Lite av lycka i mitt liv

Fredag.
En väntan kan bli oändligt lång & att sluta tidigt från jobbet gjorde knappast saken bättre.
Eller ja….solen sken underbart, kunderna var glada, jag slutade som ovan sagt, tidigare.
Allt var ju helt belåtet.
MEN!
Det var många timmar kvar innan jag skulle få krama om mina hjärtegryn.
Min dotter. Min svärson. Mitt barnbarn.
Ja snuttfia ligger ju i magen men klappa kan jag ju få göra. =)
Ja fredagkvällen kom till slut & jag fick mitt kramkalas.
Jag fick se den vackra gravidmagen. Så underbar!
En fredagkväll tillsammans med dem man älskar, vilken härlig dag!

Lördag.
Solen strålade igenom mina persienner denna morgon & jag började planera min dag.
Min tavla stirrade på mig där den låg på mitt golv & jag fick en stark lust att sätta penslar i den igen.
Men jag var inte nöjd med mina penslar så jag tog min fina cykel & hojjade ner till Clas Ohlson mitt i city.
En underbar dag & det gick lätt att trampa in till stan.
Gubben min vara ute på mc-runda så jag fick cykla själv men det var helt okej. Jag hittade dit.
In i affären. Hittade ett gäng penslar & satsade på mera färg. Jag är sugen på att måla mera nämligen.
På torget vara det antirasism-tal & fest & jag hittade bekanta som var lite snacksaliga så där gick minst en halvtimme bort.
Hem igen & humöret var på topp!
Måla, måla…
Vidare överraskade min fina dotter med att komma på kaffe hos mig & älsklingen.
Hur glad blev jag inte över det?
Obeskrivligt!
Dagen har alltså varit kalasunderbar!!
Ändå var den inte slut där.
V75 på tv & med lapp i hand blev kvällen spännande.
Första, andra, tredje, fjärde (HÖGODDSARE), femte (högoddsare), sjätte & till sist: lopp 7.
Alla rätt.
ALLA RÄTT!!!
Sju rätt gav dryg 150 000:-
På systemet fick jag ihop 165 298:-
Att dela på 8.
20 662,25 per andel.
Stolt?
Japp!
Det är ingen miljonvinst men det känns ändå fantastiskt.
Jag har lyckats!
Att få glädja folk.

Så mycket som hänt denna weekend & ändå är inte helgen över än.
Jag hoppas att jag kan få glädja flera imorgon. Att kanske få själv bli glad igen.

Jag andas, alltså lever jag.

Det blir rosa.

Det blir rosa.
Jag trodde på rosa.
Det såg ut som rosa.
Det såg ut precis som jag & jag var rosa.
Underbara rosa!
Svårt att förstå rosa?
Jag ska bli mormor till ett underbart litet flickebarn!
…fast jag hade blivit lika glad för blå.

Tog extra timmar på jobbet idag.
Fick leka chef för tidningsreturen. Gick ganska bra faktiskt.
Hade kassatjänst & det är helt otroligt vad det gör på stresshanteringen!
Behöver ju bara göra en sak i taget. Så lugnt.
Innan jobbet var det fackmöte så dagen började tidigare än väntat denna dag.
Ordinarie arbetstid var 16-20.30 men det blev 11-20.30.
I nuläget så känns det bara fint, annat var det en minut i elva i morse…

Våren börjar närma sig trots kalla nätter men när man hör hur det spritter i fåglarna så vet man att den är på gång.
Det är ett underbart kviddevitt överallt & det strävas efter att få ihop det där lilla sköna varma boet att lägga äggen i.
Stora fåglar – stora grenar, små fåglar – små grenar. Alla sliter dock lika mycket.
Jag blir glad av att se hur de arbetar för att skapa sin lilla familj.
Nu återstår det bara att se hur denna våren blir.

Jag andas, alltså lever jag.
Just nu lever jag i ett rosa moln. Rosa. Rosa som i ett litet flickebarn. Jag längtar…

Vilken dag!

Massage klockan 9.00.
Tandläkarbesök kl 10.20.
På två olika ställen.
Bra inbokat Anne!
Vilken skitdag detta skulle bli.
Pengar skulle rulla hos tandis & med bilen på verkstaden så skulle plånkan bli ännu tunnare.
Hela månaden har varit full av utgifter & lite till skulle det bli.
Mörkt.
Men mitt i allt det mörka fanns plötsligt en ljusglimt.
En arbetskamrat erbjuder skjuts till massagen.
Sen erbjuder hon mig att låna hennes bil.
Jag hinner alltså både till massagen & tandis. Utan att jäkta.
Jag kan avnjuta massagen & rullar sedan in mot stan.
Kommer in tidigt & jag behöver inte vänta på min tur.
-Ja vi ska ta två bilder, säger tandis & jag ser bara kronortecken flyga ut genom fönstret.
-Visst säger jag. Tyst tänker jag: det är ju ditt jobb & jag måste ju hänga på.
Vi småpratar lite medan vi väntar på röntgenbilderna & när de kommer säger han:
-Ser ju mycket bra ut.
Jag vänder mig mot honom &….va?
-Ja bilderna visar inget konstigt.
-Tog du foto på mig eller mina tänder frågar jag?
Då skrattar han.
Det ser bra ut så vi kratsar väl bara lite & lägger flour.
Han måste skämta, han måste skämta, han måste skämta….
…men nej.
Jag går därifrån med en nota på endast 770:- & ny tid om ett halvår.
Jag gick på moln.
På lätta, rosa, underbara små moln & jag bara log. Trots ösregn utanför.

