Bakom varje sanddyna tycktes vi se fyren men alltid var det något annat.
När vi till slut rundade sista udden så såg vi den.
Fortfarande långt borta men nu var den liksom inom räckhåll.
Vi traskade vidare i vattnet medan vi klunkade i oss vatten från ryggsäcken.
Vi mådde så bra.

Men vi kom fram!
Vi nådde fyren med livet i behåll.
Vi pustade ut några minuter & började prata om hemvägen.
Skulle vi gå tillbaka samma håll?
Den vägen kunde vi ju & vi visste vart vi skulle gå samt hur lång tid det skulle ta.
Men var det hållet det närmaste?
Nej.
Så vi letade vidare på vår karta & med hjälp av GPS:en hittade vi vägen hem.
Den var dock 4,4 km lång & små trötta fötter började göra sig till känna.
Det fick bli en bit mat först.
Vi checkade in oss på den lilla restaurangen Don Quijote.
En restaurang jag ätit på så många gånger förut.
En klar favorit.
Det var den denna dagen oxo.
En fläskschnizel med aioli & pommes.
Inte samma personal men lika trevlig som i forna tider.
När vi satte oss insåg vi att vi faktiskt gått i tre timmar.
Det var skönt att vila små trötta fötter.

Efter maten började återtåget.
Tillsammans gjorde vi även den resan rolig.
Vi spanade efter ödlor, skrattade & utforskade miljön omkring vägen vi gick.
Vi träffade även på en liten konstnär som lekt med stenar.
Skicklig kille!
Stenbalans – Stonehenge i miniatyr – fyllehund – solros.

Vi stannade till i överkanten på stranden där naturreservatet växt sig större på de 15 år jag inte varit här på. Det var dock ganska lugnt bland fågellivet så vi traskade vidare.
Vattenrännorna var lika torra som förr & folk använde dem som genvägar samt att rasta sina hundar i.

Det började kännas lite tröstlöst långt när vi kom till bakgårdar på hotell & bostadshus men vi visste att det var rätt väg.
Bilden i mitten ovan tog jag för just precis då så kände jag mig som en av killarna i Sällskapsresan, Robban & Berra,  som letade efter Peppes Bodega.
Långt ut i ingenstans men ändå så nära.
Sista backen upp efter att vi passerat den lilla nöjesfältet Holiday World, gick på ren vilja.
Vi såg våra ”skorstenar” på hotellet & det var nära.
Väl hemma visade min Fitbit-klocka 13,8 km.
Det blev bara macka den kvällen.
Vi orkade inte gå ut för att äta men att sitta på balkongen & lyssna till koltrastens sång uppvägde det.
22:30 låg i alla fall jag på kudden & sov innan klockan slog 23.00.
Jag älskar denna ön!

Jag andas, alltså lever jag.

 

 

 

Gran Canaria 2018

Dag 2.

Denna blå himmel som mötte oss nästa dag är bara bland det vackraste som finns!
Allt det vita som lyser upp runtomkring gör att solglasögonen är ett måste hela tiden.
Det blev poolhäng fram till lunch då vi lagade till ägg & bacon.
Ett lätt mål på lunchen är alldeles tillräckligt.
Det skulle ju bli middag på kvällen.
Siesta följd av en ny promenad.
Att strosa runt i värmen med bara t-tröja & shorts är ju precis vad jag längtat efter!
Vildkatterna hälsade oss välkomna med vänliga mjau där de låg vid hotellen vi passerade. Väldigt söta men så smutsiga!
Dock serverades de mat & vatten regelbundet.
Vi snubblade över hotellet Playa de Sol & skrattade gott åt serien.
Jag hade ju faktiskt en Henrik Hjelt-kopia vid min sida där Johnny gick i sina glajjor med spegelglas. Lite roligt var det.

Palmernas vajjande i den ljumma vinden gjorde oss slöa att lyssna till så vi styrde kosan hem till vår balkong.
Klockan var inte mycket men luftombytet gjorde sitt.
Det var dags att knoppa.
Jag bara älskar denna ön.
Och jag har inte kommit till det vackraste än.

