Check på covidtest!

Nu är det 1 1/2 år som covid-19 härjat runt i världen.
Både Johnny & jag har fått våra två vaccinationer & vi har mått relativt bra utav dem.
Lika länge har jag varit sjukskriven.
Jag tänker på att OM jag inte brakat den där dagen i januari 2020, hade jag levt idag?
Hade jag varit ett covid-fall som strukit med?
Ja sådana tankar har jag ibland.
Jag är ju inte den som petar i det negativa utan försöker vända det mesta till positivitet.
Eller ja…visst är jag negativ men inte som förr.
Då var allt jobbigt, allt fel, allt negativt.
Att ha fått en ny plattform & stå på gör att jag tänker fler gånger innan jag beslutar, säger ja eller verkställer saker.
Jag målar inte upp allt svart innan jag försökt.
Jag peppar mig själv.
För jag är bra.
Jag ÄR bra!
Det är nämligen så att på dessa 1 1/2 åren så har jag inte varit sjuksjuk.
Inte en enda gång. Inte ens en förkylning eller som jag då är väldigt känslig mot – halsont!
Allt tvättande, spritande & avhållsamhet har visat sig vara väldigt bra mot virus & baciller.
Men nu.
Idag vaknade jag upp med en väldigt snorig näsa & lite känningar av halsen.
Igår började jag frossa lite & jag var snabb med att kolla tempen.
Den var fortfarande normal så jag tänkte inte mer på det.
Men som sagt, idag fick jag ringa kassachefen & meddela att jag skulle boka covid-test.
Covid-test.
Ja ni hör ju själva hur äckligt det låter.
Jag har inte under hela pandemin behövt ta ett sådant test & jag har varit lycklig över det.
Vissa har gjort upp till 10 st!
Nåja.
Det var bara att bestämma sig.
Bokade tid. Tog bilen & körde ner till Arenan & mötte en trevlig tjej som förklarade hur jag skulle göra.
Jag hade naturligtvis googlat 1177 & sett en massa folk som lagt ut sina filmsnuttar på fejjan.
Då hade jag skrattat åt dem. Nu satt jag här själv med min lilla påse i handen, vecklade upp instruktionerna & plockade fram pinnen med skumgummitopp.
Detta klarar jag sa jag högt.
Vände ner spegeln & gapade.
Det var då jag insåg att jag inte alls skulle fixa detta.
Det hade varit mycket lättare om någon annan hade gjort det på mig.
Jag gav ändå inte upp.
Om någon hört mig där jag satt i bilen på parkeringen bland flera andra, ja då hade man skrattat åt mig.
– Nu du lilla pinne ska du gnugga mina mandlar!
*ulkar & tårarna sprutar*
– Lilla pinne, nu tar vi den andra mandeln.
*ulkar ännu mera*
– Nä det var nog inte tillräckligt Anne.
*spänner ögonen i mig själv i spegeln*
– En gång till!
*petar, tar ut, ulkar, ögonrinn, ulkar*
– BRA ANNE!! Nu är du klar där!
– Nu är det dags för….svalgväggen.
OMG!
*kollar extra noga på bilden, gapar stort med hjälp av spateln, får våldsamma kräkattacker*
-IHELVETEATTJAGGÖRDETTAJAGFIXARINTEDETTA!!!!!
Ögonen rinner oavbrutet & kräkreflexen är ordentligt retad.
För mig som är GBP-op så innebär det att jag inte kan kräkas men jag beter mig precis som om jag la upp den ena spyan efter den andra. Jag nästan grät nu.
5-7 sekunder sa de att jag skulle gnugga.
Hur ska det gå till???
Mina ögon mötte mig i spegeln.
Sminket hade gett sig av nerför kinderna men jag blev bara arg!
– Anne!
Nu gör du det! Bara gör det! NU!
Stort gap & in med pinnen igen.
Försökte denna gång att inte vidröra något förrän jag nådde svalgväggen.
Asså, vet ni hur svårt det är??
Att bara se pinntoppen närma sig mitt svalg gjorde att jag satte igång kräkreflexen igen.
Men jag gav mig inte.
Jag petade till & gnuggade medan min hals lekte sitt eget liv.
Jag var klar!
Då grät jag nästan av lycka.
Herregud!
– BRA ANNE!
Nu kom vi till det som jag tyckte var roligast.
Spotta.
Tre loskor gjorde jag i muggen & sen rörde jag om.
Vidare ner med pinntoppen i den lilla behållaren, jag räknade till 30 innan den åkte ur & locket kom på.
Så vidrigt test men så härligt när jag var klar!
Jag hade inte ont i halsen innan men nu brände det riktigt efter gnugget.
Jag var så nöjd.
Och stolt.
Jag var oxo nöjd över att vara GBP-op i detta läget för jag lovar att jag hade gjort ner hela bilen.
Jag är superkänslig för att kräkas & har väl bara gjort det två ggr förut i mitt liv.
En gång hade jag fått dålig mat & den andra gången hade jag ätit på tok för mycket jordgubbar.
Covid-19-test klart. Check!

