Det har hänt igen!

Två jobbedagar kvar sedan har jag semester.
Det ska bli så skönt.
Att få vara lite normal, lite som ”alla andra”.
Att fortfarande vara sjukskriven börjar kännas lite överallt tycker jag, speciellt i plånboken.
Jag hade en vision om att få åka ut med en lånad husbil av mindre modell & få nymodigheter.
Det får jag nog lägga på hyllan när jag börjar räkna på det.
Tänk att få packa in man & hund för att bara köra.
Katten skulle naturligtvis få passning så han skulle oxo må bra.
Han vill ju inte gå någonstans ändå.

Idag gjorde jag det igen!
Maxi, hunden, har åter igen tappat en sådan där blodsugande icke-önskvärd-varelse på golvet.
Gissa om det säger splatt & sprutar blod överallt när man trampar på den!
Inget jag medvetet vill göra men har råkat ut för det två gånger nu.
Så jäkla vidrigt!!!
Så det var bara att torka & desinficera både mattan & mig.
Funderar på att göra som grannarna ovanpå: gå med skor inomhus!

Ibland undrar jag om folk tänker på hur mycket de utnyttjar andra människor.
Vissa rövslickar allt vad de kan & andra manipulerar otroligt bra.
Är man en person som tror gott om alla så sitter man strax i rävsaxen & plötsligt höjs ribban hela tiden med saker man måste hinna med.
Det händer fortfarande att jag inte kan säga nej till folk när de ber mig lösa problem som faktiskt inte är mina problem längre.
Jag är alltså fortfarande svag för sådana personer men nu är jag i alla fall medveten om det.
Jag tänker en extra gång & när jag får en liknande fråga så kan jag tacka nej.
Ändå vill jag fortfarande min nästa mer väl än mig själv.
Varför?
Jag vill tro att det är för att jag inte är en egoist, jag sätter aldrig mig själv först.
Jo, på hemmaplan gör jag nog det men när jag är utanför min så kallade comfortzone så är jag fortfarande svag.
Jag vill inte vara svag.
När jag ser tillbaka på dem som jag sårat så minns jag i alla fall att jag haft modet att be om ursäkt.
Att jag tagit tag i händelsen innan den eskalerat. Att jag har vågat prata.
Jag har ofta tolkat ord, meningar & blickar fel när jag varit med personer som jag ansett ha en högre status…nej status är fel ord…rang kanske är ett bättre ord i detta sammanhanget, att de har varit mer värda än jag själv.
Att jag alltid har sett ner på mig själv.
Men är det inte en tvåvägskommunikation?
Ändå är det alltid jag som ångrar & tar tillbaka sagda saker.

Jag har utnyttjat en person i mitt liv som jag vet om.
Alltså, jag har gjort det med vilja.
Jag ”tvingade” min syster att bre smörgåsar åt mig till frukost ett helt sommarlov.
Ja, sådan är tydligen jag!
Med orden: -Du gör så goda smörgåsar Ingela!
Hon var så lycklig att få vara mig till lags & gjorde snällt mina mackor hela den sommaren.
Varje gång tackade jag henne så mycket & visade att jag var stolt över att ha en sådan snäll lillasyster.
Tills den dag kom när mamma upptäckte det hela.
Min syster huserade i köket som vanligt när mamma kom & frågade vad hon gjorde.
Hon fick till sig historien & jag hörde bara när mamma ropade:
– ANNE-MARIE!!
Då visste jag att det var kört…
Av detta lärde jag mig alltså att jag gjorde fel.
Jag har förlåtit, blivit förlåten & gått vidare många gånger med personer som jag råkat i diskussion med.
En person har jag till & med tänjt så mycket på gummibandet att det till slut sprack!
Då var JAG klar med den personen.
Personen har min respekt som människa men jag ger personen aldrig mer än nödvändig information.
Personen i fråga har ingen aaaaaning om hur det ligger till.
Hur mycket skit som passerar munnen & tangenterna personen sitter bakom.

Sedan finns det andra personer som jag faktiskt saknar.
Jo, faktiskt.
Fast det skitit sig ordentligt, på ren svenska, så kan jag sakna personer som jag haft mycket samröre med i mina dagar.
Jag tänker på de glada stunderna & efter en stund när jag kommit in på det som hänt så har jag insett att vi ändå inte kunde leva i samma del av världen.
Tyvärr handlar det nog i grund & botten om misstag.
Om avundsjuka.
Jag skulle till & med kunna sträcka mig så långt som att säga hämnd!
Nu pratar jag inte om en enskild person utan detta rör några stycken.
Jag har sårat omedvetet.
Jag borde inte skylla på att jag inte var vid mina sinnes fulla men så är nog fallet.
Stress orsakar mycket ont.
Jag har sårat omedvetet men vet ni vad..?
Jag blev oxo sårad.
Man ska inte ta vad skit som helst, inte ens som vän men borde man inte ha kunnat prata med varann?
En vän ska ju vara den där som tar en i kragen & säger:
– Vakna upp! Fattar du vad du håller på med? Det här måste vi ju kunna prata om, vi är ju vänner…osv…
Det kunde jag ha gjort.
Det kunde de ha gjort.
Istället pratar vi inte med varandra mera.
Eller ibland bara det nödvändigaste.
Det är tråkigt.
Lite ledsamt.
Jag försöker ändå tänka positivt.
Jag behöver inte de personerna i mitt liv.
… & de behöver inte mig.
Annars hade väl vår vänskap varit värd att jobba för.

Jag andas, alltså lever jag.