Uffe ringer & berättar att min bil är klar.
Jaha du, tänkte jag. Jag har ju inte fått loss så mycket pengar som jag behöver.
Uffe förklarar vad som gjorts. Inte bara det som skulle göras utan en hel del till.
Jag suckar ljudlöst & ställer frågan naturligtvis:
-Vad kostar det?
-Han vill ha 2000:- för det.
Han vill ha tvåtusenkronor.
Det är cirka 2000:- mindre än vad jag räknat med!
Menar du allvar?
Yepp!
Inte nog med det. Uffe hämtar mig så jag kan få hem min bil nu.
Så mycket tur.
Jag måste köpa en lott.
Köper fyra. Jag stoppar ner två till mig & ger Uffe två.
Han har hjälpt mig oerhört med min lilla bil.
Jag vet inte om Uffe vann på sina lotter men jag gjorde det.
Det blev en dag full av high fives.
Imorgon ska jag puttra till jobbet med mitt vita leende & lösa in mina lotter.
Det blev vinst på BÅDA!

Jag andas, alltså lever jag.
…………….ingen högvinst men 60 spänn på varje lott!

Pussa på min plutt!

Jag blir så arg.
Nej…JAG BLIR SÅ ARRRG!!!!
Hur kan en man knyta sin näve & låta den krascha rakt i ansiktet på sin före detta älskade kvinna?
Hur kan en man hota, terrorisera & förfölja någon annan person som man älskat högt?
Nåja så högt kan inte hans avsikter med kärlek ha varit när man plötsligt vänder tvärt.
En vän till mig har blivit misshandlad av sitt ex.
Jag hatar honom.
Han har besöksförbud men hotar henne ändå. Han kommer att få straff men ändå känns det som om hon får hårdaste straffet. Hon får alltid se sig om över axeln. Hon får alltid undra var han finns.
Hon vet aldrig vad som finns bakom nästa hörn.
Jag hatar honom.
JAG HATAR HONOM!!!

Facebook är kul. För det mesta. Jag har tröttnat ganska rejält men det är en kul förströelse.
En dag läste jag ett inlägg om knytt & annat smått & i skuggornas land. Det upprörde mycket hos vissa medan andra berättade om saker de sett eller varit med om. Jag nappade på det för jag har sett lite.
Jag anser mig inte vara varken synsk eller dåre & letar definitivt inte efter knytt i mina vrår.
De hittar mig.
Vår lilla husvätte trodde jag var en engångsgrej men när jag sett mannen i älsklingens lägenhet så vet jag inte riktigt längre.
Det skrämmer mig inte & jag bryr mig inte vad folk säger.
Glömmer heller aldrig damen på jobbet som jag skulle serva som bara stannade upp & tittade på mig.
Jag frågade hur hon mådde & hon svarade:
-Vet du egentligen hur öppen du är?
Min första tanke var en fräck sådan men jag förstod ganska snart att vi inte tänkte lika.
Hon tittade ovanför mitt huvud & började prata om aura.
Jag lyssnade sådär lagom mycket & tyckte hon var lite tokig.
Nu vet jag inte längre.
Jag hade aldrig sett henne. Pratat med henne. Aldrig har jag sett henne igen…
Jag tror inte på spöken men jag vet inte hur jag ska förklara mina syner.
Vad jag med detta vill komma fram till är ett inlägg på fejjan som löd:
-Jag undrar varför ingen har nämnt ordet schizofreni? Tror ni att det har med andar eller hjärnkemi att göra när folk ser något som inte andra gör?
Så jag är schizofren?
Kan inte riktigt föreställa mig att vara det.
Vad tror ni..?

Det börja närma sig nedkomst.
Kanske undrar någon där ute varför jag aldrig skriver om att jag ska bli mormor?
Längtar jag inte?
ABSOLUT!
Jag längtar massor!
Jag längtar efter min dotter. Att få vara med henne som förr. Prata, skratta, slappa i soffan framför någon film.
Men allt är annorlunda nu. Hon har sitt bo, sin pojkvän & sin bebismage.
En underbart vacker bebismage!
Önskar att vi bodde närmare varann. Att jag fick följa henne på kortare avstånd.
Se hennes mage växa. Få vara nära när jag behövs.
Ibland kanske jag behövs…
Men som sagt, det närmar sig nedkomst & jag ser fram emot detta enormt.
Längtar efter en liten plutt att hålla i mina armar & pussa ömt.