Då är det bara att vänta.
Jag får ju inte jobba under denna tiden.
Jag tror bara det är en vanlig förkylning men regler är till för att följas.

Check på den!

Jobbet fungerar väldigt bra annars tycker jag & efter semestern kommer jag att försöka på 75%.
Det var dock lite jobbigt de första dagarna när mycket nya kunder vällde in, sommargästerna.
Plötsligt var min comfortzone lite mindre igen.
Ändå tycker jag att jag har klarat det bra hittills.
Jag pressar mig lite men bara så mycket som jag känner mig bekväm med.
Nya saker/folk gör mig trött.
Jag tycker om att pressa liiiite till & när jag klarar det så blir jag glad.
Jag mår mycket bättre än förr. Lugnare. Avslappnad.
Det jag inte blir av med bara är tröttheten.
Jag sover bättre om nätterna även om det en å annan natt krisar lite.
Jag behöver inte tvätta så fort något ligger i tvättkorgen.
Jag behöver inte fixa, dona, städa eller plocka varje dag.
Jag är väldigt egoistisk oxo.
När jag har ledig tid sätter jag mig gärna med mitt virkeri.
Jag kan sitta i timmar för det är så avkopplande även om jag konstant räknar maskorna.
Så det har blivit ett gäng enhörningar, ugglor & bläckfiskar.
Missförstå mig rätt, jag är ute & promenerar oxo.
Sedan Maxi kom in i bilden blir det några hundrundor även om Johnny går de flesta.
Jag önskar bara jag hade orken att börja träna igen men än så länge är kroppen för svag.
Min vikt har ökat några hekto & håller sig på 56-56,7.
Det får jag vara nöjd med i nuläget.
Det är för lite & det är tråkigt att man får höra hur fult smal man har blivit men vet ni:
– Det skiter jag i!
Som sagt, det är tråkigt men jag är inte fixerad till vad folk tycker om mig längre.
Jag vet att jag gör allt jag kan för att växa till mig lite & det är nog.
De som älskar mig gör det för att jag är samma Anne som innan oavsett utsida.
Dem lägger jag mer fokus på än de som inte vill ha mig i sin närhet.
Och för riktiga vänner behöver man inte förklara allt detta.
Det hela sammantaget är väl att jag i alla fall är på rätt väg.

Ikväll spelar Danmark i EM & vi kommer att sitta bänkade framför tv:n.
Sverige åkte ju oturligt nog ut men vi har ju grannlandet som fortfarande hänger kvar.
Envetna & starka.
Att komma tillbaka efter att nästan förlorat en spelare i första matchen, det är respekt!
Så ikväll blir det rött & vitt för hela slanten…

Jag andas, alltså lever jag.

Ups and downs!