Jag andas, alltså lever jag.

Gran Canaria 2018

Dag 1- fortsättning.

Innan vi steg på planet, det fina blå med Tui på, så laddade vi batterierna med grön el.
Man vet ju aldrig när man når ström igen.

Bra plats vid vingklaffarna, som faktiskt visade sig väldigt nyttiga att ha vid flygning.
Jag älskar att flyga!
Det är så härligt när planet är generös med sina krafter & det enda man kan göra är att åka med.
Alla borde älska detta!
Tyvärr så var det en del barn som inte uppskattade höjdstigningen.
Föräldrarna matade dem med hubba-bubba.
Så fort vi var uppe så blev de genast gladare, vilket underlättade för oss alla.
Speciellt mig. Jag var så trött!

Resan gick ganska fort medan vi följde den på skärmen i stolsryggen framför.
Tänk vad häftigt att fara över alla dessa länder & städer.
Att vara där men ändå inte.
Landningen gick bra men jag började få fjärilar i magen om hur det skulle gå när vi kom in på flygplatsen i Las Palmas.
Jag vet om att den är stor & brötig. Att den kunde vara det mest röriga jag varit med om på resor.
Idag var den halvfull. Det var lätt att hitta bagagebandet.
Alla gick ju dit.
Sedan var det bara att följa väskgänget ut genom de stora dörren.
Nu då?
Där stod det tjejer uppradade med sina reseloggor på skyltar & pratade svenska.
Hur bra som helst!
Vi fick reda på att bussen stod längst bort, naturligtvis.
Den var dock värd att vänta på.
En sval buss med en supertrevlig chaufför!

Väl framme vid hotellet så lade sig lugnet på mig.
Vi fick vårt rum.
Temperaturen hade ökat i grader i takt med timmar som lades till på dagen.
26 grader var visserligen alldeles lagom men svalkan i rummet där AC:n stod på var en skön känsla mot huden efter en lång resa.
Badkläderna kom fram & ett dopp i poolen var på sin plats.
Att andas in den kanariska luften gjorde mig påmind om mina förra resor hit.
Jag bara älskar denna ön!

Mitt häfte från min dotter gjorde det enkelt att leta upp köpcentrumet Yumbo & vi kunde leta upp en restaurang för kvällens middag.
Att vi bodde så nära det var överraskande för mig då vi alltid tagit en taxi dit.
Nu kunde man gå. Vi kunde gå tillsammans & vi njöt av det.
Vi ställde oss högst upp av alla våningarna & blickade ner.
– Vi går till det stället som har mest gäster, sa jag.
Det blev Martel.
Det visade sig vara ett mycket bra val.
Vilken mat!
Vilken service!

Mätta & belåtna tog vi oss tillbaka till hotellet.
10 minuter senare var det becksvart ute.

Jag andas, alltså lever jag.

Gran Canaria 2018

Dag 1.

Klockan skulle ringa 02:38. 02:42. 02:44.
Vi lämnade sängen 02:45.
Det är så svårt att komma upp tidigt & denna dagen var faktiskt inget undantag.
Det var dags.
Väskorna stod färdigpackade i hallen & bara väntade på att få ge sig av.
Marina, min fina jobbarkompis som ställde upp som chaufför denna tidiga & viktiga morgon, anlände strax innan 04:00 när det var dags för avfärd.
Ett glatt leende & massa kramar sedan stuvade hon in oss i bilen.
Vi startade resan 03:55.
Kosan styrde mot Landvetter & trots att det var tidigt så var det inga problem för mig att vara vaken.
Massa tjatter hela vägen medan Johnny fick vila i baksätet.
En kaffe på flygplatsen, jag tog en juice, gjorde att jag kunde slappna av en aning.
Jag brukade alltid gå i ledband & gå dit folk sa mig att gå.
Idag var det inte så.
Jag var tvungen att ta kontroll. Fokus!
Med världens lugnaste man vid sidan av mig & gjorde vi bästa teamet.
Som vanligt!
Men innan vi tackade fina Marina för hjälpen så fick jag födelsepresent ifrån mina arbetskamrater.
Ett Snö of Sweden-armband som jag längtat efter!
Plus cash så vi kunde äta en riktigt god middag på semesterresan.
Det var ett bra val av dem.

