Jag har klarat att jobba ett tag.
Ibland går det jättebra att prata om dig. Ibland kommer tårarna.
De går inte att hejda. Som nu.
Jag fattar det inte. Du är borta!
Dagen för begravningen närmar sig & jag bävar lite.
Mest för att vi, mamma & jag, kommer att glömma något.
Vi pratar, skriver lappar & repeterar. Ändå har vi glömt hälften när vi tar upp ämnet för att dubbelkolla.
Jag sjunker in i den där bekväma bubblan ibland för att få vara ifred. Få gråta.
Hämta kraft.
Helst vill jag skrika ut helt hysteriskt men hur skulle det se ut?
Så jag skriver. Jag skriver här. Det får mig att vara nära dig.
Ärligt så trodde jag inte att jag skulle sakna dig så.
Allt är helt obeskrivligt.
Jag hatar det.
Du är borta.
Tomhet.
Jag är tacksam för allt stöd jag får & har fått.
Annars skulle katten varit död han oxo.
Själv vet jag inte om jag skulle ätit, sovit eller duschat.
Att få krypa in i en famn & bara få vara det lilla barnet som blir tröstat av en vuxen.
Någon som bryr sig om. Som verkligen håller hårt i mig när jag faller.
Tack snälla. ❤
Vad händer i världen utanför då?
Utanför min bubbla.
Ärligt så vet jag knappt.
Det är något om sossar & kommunalare. Ensamkommande flyktingar & minusgrader.
Jag lever bara för dagen. En dag ska jag vakna upp igen.
Få tillbaka mitt leende. Den glada Anne.
Jag hoppas det ialla fall.
Jag andas, alltså lever jag.
Jag andas, alltså lever jag. 
❤