Men oj vad längesedan jag skrev!
Men i ärlighetens namn – jag har inte orkat.
Just nu känner jag dock att jag saknat att ta en sväng om på tangentbordet.
Livet är en berg-& dalbana så det är verkligen svårt att hänga med i svängarna nu förtiden.
Jag jobbar fortfarande 50% & är nöjd med det.
Orken efter ett tvåtimmars pass är naturligtvis mycket bättre än efter fyra timmar eller mer.
Jag älskar min kassatjänst just nu & inget i förbutiken hägrar.
Ja mina kollegor då kanske.
Jag tänker inte på…nåja, lite kanske, på andelar i spelet, kunderna man kunde brottas med i hektiska diskussioner, kaffet som rann över eller de stressigaste timmarna man hade där borta.
Jag sitter i min kassa & bryr mig om min kund jag har för stunden & mig själv.
Det fungerar faktiskt!
Jag kan ge av mig själv så pass mycket att jag inte är helt slut när passet är slut.
Att jag INTE tar jobbet med mig hem & sitter timmavis med saker i förberedande syfte för att mina kollegor & jag ska ha en mer underlättande dag på jobbet nästa dag. Eller nästa vecka.
Jag gör vad som krävs av mig på min arbetsdag & pass.
Resten måste få vara.
Jag känner ändå att jag gör nytta, som tex idag fick två kollegor & jag ett omnämnande i ett veckobrev:
Vi värvar nämligen mest Prio-kunder!
Tillsammans värvar vi 30%.
Ja vaddå tänker ni?
Det är väl inte mycket men tänk efter nu.
Min ena kollega är sällan där då hon jobbar fackligt mest hela tiden, min andra kollega jobbar precis som jag 50% vilket betyder att vi knappt heller är där.
Så jag var rätt nöjd.
Nu hoppas ledningen att vi ska utmanas av de andra. Kul!

Annars i pipelinen då?
Tja..påsken har kommit & gått.
Jag var ledig både lördag & söndag i år. Det har inte hänt på jag vet inte när…
Min kära syster med familj var nere & vi firade coronasafe hos mamma.
Mamma har förresten fått sina sprutor så hon kände sig så nöjd.

Vi har skaffat hund!
En urgullig ”liten” schäfer/rottweiler på 1 1/2år.
Likt Hoppsan, katten, så kom han till oss bara så där helt apropå.
Han blev nämligen avlämnad på ett hundpensionat & de ville inte se honom igen.
En titt på honom & han följde med hem.
Han är chippad, veterinärbesiktigad, försäkrad & nu äntligen badad.
Maken till vanskött päls!
Nu glänser han så vackert i sitt svarta schäferhår.

Han är supersnäll, lydig, kärleksfull, snäll mot både barn & katt samt tigger inget vid matbord eller i kök.
Hur bra är inte det av en så ung hund..?
Han är dock väldigt valpig tillsammans med mamma…ja det är förresten till mamma som vi köpt hunden eller ja vi har den ihop.
Mamma ville ha sällskap men inte skaffa ny hund då hon tycker att hon är lite för gammal för att kunna ha en hund i typ kanske 15 år så då lovade vi henne att vi tar hand om Maxi om hon skulle gå bort före honom.
Så han har två hem som han älskar!
Ja det går faktiskt inte att ta miste på. ❤

Maxi.

Att jag inte skrivit på länge beror på min ork.
Jag har haft & har fortfarande, problem med vikten.
Är det inte det ena hållet så är det ett annat.
Vecka för vecka tappade jag ofrivilligt kilo.
Min startvikt innan op var 96,6 & min resa stannade vid 63-65 kg.
Perfekt tyckte jag.
När jag var nere på 54,7 fick jag nog & sökte läkare.
Jag är fortfarande normalviktig men i mina ögon är jag en koncentrationslägerkvinna från Auschwitz.
Revben som är synliga & min rumpa finns inte längre…
Nåja, never ever give up heter det ju!
Jag vill träna för att få muskler på kroppen men när orken inte finns är typ moment 22.
Jag fick reda på att jag inte får i mig tillräckligt med energi.
Att jag inte äter tillräckligt.
Jag som äter allt, hela tiden, nyttigt & onyttigt!
Spelade tydligen ingen roll så nu ska jag äta…barnmat!
Ja ni hör ju själva!
SÅ ÄCKLIGT!!
Spelar ingen roll hur mycket jag kryddar, blandar eller lägger i extra – det smakar BLÄ!
Med mera grädde, smör & feta såser har jag i alla fall lyckats komma upp i dryga 55 kg igen.
Härligt!