Jag andas, alltså lever jag.

Knak & träningsvärk

Den 18 januari var jag & min loverboy ute på hala vägar. Det blev som ett felskär i skridsko.
Först han. Sen jag. Jag reser mig upp. Borstar av mig & vi går vidare. Två meter.
Sen stupar jag igen. Denna gången ligger jag kvar. Och skrattar.
Jag skrattar så tårarna trillar nerför mina kinder.
Min kära höll mig naturligtvis i handen & när jag tog mitt språng drog han mig kärleksfullt uppåt vilket resulterade i smärta.
Ändå kände jag inte den då. I just det ögonblicket var det bara mitt lår som skrek ut sin smärta av behandlingen jag gett det.
Nackvärken kom senare. Säkert två veckor senare.
Vad gör man?
Tja, jag trodde jag var mörbultad av fallet för man är ju inte 14 år & mjuk i leder & muskler.
In med några Ipren ett par dagar så går det nog över.
Eller inte.
Iprenen pajjade magen istället så det var bara att sluta med dem. Panodil?
Funkar kanske på en treåring. Inte på mig.
Suck!
Då börjar knaket. Varje vridning på nacken så uppkom ett läskigt knak.
Som om halvtorra kvistar fanns därinne & gjorde sig påminda om att om man vred dem så gav de upp ett jämrande om att snart är vi av om du inte slutar.
Måste nog söka vård. Man har ju bara en nacke.
Sökte mig in på vårdcentralen men de hade uppenbarligen inte tid.
DÅ menar jag inte INGEN tid utan INTE tid.
Jag som annars hyllar denna VC, stegade helt sonika bara ut därifrån efter nära två timmars väntan. Väntade på att jag skulle bli sådär förbannad att tårar tränger fram men jag var bara likgiltig. Mest tänkte jag nog på dem som jobbade där. Den stackars kvinnan i receptionen…

I måndags hade jag ialla fall fått nog.
Något måste göras & det får bli knakelibrak-doktorn.
Sätter mig framför datorn & slår upp kiropraktor.
Första träffen vann.
En kille som sköter hela Halmstad Hammers (kanske jag skulle tänkt två ggr?) måste ju vara rätt för mig med.
Boka på nätet var simpelt & jag var inne i ruljansen.
Inte lika kaxig Anne idag när tiden var inne & Hans kom ut för att hälsa med påbörjad behandling som följd.
Lite prat & sen kollade han ryggtavlan. Gick fram & tryckte.
-AJ!
Ja jag ser, säger han. Synd att du inte kom för en månad sedan.
Nej så kan det vara tänkte jag. Har man hög smärtgräns & är jävligt envis så kommer man inte en månad tidigare.
Man biter ihop, bryter ihop för att åter bita ihop & kör sitt race.
Men, sa han vidare, du är här NU.
Fyra ryck i nacken & varje gång drogs det ut i fyra knak.
Sista rycket gick hela vägen upp i sista, ja vad fasen sa han, senan innan skallen. Lät som om han drog långt uppe vid tinningen.
Snacka om skräckblandad förtjusning!
Alltså, läskigt precis innan rycket men lättnaden när det släppte var enormt skön.
Sen försökte han med ryggen. Mellan skulderbladen satt en ”knut” så hård att han fick ge sig för dagen.
-Som sagt, sa han, du skulle kommit för en månad sedan. Sen log han.
Men du får ny tid på fredag.
Jahapp!
Så 450:- fattigare gick jag ut på stadens gator för att ”gå av mig” samt tillsätta mer cirkulation i kroppen.
Ingen lång sträcka men ju ”längre” jag gick, ju tyngre blev mina ben.
Plötsligt kände jag mig som en sten. Kom liksom ingenstans.
Visst, jag gick men det kändes som en evighet.
Åkte hem istället för att ränna på stan. Parkerade bilen i garaget & solen sken så vackert att jag bestämde mig för att gå en runda hemma istället. På med gåskor & tränarajackan.
Skulle bort & posta lite brev.
Jag måste sett otroligt korkad ut där jag tog mig fram på vägarna.
Sport-träningsklädd med lysande vita skor gick jag som en säl, eller som en sjöko kanske?
Alla gick om mig.
Jag låtsades njuta av sol & fågelsång, som jag faktiskt gjorde men i snigeltakt.
Det var en hel vetenskap att komma hem igen.
Ändå ska jag ut nu igen.
-Det vore bra om du gick några korta rundor idag så cirkulationen får röra runt ordentligt.
Jag är lydig.
Men jag har legat på soffan & sovit i 1 1/2 timme & det är oxo medicin.
Jag har ont överallt. Mer än innan.
Ändå ser jag fram emot fredagens träff med hårdhandskar-Hans.
Det här ska nog bli bra trots allt.

Jag andas, alltså lever jag.
………..fortfarande.