Jag klarade första veckan!

Idag är det 7 dagar sedan operationen & jag fattar inte vart tiden tagit vägen.
Visst, många timmar har gått åt till tandagnissel om vad som ska serveras på alla de mattimmar jag har & visst har det blivit mycket vila för orken är borta.
Rastlösheten lurar varje minut då jag är allt annat än i viloläge.
Då har jag införskaffat pennor & mindfulnessbok. Sådana böcker som jag förr ögnade igenom & bara kände stress för. Men nu blev det alltså en bok. En bok där varje blad är ett vykort.
Så kanske får just du ett kort med posten någon dag…

Vikten rör på sig även om det inte var det som var mitt stora mål.
Invägningsvikt till op blev 91,8 fast målvikten var 88. Nu har jag nått den målvikten.
Av att bara äta 6 mål om dagen som knappt innehåller socker. Orken är långt borta ännu då jag vilar/sover tre till fyra timmar om dagen. Ändå tyckte jag att skogsrundan gick lättare idag än igår.
Livet är besynnerligt.
Men första veckan är klar & en ny vecka väntar. Kanske får jag fler nya idéer på flytande föda. Har redan hittat godsaker på sidan på facebook.

Har fått prata med världens underbaraste barnbarn idag, ja min dotter oxo. Känns så bra när lillstintan ropar:
– Momo, kom!

Dessa lyckostunder får uppväga att jag idag gjorde min BBF  besviken när jag sa nej till en fantastisk Parisresa med fotboll i sikte. En resa som verkligen hägrade men som inte blir av. Inte denna gången ialla fall.
En annan gång men då blir det inte med fotbollsmatch. Mera åt eiffeltornets topp.
Tack snälla vän för att du inte blev arg. Inte jättearg. Bara besviken. Jag får ta det.
Kanske mådde jag sämst av det. Lav ya änywäy!

Jag andas, alltså lever jag.

 

Första helgen utan snacks

Hela tiden försöker jag tänka steget före.
Vad behöver jag för att äta nästa gång?
Argh! Vad svårt det är. Ändå verkar det vara jag som är den som har idéer & delar med mig.
Vi har nämligen vår lilla grupp, vi som op samma dag.
Sötade köpesaker från Sempers barnmat bär lite emot när jag ser en smoothie med 13g kalorier i. Förut fick jag max äta 5g. Nu vet jag inte men inte kan väl 13 vara nyttiga?
Bär & frukt. Jo men vad??
Banan är en favorit. Kiwi är en annan. Vaniljpulver – ja tack!
Jordgubbar, svenska, smakade ljuvligt & snart får det bli blåbär.
Skojade till det lite med att köpa vattenmelon. Rensade från kärnor & mixade.
Lagom gott men lite annat än bara vatten, smakade bra.

Men när det tryter med inspirationen, orken & lusten ja då blir det tvärstopp för mig.
Jag anmärker på allt. Blir ledsen. Arg!
Har inget tålamod alls.
Vill bara lägga mig & sova bort allt.
Jag hoppas på att det går över när jag mår bättre.
Eller när magen mår bättre.

Vi har varit ute på promenad idag ialla fall. Hela trettio minuter som beordrat i Kristianstad. Sen var det vila som gällde.

Gladiatorerna utan läsk & chips.
Aningen tråkigt men när blodsockermätaren visar 9,1 så taggar jag igen.
Men visst blir jag deppig. Jag ångrar inte mitt val.
Önskar bara veckorna kunde gå lite fortare…

Jag andas, alltså lever jag.

Mitt liv som fisk!

Det nya livet jag antagit är tufft.
Jag längtar efter chips, hamburgare, läsk & glass!
Men i samma tanke tänker jag:
– om jag låter bli, behöver jag någonsin ta en insulinspruta igen?
Jag har inte tagit en metformintablett sen i tisdags. En skvätt insulin fick jag av sköterskan på onsdagkvällen, op-dagen, då jag hade ett värde på 16. Efter det – ingenting!
Ligger under 10 på morgnarna nu. Än så länge.
Jag håller alla tummar & tår jag har för att jag aldrig mera igen ska behöva använda dem igen. En andra chans.
Så är det, en andra chans.