Till sist vill jag dela med mig av en liten berättelse jag hittade idag på fejjan:

Franz Kafka (1883-1924) gifte sig aldrig och fick inga barn.
Då han var i 40-årsåldern gick han en dag genom en park i Berlin. Han mötte då en liten flicka, som var bedrövad och grät för att hon hade tappat bort sin favoritdocka. Hon och Kafka letade länge efter dockan men utan framgång. Kafka bad flickan möta honom där nästa dag och sa att de skulle komma tillbaka för att leta efter dockan. Nästa dag, när de fortfarande inte kunde hittade dockan, gav Kafka flickan ett brev, som var ”skrivet av dockan”, som sa ”- Snälla gråt inte! Jag for iväg på en resa för att få se världen. Jag kommer att skriva till Dig om mina äventyr!” På det sättet påbörjades en berättelse, som berättades ”av dockan” och fortsatte ända fram till slutet av Kafkas liv. Flickan och Kafka möttes regelbundet och vid deras möten läste Kafka orden, som noggrant beskrev ”dockans” äventyr och samtal, som flickan tyckte var bedårande. Slutligen lät Kafka dockan ”komma tillbaka” (han köpte en ny) och sade att hon hade återvänt till Berlin. ”Den ser inte alls ut som min docka!”, sade flickan. Kafka gav henne ytterligare ett brev där ”dockan” skrev: ”Mina resor har förändrat mig.” Den lilla flickan kramade den nya dockan och tog henne med lycka hem. Ett år senare dog Kafka. Många år senare hittade, den nu vuxna, flickan ett brev inuti dockan. I det lilla brev, som Kafka hade undertecknat stod det: ”Allt Du älskar kommer förmodligen att gå vilse, men i slutänden kommer Kärleken alltid att återvända till Dig, fast i en annan skepnad och på ett annat sätt.”

Jag andas, alltså lever jag.

Lite frågor runt corona

Att vi inte leker ryska posten nu i covid-19-tider är väl ändå självklart nu efter att vi varit hårt ansatta i ett år av denna Corona-kris?
Eller..?
Man ska ju inte springa på köpcenter heller vet jag så ni kanske bannar mig när jag berättar dagens hyss.
Min kära man & jag tog in på Wayne’s Coffee för en lite segerfika då jag gått igenom helårsbesiktning på vårdcentralen med blankt papper!
Tilläggas ska att vi aldrig fikar om det är mycket folk.
Vi köpte våra kaffe, ja du läste rätt, kaffe till Anne med & satte oss i en hörna.
Det stegar in tre killar, som precis mötts utanför fiket, för att dricka te.
De är noga med att inte hälsa mer än med armbågarna.
Helt korrekt!
De sätter sig vid ett bord en bit ifrån oss.
Helt korrekt!
De håller oxo avstånd till varandra då de sätter sig med nästan metern emellan sig.
Helt korrekt!
Sen kommer en äldre man.
Han ansluter sig till sällskapet.
De yngre killarna reser sig & de hälsar…
Hälsar med handslag & kindkyssar!
Vad hände där???
Självklart ska man hedra de äldre men..?
Efter hälsandet var de väldigt noga med att hålla avstånd igen.
Till varandra.
Ja, jag vet inte…?

Läkarbesöket gick som sagt bra.
Vikten har inte gått upp.
Tvärtom.
Sedan op 2016 har jag nu gått ner 36 kg.
Vikten ligger & pendlar mellan 59-60 kg.
Det har jag inte vägt sedan jag gick i nian tror jag.
Hur klarar jag det tänker någon.
Jo det är bara att äta som en mus & skita som en elefant!
Men ärligt är det nog för att jag inte mått så väldans bra.
Värdena är bra & det är ju skönt.

Jag andas, alltså lever jag.

Ett år har gått

Vi skriver den 20 januari idag & ett år har gått sedan den där märkliga dagen infann sig då jag inte kom ur sängen.
Ett år!


Ett år av frågor.
Ett år av ilska.
Ett år av många tårar.
Varför?
Varför hände allt?
Varför just jag?
Arg? Jag?
Absolut!!
På mig själv.
För att jag inte tog hand om mig.
Att jag var superwoman var ju självklart, eller hur?
Jag var ju den enda som kunde göra det jobbet jag gjorde!
…eller?
Nej.
Absolut inte!
Det har jag lärt mig nu.
Det har tagit tid men nu har jag insett.
Jag är en person som måste vara rädd om mig.
Precis som alla andra måste ta hand om sig själva.
Att vi människor inte fattar det?!

Jag andas, alltså lever jag.

