Vilken adrenalinkick!

En ledig dag & jag går upp tidigt.
Finns bara en sak som är värre än ovanstående mening.
Att gå upp tidigt på en ledig dag för att gå till tandläkaren!

Dagen idag har legat & grott som en ond kariesangripen tand.
Förutom att jag inte haft ont.
Ändå ville mina nya glada tandläkare att tanden skulle ut.
Den är kariesangripen sa hon.
Så sa hon för cirka en månad sedan.
I denna månad har jag gått & bävat för att gå dit.
Jag är ju världens fegis när det kommer till tandläkare.
Inget personligt. Bara skiträdd!!
Jag har försökt få mig beredd för denna dagen.
Försökt lägga undan den. Gömma den liksom.
Men tiden hinner alltid ikapp.

Upp i tid & jag var i tid till avtalad tid.
Hade till och med fem minuter tillgodo.
Ja?
Inte vill man väl vara för tidig & sitta där i väntrummet & våndas.
Fem minuter få räcka.
Glada tandsköterskan ropade in mig & jag gick med.
Motvilligt. Men ändå.
Sätter mig i stolen & vi småpratar tills tandläkaren kommer in.
Fortsätter prata & hon tar upp den ömma punkten om att dra ut min tand.
Jag frågar om det verkligen är nödvändigt?
Kan du inte bara laga lite å en annan tand?
Jag känner att jag låter som kunden i Macken.
”Du kan väl laga lite på den här bilen så jag ser att du kan..?”
Hon ler & säger att tanden bör komma bort.
Men jag svarar tillbaka att den gör ju inte ens ont!
Nej inte nu men snart. Och då kan det bli svårare att dra den & det är bara en visdomstand.
BARA?!?!?!
Det är ju MIN tand!
Den har varit hos mig i så många år!
Ska jag nu bara skiljas från den??
Jag går med på att få bedövningssalva.
Jag har ju inga problem med sprutorna men hon tycker att jag ska ha den.
De kommer att spruta in ganska mycket bedövning för att allt ska gå så smärtfritt som möjligt. Jag suckar. Jag är rädd.
Ändå känner jag trygghet hos dessa kvinnor som verkligen hör mig.
Som verkligen lyssnar & förstår.
Ännu en röntgenbild tas & all bedövning går in i min käke.
Det börjar närma sig.
Jag får veta att bedövningen innehåller adrenalin, ifall jag skulle känna av hjärtklappning så skulle jag inte bli rädd.
Adrenalin?
Perfekt vad jag behöver nu tänkte jag.
Jag kände efter noga om det gjorde ont någonstans när Anna Tandläkare började peta med mejseln in under mitt tandkött.
Jag kände….ingenting.
På insidan då?
Alltså, jag VILLE känna att det gjorde ont för jag ville verkligen inte dra den tanden.
Jag ville skrika: LÅT BLI MIG!!!
Men inget.
Näe. INGET!
Så jag gjorde som sköterskan sa. Andades med magen & tog djupa andetag.
Hon var ganska smart min tandis.
Jag bad henne gå igenom vad som skulle göras.
Hon förklarade & visade mig mejseln.
Men hon visade inte det sista.
Det sista instrumentet kom fram först när det var dags att använda det.
När jag låg helt försvarslös med mejseln i mun lirkandes, bändandes & lyssnade på knaken som uppkom av mejslandet.
Jag kände ingenting.
Så när hon säger att nu når jag inte med fingrarna så jag ska bara ta hjälp av tången.
TÅNGEN???!!!
En rostfri tandutdragartång swishar till framför mina ögon.
Jag hann tänka: JÄVLARRR!
Och sen tänkte jag: DETTA KOMMER ATT GÖRA ONT!!!!
Sen var det klart.
Här är den säger Anna Tandis.
Jag fattar ingenting.
Redan klar?
Men….jag har ju inte känt något??
Jodå. Där satt den i tången & tandis la den på den rostfria brickan.
Jag får göra testet så att inte bihålorna blockats pga utdragningen.
Anna tar ett tag i min näsa, trycker ihop näshålen & ber mig sedan andas genom näsa när hon säger till.
Jag, i smått chocktillstånd, blåser vad jag kan med näsa.
Den funkar.
Sen blir det tuss i mun & order om att hålla mig lugn resten av dagen.
Byt tuss varje halvtimme & om en timme tar du en värktablett.
Bara sådär.
Inombords gick jag igenom allt på en nanosekund.
Jag är klar.
Nästan lite besviken på att det gått så lätt.
Jag kan inte förstå det.
Tandis lätta, snabba & skickliga fingrar grejade allt på cirka 40 sekunder.
Resten av tiden var fokus på mig.
Underbara människor som var rädd om mig, tog sig tid, tog hand om mig & lyssnade på mig.
Anna Tandis visade mig tanden. Den var angripen mellan två tänder.
Den var mjuk en bra bit in. Den hade blivit besvärlig senare.
Men nu var det borta ur min mun.
Sen skulle jag betala.
Jag hade satt över 2000 på kontot.
När tjejen bakom disken säger 557:- fick jag fråga en gång till.
Helt otroligt!
Hela dagen har varit en helt fantastisk upplevelse.

Jag andas, alltså lever jag.
Jag överlevde med pappa i tankarna.
Han drog ut tänder utan bedövning.
För att han gillade inte att vara sned i ansiktet en halv dag efteråt.
Han var modig. Min pappa.
Jag här inte modig men stolt över mig själv. ❤