Nu är det en timme i taget som gäller.
Jag vaknar. Sippar vatten. Går upp. Sippar vatten. Fixar frukost, typ fil med kanel.
Sippar vatten. Duschar. Fixar mig. Sippar vatten. Går en runda, idag blev det på en halvtimme som rekommenderat. Sippar vatten. Hela vägen. Sippar vatten.
Att planera mat & mellanmål är svårare än jag trodde men jag tror att jag snart kommer in i det. Sippar vatten. Bara jag har lite mer tankar att bolla med samt mer i kylen att mixa & blanda med. Sippar vatten. Varje mål måste ta & tar, minst en halvtimme. Sippar vatten.
Som värsta guldfisken!

Tittar mig i spegeln & inser att jag måste haft rätt. Rätt i att mina utslag som poppat upp i ansiktet kom av insulinet. Jag har försökt dölja det. Men inte ens Mary Kays bästa foundation kunde göra mig rättvis. Utan insulin & utan smink så börjar jag se ut som gamla Anne. Ja, ett å annat ärr har jag orsakat mig när jag själv lekt med skalpellen men så lite betydelse det har för mig nu. Livet är så mycket mera…

Är allt så enkelt nu då?
Nej långt ifrån. Att äta är ett heltidsjobb & jag lär mig hela tiden. Jag har inte lagt mig under kniven för att bli smal. Utan för att bli frisk. Det kommer att ta tid.
Jag har ätit osunt & misshandlat min kropp i 40 års tid. Det vänder man inte på i en handvändning. Men jag är tacksam.
Tacksam så in-i-helsicke för att jag fick denna chansen!

Magen knorrar. Det är svårt att rapa. Magen ömmar men jag är utan smärta.
Prutta? Nästan lönlöst.
Gäspa? Nja.
Är aningen mera känslosam. Skrattar lika lätt som jag kan falla över i gråt.
Men jag tror att det kommer att lägga sig.
Ja, skrattet vill jag ha kvar.
Jag är lyckligare än på länge…
Att andas går bra men att kunna prata i mina vanliga 190 knyck finns inte en chans!
Peta i sig soppa med tesked. Spetsad med proteinpulver.
Blir en sträv simmig blaska.
Men det går. Det ska gå. Det får gå. Det går.

Idag är det fem månaders sen pappa somnade in.
Så orättvist. Saknar honom varje dag.
Jävla skit!
Kom tillbaka!
…………………

Jag andas, alltså lever jag. ❤

Dagen efter…

Hemma igen.
Resan kändes lång & varje sväng, varje gupp var en plåga.
Väl tillbaka i Halmstad så blev besöket på lilla ICA för att hämta ut paketet jag beställt med proteinpulvret i. Jag satt kvar i bilen. Orkade inte gå ur. Inte träffa människor.
Jag träffar så mycket folk i vanliga fall så lugnet nu var välbehövligt.

Vad hände tidigare under dagen då?
Tja, blev väckt klockan 02.03 för att kolla syresättningen.
Varför väckas?
De kunde bara tagit mitt finger & klämt till lite. Jag kunde få fortsätta sova.
Sen vaknade min roomie klockan 05.04 & vem vaknar inte då oxo?
Jo jag.
Kollar ut genom fönstret & hela Kristianstad ligger i dimma. Skönt att det var klarblått igår för det hade känts hemskt att bli op på:
Liksom: grå-grå-grå-grå…
Vi skulle bli väckta klockan 06 men någon försov sig visst för inga sköterskor kom före 07.
Hade hoppats de skulle komma in med frukosten men tji fick vi!
Först 7.50 serverades den. Yoghurt.
Men yoghurt har aldrig smakat så gott som då.
Öm i magen som om man varit med om slagsmål dagen innan men en lycka när smärtan inte var värre. Den smärtan som känns är inget mot den lycka som finns när man inte har tagit en enda diabetestablett på mer än två dygn. En pytteliten spruta fick jag tidigt igår eftermiddag men inget sedan dess. Så jävla skönt!
Jag hoppas att detta kan hålla för då har jag nått mitt mål.