Man tror att man är stark!..

..fast man är svag.
Man gör det man tror är rätt & riktigt men allt blir fel.
Mitt fel.
Ja tydligen blir det mitt fel.
Jag hamnade i en tråkig situation i mellandagarna mellan en kär vän & mig.
Jag kände mig väldigt ledsen över det.
Ledsen & besviken.
Eller bara sviken kanske…
Därefter var jag aningen vilsen & visste inte hur jag skulle vända problemet.
Då jag inte kunde göra det rätta i situationen så gjorde jag en felbedömning, tyvärr!
När jag kommit på att jag gjort fel så ville jag rätta till mitt oproffsiga uppförande.
Så jag sökte upp personen för att be om ursäkt.
Det fungerade inte.
Personen hade redan tappat allt förtroende för mig.
Vi har alltid lovat att vara ärliga mot varandra & det förtroendet hade jag svikit.
Klart jag förstår att personen var besviken på mig…
Men!
Inget ont som inte har något gott med sig.
Jag kände att jag gjort vad jag kunnat.
Jag satt rak i ryggen vid samtalet & pratade från hjärtat.
Jag kände mig lättad efteråt.
Starkare faktiskt!
Nu mår jag, av någon anledning, bättre än på länge.
Jag är gladare.
Kanske behövde jag ett uppvaknande bara…

Jag andas, alltså lever jag.

2020 – Året som försvann.

Jag startade nyåret 2020 precis som alla andra år: I full 190!
Det fanns en tanke i mitt huvud, en undran, om hur länge jag ska orka i det tempot.
Jag älskar mitt jobb!
Jag älskar att vara social!
Jag älskar att ha många bollar i luften!
Jag älskar att hjälpa andra!
Jag kan inte säga nej…
Den 20 januari blev jag tvungen att kliva av.
Allt tog slut.
Orken.
Humöret.
Humorn.
Sömnen.
Det blev en 100% sjukskrivning i hela sju månader!
Sen kom nästa smäll…

Covid-19 dök upp från ingenstans men ändå överallt.
Plötsligt insjuknade folk.
Folk isolerades.
Folk dog.
Plötsligt fick vi inte umgås med varandra.
Plötsligt måste vi hålla avstånd.
Tvätta händerna.
Sprita händerna.
Inte pilla dig i ansiktet.
Inte krama mamma…

Vi har dock använt vår sunda förnuft.
Vi har footkick:at mamma under hela corona.
Vi har umgåtts & till och med fixat en kramskynke.
Kramskynket gjorde vi efter ett tips från facebook.
Min syster klarade nämligen inte av att vara utan sin mamma längre.
De brukar alltid besöka oss vid påsk men i år fick de inte komma, så när det släpptes lite på restriktionerna av ”pappa Tegnell”, packade de ihop sig i sin bil & hyrde ett hus för att inte bo tätt på mamma.
Kramskynket var toppen!
Att mamma fick krama alla barn & barnbarn var värt allt jobb vi la ner.
Efter den veckans underbara umgänge sa mamma att hon var lycklig.
Hon sa att om hon skulle få corona nu, så har hon levt det bästa livet hon kunde få.

Sommaren kom med semester men det gick ju inte att resa någonstans & gränsen till Danmark var stängd så det var till att försöka ros sig på hemmaplan.
Kreativiteten började flöda när jag hade kommit ikapp lite med sömn & välmående.
För att fördriva tid & rensa skallen så blev det många projekt.
Det började med odling, lergubbar, pärlande, pussla, baka, sticka & virka.
Säkert har jag glömt något men detta var det jag kommer ihåg.
Var ska jag göra av allt?
Mycket gav jag bort.
Annat blev kastat.
En del uppätet.

Jag började jobba igen på 25%.
Det var knackigt i början men började gå bättre.
Så pass att jag började bli glad igen.
Upp till 50%…
…då fick jag backa igen.

