Efter hela nio år…

Idag, den 2 augusti, har det varit min första semesterdag för årets sommarsemester.
En dag där jag blev väckt av en kall blöt nos på handen.
Orkade jag gå upp? Ja det kändes ganska okej.
Med ett öga öppet så sneglade jag på klockan & den visade 8:30 så det var verkligen okej!
Jag brukar annars sällan stiga upp före 9:30…
Jag har fortfarande problem med tidiga morgnar.
Det sitter i eftersom jag haft sådan dålig nattsömn under så lång tid förut.
Nu sover jag så mycket bättre om nätterna men det är svårt att komma i säng före 24.
Rädslan i att inte sova över de där hemska timmarna mellan 02-04:30 sitter ännu i.
Men jag är på väg åt rätt håll!
Det blev en promenad på dryga tre kilometer innan frukost i sann hundägartakt.
En blåsa på lilltån senare satt vi i köket & åt frulle i godan ro.

Idag var oxo en annan sak på agendan.
Nästan varje år i nio års tid (nåja!) har min före detta kollega på jobbet försökt bestämma en datum för en fikaträff & varje gång har det kommit något emellan.
Men i år sammanföll våra semestrar& idag skulle det bli av.
Vilken lycka att få träffa denna underbara engergigivande person igen!
Nio år har gått men det var som igår när vi körde runt i Falkenberg i snöstorm letandes efter Grand Hotel eller när vi hoppade på tåget till Stockholm en timme för tidigt & kallade på konduktören för att reda ut problemet som inte han kunde lösa. Vi hade så kul på Birka cruises den kvällen.
Jag fick höra om allt som hänt sedan sist & jag fick berätta min historia.
Ingen av oss tävlade om vem som mått sämst utan det var bara så mycket kärlek!
Åh vad jag saknar dig du vackra människa!
Vi satt på Hallarna i några timmar.
Trodde vi!
När min telefon ringde var det Johnny som trodde det hade hänt mig något.
KLOCKAN VAR 19:00!!!
Vi hade suttit där i fem timmar!!
Vi bestämde att det inte skulle dröja nio år till innan vi skulle ses igen.

Länken nedan visar att man aldrig ska ge upp. 🙂
Klicka er vidare till videon.

https://www.facebook.com/745852608840661/posts/4230236497068904/?d=n

Jag andas, alltså lever jag.

Lämna en kommentar