Nu är jag alltså hemma & har fått mera ”mat” i mig. Det ena lite svårare medan det andra var enklare. Banan går alltid hem hos mig ialla fall.
Vi har boat in oss i mammas hus då hon åkt till Österrike för att hälsa på sin bror.
Samtidigt får vi kvalitetstid med lilla vovven.
Snart dags att krypa till kojs. Har redan börjat planera morgondagens intag. Mera promenader & hoppas på lite sol.

Jag andas, alltså lever jag.

Mitt liv. Mitt nya liv.

När pappa blev dålig fick jag ett samtal som kom mig att bli livsavgörande.
Min läkare ringde & erbjöd mig en chans att bli av/reducera min diabetes.
Många tankar hamnade då i ett oändligt snurrande, hur skulle jag kunna ta ett sådant beslut?
Nu liksom…
På något sätt så tog jag mig samman & accepterade. Väntan skulle ändå bli lång tänkte jag & vi satt ju hos pappa. Sköt op framför mig. Levde i nuet. Med pappa.

Efter nyår damp det ner ett brev på hallgolvet. En invitation till Aleris Besitas i Skåne.
Den 2 mars skulle jag få info & op-tid. I Lund. Provtagning i massor på Nyhems VC & dagen närmade sig även om jag befann mig i det töcken som kallades ”pappa”.                        För mig kändes datumet dit lång väntan. Begravning & urnsättning skulle planeras.

Jag tog mitt hjärtas stöd & åkte ner till Lund. Mötte underbara människor!
Mina op-kompisar blängde lite på mig när vi kom. Liksom att, vad gör du här?
Vi e två ggr din övervikt så lämna plats åt någon annan…dock ändrade de sig när jag berättade om min diabetes. En aha-upplevelse för oss alla. För dem som såg mig med sina ögon & jag som sett andra som, smalare än mig, gnälla om övervikt genom mina ögon.       Efter det hade vi trevligt.

Alla fick op-tid. Utom jag. Jag var för söt. Inuti. Åsså skulle man banta ner sig med Moody Fast. Ingen ekvation som gick ihop. Sockret gick jäklars i topp!
Det var bara hem & ta mig till vårdcentralen för att uppdatera mitt insulinintag. Det blev en del. Vikten? Ja det började med tre raska kilo ner. Sen var det stopp. Efter det så vände det. Uppåt!!
Hur olycklig blir man inte då??
Jag var gråtfärdig!
Dryckerna smakade äckligt & jag tjurade som värsta treåring. Men jag åt nästan ingenting i jämförelse med vad jag vräkt i mig innan. Sockret började gå ner ialla fall. Från ett långtidssocker på 123 & en övre gräns på 75 så hade jag lyckats att få ner värdet till 66. Lycka! Återigen ett samtal till Aleris i hopp om op. Jo hopp skriver jag för hela jag var inställd på att förändra mitt liv. Min kropp som jag vanskött i många år skulle få en nystart.

Underbara sköterskan Kristin var lika glad som jag. Bara en sak satte käppar i hjulet: vikten. Jag lovade att köra ännu hårdare med mig & att jag orkade jobba samtidigt är för mig en gåta. Eter att ha gått upp de tre kilo jag rasat tidigare samt lagt på två lyckades jag få ner mig tre av dem. Skulle det räcka?

Jag fick en op-tid. Den dagen är idag. Den 25 mars 2016.

Gårdagen var ett helvete & dagen före den var ännu värre.
Av nervositet!
Vad jag inte gjorde hemma för att inte, av ångest, stoppa i mig mat & godis kan inte räknas på mina fingrar & tår. Jag var så speedad! Dock är stödet runt mig underbart. Nära & kära som bryr sig. ❤️
Så sent igår kväll packades väskan med mediciner, toalettartiklar & mjukiskläder.
Dusch med den läskiga svampen & ”shampot” gav håret en look av svinto.
Rena sängkläder bäddades i bingen sen var det dags att sova. Sova?
Yeah right!
3.41, 3.42 & 3.44 stod väckningen på. Somnade nog framåt 2…vaknade utan problem men ville bara krypa ner igen. Somna om…
Tvagning stod på schemat igen så katten fick vänta utanför.