Julen? Då jobbade jag.
Hade gått upp till 50% från den 1 december.
Jag höll i 15 jobbe-dagar.
Jag klarade av hela julhelgen men sen..nä!
Johnny hämtade mamma på julafton medan jag fortfarande var på jobbet.
Att få fira julafton hemma för en gångs skull var så härligt!
Fast å andra sidan så orkade jag inte göra mera.
Mamma sov över vilket gjorde det hela ännu mindre stressat för mig.
Detsamma blev det på nyårsafton.
Eftersom jag jobbat under julen var jag ledig till nyår.
Därefter hade jag lagt in två semesterdagar & det kan jag behöva ha eftersom jag ska hämta upp mig från nedstigning i arbetsprocent.
Så vi hämtade mamma igen för ännu en övernattning.
Ingen ska behöva sitta ensam, speciellt inte en mamma.
God mat, lagom dricka & mys.
Klockan var 00:35, då dörrklockan ringde!
En lagom lullig granne hade letat sig ner till oss för att bjuda på hembakade kakor.
Dessa kakor kom från hennes hemland & det skulle bli intressant att prova.
När hon berättade ingredienserna så blev jag lite förvånad.
Rosenvatten?
Hallå?
Det gör man potpurri på!
Nåja, smaka kan man.
Kan säga att det var en väldigt intressant upplevelse!
Tyvärr kommer jag aldrig att äta sådana igen för det smakade som att äta rosenblad.
Eller som att äta parfym är kanske en bättre liknelse!
Den andra kakan, med sesamfrö, smakade mycket bättre.
Den tredje kakan såg ut som en mini-vaniljhorn men smakade inte alls så.
Tanken var god av henne.
Vi fick ett litet snack om hur mycket de stör däruppe på men jag tror inte det gick hem idag heller.
Nåja, det är ett nytt år nu, så vi försöker väl igen.

Jag hoppas på ett bättre 2021.
Jag hoppas att vi får bukt med covid-19.
Jag hoppas att jag kommer tillbaka till full styrka.
Jag hoppas att mina närmaste få behålla hälsan.

Jag andas, alltså lever jag.

Dålig dag igen…

Jag måste vara 100% på mina 50% om jag ska jobba.
Det fungerar inte.
Idag var en sådan där dag igen när benen inte ville bära, andningen var hetsig, pulsen hög, händerna skakade & jag ville bara gråta.
– Face the fear Anne!!
Jo…
Jag gick ju hem i veckan som var för det gick inte att ”fäjsa feer”.
Idag fick jag byta plats med en kollega & kunde så småningom andas ikapp & bli mer normal.
För att på slutet av arbetspasset få bestämma mig om jag klarar av att jobba eller inte.
Hur ska jag veta det?
Men vi kom fram till ett bra, nåja, slutresultat.
Jag blir hemma imorn & ringer VC idag.
Nu väntar jag på samtal från läkaren.
Kan gå hur som helst nu tycker jag.
Det känns oxo helt avskyvärt att behöva backa!
Jag vill framåt!!
Jag tycker att jag mår bra, varför tycker inte min kropp detsamma??
JAG tycker inte att jag pressar mig för hårt.
Jag gör saker jag alltid har gjort men så plötsligt bara blir benen varma & viker sig samtidigt som det blir svårt att andas lugnt.
Att låta som en blåsbälg är inte optimalt!
Min chef har rätt i det hon säger.
Jag förstår det även om jag inte vill att det ska vara så.
Hon vill inte heller att det ska vara så men vad ska hon göra?
Å vad ska JAG göra?
Såklart måste hon ha pålitligt folk & med det menar jag personal som håller passen ut.
Att man är 100% på sina arbetsprocent man har på schemat.
Jag kollar in vilka som jobbar, ibland redan dagen innan men helst samma dag för att inte bli nojjig för tidigt.
Det gäller att bryta vanor vettu!
Har jag en kollega som kan avlasta mig i förbutiken så blir jag lugnare men så kan jag ju inte jobba.
Varken för mig, min kollega eller min chef.
Alla på jobbet har stöttat & stöttar mig.
De bryr sig & jag känner bara att jag sviker!
Sviker dem & sviker mig själv.
När jag sitter här hemma i soffan är jag lugn.
Jag har klarat av den svåra tröskeln som var att gå in i butiken min första dag efter kraschen.
Jag har kommit igång med kundsamtal & lärt känna nya kollegor.
Jag har börjat komma tillbaka till rutinerna i både kassa & förbutik.
Jag har kommit upp till tidiga morgnar trots mitt rubbade sömnschema.
Jag har hållit ut till 23:15 då vi haft längre öppettider i och med covid-19, det har varit ett litet helvete då min läggtid äntligen har kommit ner från 01:00 till 22:30.
Hur ska man komma i fas med sig själv då?
Jag vet inte.
Folk frågar, vad är det som löser ut attackerna?
– ”Varför mår du så”?
– ”Vad är det som händer med dig?”
Jag vet inte.
Jag vet inte!
JAG VET INTE!!!
Hur ska jag kunna berätta vad det är som är fel när jag inte vet..?
Jag vet inte…
Sen får jag alla goda råd.
Dem skulle jag kunna skriva en egen bok om.
Alla är jättesnälla, absolut.
Alla menar väl, absolut.
Men jag orkar inte lyssna.
En vän har jag som jag VET lyssnar på MIG.
Eller jag har fler men en som varit väldigt djupt nere & som är på väg upp igen.
Hon är helt underbar när hon frågar, svarar & berättar om sitt eget liv, som varit väldigt väldigt jobbigt.
När jag jämför mitt liv med hennes & säger att jag borde ju vara tillbaka nu för jag har inte varit så långt ner som du, då svarar hon bara:
– ”Alla har sin resa. Ingen människa är likadan & allt måste få ta sin tid.”
Ja vad säger man..?
Men HUR lång tid?
Man kan ju byta hjärtan, varför kan man inte berätta för mig hur länge min hjärna ska spöka.
Kanske resten av mitt liv??
Gud bevars!
Jag vill tillbaka till jobbet.
Men först måste jag bli bra.