I planet fick Johnny fönsterplatsen & var väldigt nöjd med den.
Klart att jag hade önskat den men när jag såg hans lycka i att sitta där & kolla vingklaffarna arbeta så bjöd jag gärna på det.
Det var hans första flygresa trots många års erfarenhet ute i världen.
Vilken kille!
Jag är så glad för att vi har så lika intressen.
Dessutom så fick Johnny blodad tand på att flyga  & det är ju ingen gladare för än jag.
❤

Jag hade fått världens bästa guide av dottern då vi hade lite vi skulle hitta till.
Hon känner sin mamma så det var pedagogiska sidor. Tack för det!
Landvetter flygplats var ganska enkel.
Checka in. Säkerhetskontroll. Gate. Flygplan.
Det var dags att gå ombord.
Äntligen!

Jag andas, alltså lever jag.

Med bläck i blodet.

Fem arbetsdagar kvar nu bara.
Sen är det semester!
Kan inte säga annat än att jag längtar.
Resan närmar sig med stormsteg & jag blir mer & mer nervös.
Men!
Jag har fått bästa guiden av bästa dottern:

Bara jag hittar på flygplatserna.
Alla dessa monitorer som ska hållas koll på. Flighter.
Avgångar mm mm.
Vi har fixat skjuts till Göteborg & hem. Måtte vi bara komma i tid!

Jag var på 2-års kontroll i fredags.
Jag gick nästan helt felfritt igenom.
Jag var lite kort på mitt Hb annars var bästa läkaren såååå nöjd!
Hb:t låg på 117, inte på 145 som senast.
Inte undra på att jag inte återhämtat mig från influensan!
Men att få veta att min trötthet berodde på järnbrist istället för något annat konstigt som jag hade fått för mi gjorde mig nöjd. Jag hade pappas blick framför mig när jag kom upp från en trappa & inte kunde andas utan att låta som en blåsbälg. Trodde jag hade fått vätska kring hjärtat jag med. Dumt att tänka så.
Ännu dummare att inte söka läkare när man känner så.
Jag tänkte oxo att det berodde på  mitt låga blodtryck. 117/68.
Men läkaren berättade att alla borde ligga på talet 110/60.
Precis som barnen.
Barnen äter sunt. Barnen rör sig i stort sett hela tiden. Barnen reser sig snabbt när de ramlat. Då lurar/tränar de hjärnan att inte låta det svartna för ögonen.
Det svartnade för mig många gånger innan min hjärna började lära sig.
Alltså är mitt blodtryck så nära perfekt man kan ha för att vara vuxen.
Det gläder mig kan jag säga.
Igår nådde jag en vikt jag aldrig trodde var möjlig.
Vågen står numera på 63,0.
BMI 23,7
Antal procent 34.
Nu ska jag bara käka lite muttrar & spikar så mitt järn kommer i balans igen.
Fan vad bra jag mår!

På tal om pappa.
Det tog tid men nu har jag fått tatueringen på plats.
Den är snyggare i verkligheten. Vingarna har redan börjat ljusna & komma i sin rätta ”färg”. Nu är det pappa & jag. För alltid.
Så småningom så ska mamma oxo vara med.
Fast jag hoppas att det dröjer länge tills det.
Mycket länge.
Efter resan kommer jag även att sätta över en gammal tatuering i nacken & på axeln.
Mandala & en ros med min dotters namn & mitt barnbarn. ❤
Då försvinner färgen & blommorna som jag aldrig gillat.
Lilla Simba kommer att få stryka på foten men han är nästan svartvit så det är dags nu.
50 år.
Nu börjar nästa era.

Måndag imorgon.
Tisdag. Torsdag. Lördag & söndag.
Klockan 13.00.
Då är det stopp!
Då tar jag semester.

Jag andas. alltså lever jag.
Och det är jag tacksam för. ❤