Startklar klockan 4.20.
Placerad i bilen 4.30.
Lite nervös & trött får jag rådet av mannen att försöka sova. Sova? Nu??
Mina ögon skulle slutas ofrivilligt senare, jag ville se allt!
Då sa det plötsligt bang!
In under bilen tar sig en galopperande grävling. Nej!!
Jag ser i backspegeln på min sida hur den slungas runt & vidare in under lastbilen bakom. Var man inte nervig innan så….suck!
RIP lilla grävling.
Vi kom fram i tid. I god tid.   Hittade enkelt till avdelningen & blev varmt välkomna!               Vilka underbara människor!!

När klockan blev sju hade jag hybris. Skulle jag få komma längre in i byggnaden?
Skulle jag få op idag? Jag berättade för sköterskan om mina tvivel & vi kollade vikten direkt. Hon smiter in till läkaren som gladeligen visar tummen upp. Viktigast var faktiskt sockrets nedgång. Lycka!
Då blev det mätning av midja & rundtur på avdelningen. Jag blev visad ”mitt” rum & jag hade/har, en kanontrevlig rumskamrat.

Ja nu börjar vi.
Läkarsnack, op-förklaring, narkos & du måste kissa innan du går ner på op berättade man för mig. En stor låda skulle med ner. Vet än i detta nu inte vad som fanns i men op-grejer antar jag. Ombytt i Skåne landstings färger & blomma tar en sköterska med mig på min vandringsfärd. Med säng & allt. Tänkte på hur kul det måste sett ut för mötande personers ögon. Tänkte oxo på läkarens ord: när du kommer ner på op så kommer du att få lägga dig på en brits. Där delar vi armar & ben. Sen spänns de fast på var sin ”sängdel” & vi op dig stående. Eh? Trodde han skojade. Det gjorde han inte.

Utanför op fick jag sitta på en stol med min kudde i famn.
Typ livrädd!!
-Det kommer bli som ketchupeffekten där inne när du kommer in. Allt går fort. Han var supertrevlig & skojade mycket. Han såg att jag både behövde det samt att jag var den kategorin person som han kunde skoja med.

Op-dörren gled upp. Grönklädd personal med breda leende hälsade mig välkommen. Britsen som jag skulle ligga på var delbar. Hu!
Jag fick lägga mig & innan jag visste ordet av delades benen & spändes fast. Armarna rakt ut på sidorna hamnade i likadana klor. Någon fifflade med min droppkanyl. Samtidigt som någon skulle sätta syrgasmasken på mig, hörde jag någon säga:
– Kalasbra jobbat med sockernedgången!
Lättare att op dig nu.
Så härligt det kändes!
Jag minns att jag log. Fyra andetag senare var jag borta.

Blev väckt av en len röst som sa godmorgon. Jag svarade utan att öppna ögonen.
Redan klar?
Jag hade nyss somnat ju! 😀
Hur mår jag? Jag mår…bra…?
Helt otroligt!
Nåja yr & en molande smärta i magen men inget jag inte kunde stå ut med. Allvarligt?           Ja allvarligt.
Och jag som varit så rädd!!

Hela dagen har jag sovit.
Till & från. Blivit väckt en gång i timmen för att motionera, träna andning & dricka 30 ml vatten.  Och det har gått så bra! Två gånger började jag klökas men det går inte att kräkas. Fruktansvärt!..men jag har varit så lyckligt lottad att bara haft TVÅ sådana tillfälle!
Min roomie har ”kräkts” hela dagen. Sovit hela dagen & inte alls orkar sina rundor i korridoren. Stackare!

Klockan är snart 22 & jag ska ta en sista runda i korridoren innan jag kryper ner jag med. Vätskelistan är full och toabesök lyckade. Jag känner mig så nöjd med dagen. Imorgon  väntar yoghurt till frukost. Mumma!!
Himlen är fortfarande blå om än mörkare än innan idag. Nattpersonalen har anlänt. Tystnaden sprider sig.
Jag klarade dagen. Nu börjar resten av mitt liv. Mitt nya liv.

Jag andas, alltså lever jag