Ah!
Läkaren ringde!
Hon förstod precis min situation så det blev direkt sjukskrivning på 75% igen.
Ja visst känns det väl bra att ha en läkare som tror på en men jag vill ju tillbaka…
Det känns som ett nederlag att behöva gå tillbaka liksom. Suck!
Nu blir nästa steg Försäkringskassan & jag hoppas att jag fortfarande har med mig min kontakt där.
Hon har varit förstående hela tiden så jag hoppas på bra respons där oxo.
Efter att jag gått av mitt pass idag så sjukskrev jag mig nästkommande två dagar.
Precis i detta nu vill jag aldrig mer gå tillbaka men jag vet att det bara är tankar som tvingar sig på för att jag mår som jag gör just nu.
Jag är oerhört trött efter morgonens debacle & samtalet med chefen var betungande om än rätt.
Nä nu gäller vila & sedan försöker jag igen!

Var är min morbror?
Min mor har ringt sin bror i Österrike sedan dagen före julafton & fram till idag.
Utan att få svar.
Vi började tillsammans bli lite oroliga för både min morbror & hans fru börjar ju bli till åren.
Jag fick kontakt med min kusins dotter.
Tillsammans med sin pappa ringde de galet mycket till sin farfar/far.
Inget svar, inte igår & inte idag.
Väldigt märkligt tyckte vi för han brukar alltid vara snabb att höra av sig.
När sedan min kusins dotter ringde i eftermiddag så svarade det i telefonen men inte ett ljud hördes förutom ett prasslande som om någon fipplade med telefonen.
Hon la på & ringde upp igen för att bara komma till telefonsvararen.
– MÄRKLIGT!!
Nu började vi bli riktigt oroliga.
Vad hade hänt??
Vi samtalade över messenger kusindottern & jag, för att komma fram till att ringa polisen.
I Österrike?
Jajjemensan!
Hon fick fram hans adress samt personnummer av sin pappa, googlade sedan upp polisen i Österrike, blev kopplad till hans stad/by & fick sedan tala med en polis på plats i Österrike.
MODIGT!!
De skulle skicka en polis till adressen för att kolla upp allt då de ox tyckte det var lite märkligt.
Telefonen kunde ju naturligtvis vara stulen!
Men så var inte fallet.
Polisen knackade på & öppnade gjorde en mycket förvånad fru.
Allt var alltså lugnt.
Det var bara så att min morbrors hörapparat eller om det var örat som krånglade & han hade nästan helt tappat hörseln.
Tänk vad obesvarade samtal kan dra igång!
Det som var kul i det hela var att mamma fick prata med hans fru (inte sin bror för han hörde inget i telefonen), jag ficka prata med min kusins dotter som är så härlig & mamma fick oxo prata med henne.
En liten släktträff mitt i detta corona-mörker.

