Vilken resa jag gjort innan jag ens börjat!
Som antagen till kursen Insikter så börjar det ett nytt steg på min livstrappa.
Flygbiljetterna kom levererade till mobilen men flygbussen behövde bokas.
Hur gör jag då?
Det var nu ingen direkt utmaning när jag väl satt mig in i bokningssystemet & de biljetterna landade hos mig de oxo.
På morgonen den 18 september skulle alltså lilla jag resa ensam till Stockholm med flyg, flygbuss & sedan vanlig buss ut till Åkersberga, Runö Folkhögskola.
Alla som känner mig vet att jag inte går någonstans om jag inte vet vart jag ska tillika vet hur jag ska ta mig dit. Jag vill ha kontroll!
Allt var packat på söndagskvällen innan, bara sminket som skulle ner i stora resväskan.
Ut i mörka natten, nåja, klockan var redan 05:47 när vi steg ut från lägenheten med handväska, datorväska & resväska. Att vara borta i 14 dagar krävde ju ett å annat i packningen. Att man sedan skulle ha dator till detta vägde ju oxo sitt kilo. Handväskan var lagom packad men en Desigual kan rymma ganska mycket om man har den lite större varianten. Bok, banan, medicin, godis….
På plats i lilla bilen som skulle ta mig till flygplatsen på andra sidan stan satt nu min man, hund, jag, min handväska, min datorväska & min resväska.
Bilen startar inte.
BILEN STARTAR INTE!
Okej…ut med mannen, hunden, handväskan, datorväskan, resväskan & mig själv i det snabbaste.
Mannen hämtar andra bilen i garaget & vi rullar hemifrån 06:08.
Sista incheck & bagageinlämning är kl.06:30.
Jag checkar in mig via mobilen så allt ska vara klart när jag kommer fram, att bara lämna in väskan då menar jag.
Jag kan ändå fortfarande undra hur man kan checka in sig när man inte fysiskt är på plats.
Nåja, väl framme tog två supermorgonpigga damer emot mig vid inlämningen av bagaget.
Hej då till mannen & jag går igenom säkerhetskontrollen.
Inga pip, vare sig från handväskan, datorväskan eller mig.
Inne i väntsalen satt massor av folk som skulle upp till Stockholm denna tidiga måndagmorgon för att jobba. De var märkbart stressade.
Ombord på planet fick jag fönsterplats.
Det hade blivit fri placering för flygbolagets incheckning strulade & de hade fått räkna in oss som små får för att det skulle stämma. Jag skulle suttit på 4B men snodde då 4A då jag ville se ut.
Det serverades kaffe med macka uppe i luften & den lite dryga timmen gick ganska fort.
Jag var tacksam att killen som satt sig bredvid mig tyckte om, precis som jag, att blunda mestadels av resan….så varför ville jag då egentligen ha fönsterplats..?
Jag älskar att flyga men denna gången gnagde något i mig.
Mannen & jag brukar kolla på flygplanshaveri på tv för det är ganska intressant hur utredarna löser saker även om planen oftast är i mikroskopiska bitar.
Snurrade propellern ordentligt?
Vad var det som slog mot taket?
Låg det inte en lös skruv där på golvet?
När jag tittade ut precis i början av flygresan, just när vi steg uppåt så började jag må illa, fick svindel.
Något sådant har jag aldrig känt av förut.
Jag fick en känsla av att falla. Falla så där otäckt som jag sett på tv. Vad tänker man ens när man faller så där högt uppifrån…?
Dock slappnade jag av efter ett tag.
Jag visste att stora utmaningar väntade mig när jag landade på Bromma flygplats.
Nästa distans att färdas efter att vi fått gå av planet var till flygbussen.
Eller…neeej, du måste ha bagaget med dig Anne!
Så in i ankomsthallen kollade jag efter mina medresenärer så jag visste vart jag skulle ta vägen men hur såg de ut? Jag hade ju blundat nästan hela resan.
Aha, en tavla i taket. Band 1 var mitt & plötsligt börjar bagagebandet snurra.
Jag fick vänta ett tag innan min väska kom upp & innan dess hann jag tänka tusen tankar.
Två av dem var: Hur såg min resväska ut, jag minns inte vilken färg den hade & undra vart flygbussarna står. Jag satt på bänken & hade tusen fjärilar i magen. Jag höjde blicken lite & fick syn på reklamen på väggen. Det stod:
Så här tar du dig billigast & enklast in till city! Flygbussarna.
WOW!
En helt fantastisk bild på dessa flygbussar mötte min blick & jag fick mod igen.
Någon där uppe måste gilla mig.
Dem ska jag minsann kunna hitta. Att jag redan innan resan fått info om att de skulle stå strax utanför entrén till flygplatsen hade jag inte noterat i min hjärna.
Det som är enkelt för någon kan vara svårt för en annan.
Min handväska, datorväska & resväska följde alltså alla tre med mig ut från flygplatsen till flygbussen som mycket riktigt stod utanför entrén.
Ja då skulle man blippa biljetten med telefonen.
Tur att busschauffören var en trevlig prick som förstod att jag var förstagångsåkare & han visade sig ha tålamod med mig. Bussen var halvfull när jag klev på. Trångt ändå skulle jag vilja tillägga då jag fick, med min handväska, datorväska & resväska, knö mig bakåt i bussen. Jag inser att vi alla fyra inte skulle kunna sitta på ett säte & tillika eventuellt få rum med en medpassagerare så jag, med min handväska & datorväska försöker trycka upp min resväska på bagageplats. Det var INTE en piece-of-cake kan jag tillägga men efter mycket om & men så var resväskan på plats.
Väl med ändan i sätet så kunde jag ändå inte koppla av.