Jag andas, alltså lever jag.

Ja då gick det på röven!

Ja så gick det då åt helvete!
Jag har faktiskt väntat på det men ändå inte.
Jag har känt mig ganska säker men idag gick det inte.
Det har varit en större press på mig än jag trodde tydligen.
Jag hade inget långpass men efter tre öppningar kl 6:30 i förbutiken så hade jag laddat hårt för att komma i tid dessa dagar & då blev pressen för hård i förbutiken.
Jag har kund & behöver samtidigt hjälpa min kollega.
Jag har lärt mig att säga stopp. …till en viss gräns så när jag idag sa stopp, jag kan inte, jag vet inte, jag har ingen aning så släppte jag på mitt stopp & hjälpte till.
Visst klarade jag av problemet, det var ju bara att ringa supporten, fast det kostade som sagt mig resten av dagen i sängen.
Tårar, skakningar & andnöd.
Benen bar mig inte…
Jag fick ta en lugnande & det har jag inte gjort på många månader.
Jag var slut hela kvällen, sov som en stock på natten men var ändå som en urvriden disktrasa dagen efter.
Tur att jag var ledig.

Jag har underbara kollegor som jag fick hjälp av.
Jag blev hemskickad för jag var inte i stånd till att gå tillbaka in i butiken.
Ett nederlag?
Jooo men jag fick peppat att det blir så ibland.
Det kommer kanske att komma fler attacker framöver men det kanske dröjer.

Jag andas, alltså lever jag.

Så sanna ord.

Skrivet av Charly Eriksson, grundaren av Aldrig ensam.

Det är svårt att beskriva hur det är att vara drabbad av psykisk ohälsa, men för att ge en hint om vad som händer har jag summerat mina reflektioner i några korta punkter som beskriver mitt liv som sjuk.

Jag hade svårt att acceptera min psykiska ohälsa.
Det syntes inte på mitt utseende att jag var drabbad.
Vardagliga ting blev som att bestiga berg.
Det som tidigare gjorde mig glad tappade mening.
Det är omöjligt att vila sig frisk.
Det gav mig svåra skam- och skuldkänslor.
Det sociala livet blev lidande, orkade inte svara i telefonen.
Det krävs inte mycket för att falla tillbaka.
När jag nu mår bättre uppskattar jag att vissa av punkterna ovanför inte längre sätter käppar i mina hjul varje dag.
Det är svårt, ansträngande, krävande och mörkt att gå igenom sin psykiska ohälsa.
Men det blir bättre, det finns hopp!
Det är viktigt att vi får andra att förstå hur det är att vara drabbad.
En ökad förståelse för oss drabbade kan reducera fördomarna, sudda ut skammen och bidra till att vi skapar en acceptans vilket gör tröskeln lägre för att våga prata om våra erfarenheter och känslor.
Din historia kan göra skillnad, din historia kan rädda liv.
Dela detta för att bättra på kunskaperna kring psykisk ohälsa.

Jag andas, alltså lever jag.

Jul i butik.

Idag hade jag verkligen ett kort pass!
18.03-19.00!!
Hela dagen blev en väntan men jag fick gjort saker ändå, inte bara suttit & virkat eller spelat mitt fördömda Farmville2.
Röda julgardiner kom upp i kök & i lilla rummet.
En å annan tomte tittade fram.
Jag tycker det är för tidigt men alla runt omkring har pyntat!
Jag har alltid tassat runt kvällen innan första advent med neddragna persienner & pyntat upp överallt för att sedan dra upp persiennerna å njuta av all den röda värmen.
Då känner jag jul!
Jag kommer att även i år att försöka få till det i julväg men jag vet inte jag…
Jag kommer ju att jobba det mesta.
Datumen 17-20 & sedan 22- 25.
– ”Du jobbar ju inte så många timmar på 50%, vad gnäller du för”?, undrar du säkert.
Men det räcker gott & väl för mig svarar jag då.
Det är nästan helt bara dagar i förbutiken nu.
120 i puls när jag går innanför grinden.
Jag är gladare, jag mår bättre….men inte bra.

Jag andas, alltså lever jag.