Ett mantra kom fram & jag mässade tyst för mig själv:
Handväska, datorväska & resväska – alla ska med. – Handväska, datorväska & resväska – alla ska med.
Jag var bergsäker att jag annars skulle glömma min resväska.
Resan till centralen skulle gå via Fridhemsplan.
Jag var supernojjig att jag skulle missa centralen & hamna någon annanstans, tills jag insåg att Fridhemsplan måste ju komma först.
Mycket riktigt. Bussen stannar vi första hållplatsen & en skylt med Fridhemsplan stannar precis utanför mitt fönster. Jag känner mig ganska nöjd med att jag än så länge faktiskt hittat hit själv.
Snett bakom mig hör jag ett ungt par som börja diskutera lite högre. Jag hör att de blir stressade över att de redan nu var inne på centralen & om de skulle hoppa av. Paret reser sig upp & i det ögonblicket så vänder jag mig om med orden: Om ni ska till centralen så är det inte här, vi är på Fridhemsplan.
Jag riktigt hör hur världsvan jag låter & när paret lugnat sig får jag en tacksam blick.
Jag vänder mig om & mår så inivassen bra!
Framme vid centralen kånkar jag ut min handväska, datorväska & resväska.
I bakhuvudet har jag ett minne av att en kollega berättat för mig hur jag ska ta mig till Runö-bussen.
Den säger: Du ska bara in genom dörren & upp för rulltrappan.
Suck!
Det finns fem ingångar på centralen där jag står!
Skit samma!
Nu går jag in & så tar jag det därifrån.
När jag kånkar på min handväska, datorväska & resväska genom karuselldörren på centralen ser jag en bekant skylt:
PRESSBYRÅN!
JAG BEHÖVER JU PEPSI!!!
Så jag kliver in i den pyttelilla Pressbyrån för att köpa med mig några burkar läsk.
Jag vågade inte ta med några i bagaget på flyget, man vet ju aldrig om det säger poff!
Väl framme vid kassan smilar jag upp mig samtidigt som jag håller på att tappa de tre burkarna, handväskan & datorväskan då resväskan gör en egen piruett på sina hjul.
Mannen log tillbaka & jag drog nog något skämt om att:..som om jag inte redan hade mycket att bära…
I samma andetag frågar jag mannen om han kunde peka ut riktningen dit jag skulle gå för att åka Runö-bussen. Han plockar fram en pärm & säger att den går från gate 10.
Gate?
Det är väl ingen flygplats heller?
Jag hade ingen aning om att man sa så men jag tackade för mig när jag väl hade tryckt ner tre burkar i min handväska, som för övrigt redan var full, så stegade jag ut ut butiken.
Jaha…gate 10…
Åter igen lyfte jag blicken & se där!
Rulltrappan!
Ovanför rulltrappan stod det gate 10-18.
Kunde det bli bättre? Knappast!
Jag kånkar vidare & efter några meter ovanför trappan så möter jag skylten gate 17-18.
Vart tog 10-11 vägen??
Hur långt hade jag gått??
Jag tänker att de måste ju räkna baklänges så jag börjar gå. Dock dyker det inte upp någon 15-16 gate men jag tänker att jag har tid, bussen går inte förrän om en timme.
Men se där!
Bakom nästa sväng står gate 10-11.
Vid tavlan med 10 stod det avgång till Runö & jag slår mig ner på en bänk.
Vilken dag!
Jag hittade hit!
Medan jag sitter & väntar rasslar det till med folk. Alla verkar känna alla & alla ska till Runö.
Just då känner jag mig så ensam i Stockholm.
Jag inser att jag är helt själv. Ingen att luta sig mot. Ingen som tar hand om mig. Jag har ingen att prata med & ingen att förlita mig på. Jag är själv. Helt själv.
MEN!
JAG GER INTE UPP!!
Det är dags att gå ombord på bussen & jag har nog aldrig åkt en sådan trång buss förut.
Resväskan hamnar i skuffen på bussen men nu oroar jag mig inte för den för den ska till Runö, precis som jag. Jag hoppar in på en fönsterplats & hoppas på att få sitta själv.
Men bussen blir knöfull!
Jag får snällt flytta på mig & ge plats bredvid mig vilket gör att handväskan samt datorväskan får samsas i mitt knä. Tilläggas ska att jag hade mera benplats på planet hit!
Min busskamrat sa ett enda ord på resvägen & det var tack.
Tacket var för att jag flyttat mig & gett henne plats.
Då orkade jag inte heller var social.
Resan fram till skolan tog en halvtimme ungefär & väl framme kom den där ensamkänslan igen.
Så många som kände varann. Jag kände ingen.
Bemötandet av personalen på Runö var helt i min smak!
Supertrevlig gubbe som välkomnade oss alla & då menar jag alla.
Han såg nämligen varje person som kom emot honom & han sa välkommen till varje.
Jag fick reda på vart vår Insiktsgrupp skulle hålla till & följde efter människorna före mig.
Inne i klassrummet hade flera redan hittat sina platser & jag letade efter min.
Med min handväska, datorväska & resväska.
Mitt namn hade stått på dörren in & jag letade upp mitt bord.
Två tjejer & två killar hade tagit plats. Jag kände mig inte alls delaktig i denna grupp vid första anblicken men jäklarrrs vad fel jag hade!!!
En superhärlig Alexandra, en finurlig Cathrin, en rolig Calle & en glimten-i-ögat kille vid namn Baghat.
Vilket dreamteam!
Runö – where the magic happens…
Jag hade hittat hem med…min handväska, min datorväska & min resväska.
Jag andas, alltså lever jag.
Jag andas, alltså lever jag. 