Snön är förrädisk!

Igår gjorde vi vår inplanerade resa till den gula ladan.
Ge-Kås!
Det är så roligt när man har en man som gillar att åka dit lika mycket som jag.
Då mammas bil hade fått på vinterdäck, så rastade vi den.
Det hade kommit lite snö runt omkring Halmstad så vi tyckte det kändes bäst så då våra nya vinterdäck inte har anlänt ännu.
Det var lugnt på vägarna & väl framme fick vi en parkering nästan framme vid entrén.
Inte speciellt mycket folk med andra ord.
Det var halt då det var mer snö i Ullared än hemma i stan.
Det blev lite mer inköpt än väntat men med både jacka, underställ & termobyxor samt en del julklappar så är det ju lätt hänt.
Sen var det då dags att åka hem.
Klockan var ca 17:30 & vi hade spenderat nästan 4 timmar inne i varuhuset.
Mörkret hade lagt sig & snöflingor blåste ner från himlen.
Hela vägen hem…nästan, så gick allt felfritt med bra förare i de få bilar som var ute på vägarna.
Det var först när vi kom på E6:an i Halmstad som det blev problem.
I vänsterfilen kom en bil farandes i all världens fart & körde om oss.
Tanken gick såklart genom skallen att: vilken dåre!
Knappt hann vi tänka klart innan vi plötsligt fick se strålkastare mot oss i vårt körfält.
Därefter växlades de med baklyktor igen.
– Vad i helv..?
Jodå, fyra varv snurrade bilen, i våra två körfält framför oss.
Därefter brakade han in i räcket i mitten av vägen. Varningsblinkers kom på väldigt snabbt!
Vi hade ju redan börjat bromsa när vi såg honom snurra men att stanna var omöjligt då det var kö bakom oss. När vi nästan var i jämnhöjd med den kraschade bilen fick vi plötsligt bromsa in ännu en gång & även väja undan!
För i vänsterfilen kom en ny dåre i ny galen fart & han hade tydligen inte sett bilen med varningsblinkers på. Han trängde sig mellan oss & den krockade bilen samtidigt som vi ser hur bilen bakom börjar komma otäckt nära. Märkligt vad mycket man hinner lägga märke till när saker väl händer…
Adrenalinet pumpade men vi hade klarat oss!
Senare visade det sig att föraren klarat sig utan skador, men med en kraschad bil i julklapp.
Jag hoppas att han tänker till en gång till innan han nästa gång ger sig ut på snorhala vägar.
Han är ju inte ensam därute.
Oavsett däck så är snö förrädisk. Det gäller att vara ute i god tid eller komma försent.
Bättre lite sent här i livet än alldeles för tidigt in i nästa…

Jag andas, alltså lever jag.

Ny vecka på Runö.

Ja då var helgen avklarad!
På söndagen blev jag hämtad av Allra käraste syster & det var så gott att få en kram!
Att jag blev bombarderad med kramar av barnen gjorde ju inte dagen sämre.
Jag tror jag behövde lite kramar!
Det var längesedan jag var hemma…en vecka….& med lite hemlängtan så känner jag att man inte haft närhet med nära & kära.
Maten var nästan klar när jag anlände till Sollentuna & doften var helt magisk!
Pasta med champinjoner & oxfilé.
Till fikan så plockade vi äpple i trädet utanför i deras trädgård & gjorde en supergod äpplekaka.
Medan den var i ugnen så bakade yngsta dottern sockerkaka.
Behöver jag säga att jag i den stunden inte gillade att jag har minimage? 😀

Tillbaka på skolan igen & då var middagen serverad.
Kyckling kan jag ju inte neka till så jag var glad att promenaden innan middagen gjorde plats för lite mat…igen.
Kvällen efter det gick i ett slött tempo. Att vänta in morgondagen när jag visste att vi skulle ha ett ganska besvärligt ämne att arbeta med, så kände man lite oro att man inte skulle klara av det.
När dagen idag kom & vi fick grupparbeta om ämnet så hade jag varit orolig i onödan.
Som vanligt.
Fast ändå får jag säga att jag blir säkrare & säkrare på mig själv.
Efter idag så kommer vi att fördjupa oss i SD & RSO. Ska bli väldigt spännande!
För att kunna möta fienden så är det bra om man är påläst.
1 1/2 dag kommer vi att bara jobba med detta.
På torsdag sedan, kommer vi att åka till LO-borgen.
Undra om vi inte skulle titta till riksdagen oxo…

Sedan är fredagen här & kursen kommer att avslutas.
Lite tråkigt när man äntligen fått verktyg att jobba med.
…så jag har redan anmält mig till en ny kurs på Runö. 🙂
När denna kurs är över kommer jag att sakna alla dessa underbara människor som jag lärt känna.
Vissa har jag knutit lite mer kontakt med än andra men det är en riktigt skön blandning av folk.

Nu är strax måndagen slut i vecka 2 på Runö.
Kompani Svan på tv i bakgrunden medan jag summerar dagen.
Jag känner att jag verkligen vill jobba med detta!
Utbildning & att utbilda.

Jag andas, alltså lever jag.

Lördag

Lördag & sovmorgon.
Ja i alla fall tills hundarna utanför började skälla & yla.
Då var klockan runt halv åtta så det kunde ju vara okej.
Frukosten serverades mellan 8-9:30 idag & det är ju en timmes förskjutning.
Första morgonen som jag faktiskt vaknade trött men det måste ju vara all spänning & allt arbete man gjort under veckan. Ryggen har dock blivit så mycket bättre!

Efter frukosten tänkte jag gå en lite längre runda, nämligen ut till Näsudden.
Det var ett sådant där moment som man skulle utföra under sina 14 dagar här på Runö.
Den gick igenom ko & fårhagar. Med tjur.
Med varning för tjuren.
Stigen jag gick på blev mindre & mindre. Blötare & mera gegga.
Mina skor såg inte alls roliga ut längre.
Jag gav upp!
Tillbaka igen så tvättade jag av mina skor som nu står i duschen & torkar till.
Besviken? Helt klart.
Då fick det bli lite kreativitet istället.
Jag pinnade ner mot vår skolsal & med mitt passerkort försökte jag öppna dörren till bibliotekets lokal.
Det lyste bara rött när jag blippade.
Nedrans!
…men jag visste att det fanns en annan ingång, på baksidan.
Jag går runt huset & provar mitt kort.
Grönt ljus & jag drar upp dörr…….*SIREN*
Japp!
Det larmet fungerar alldeles utmärk!
Det var bara att ta sig upp mot receptionen för att be om ursäkt.
Jag hade fått hjärnsläpp, helt klart!
I backen mot receptionen så möter jag mannen som jag skulle pratat med först INNAN jag klev in i lokalen. Han fick tyst på den starka sirenen men det tog ett tag. Under tiden satt jag på en bänk skamset & väntade på honom. Jag behövde ju verkligen komma in i vår skolsal.
Efter ett tag kom han mot mig & log.
– Det är öppet för dig nu. 🙂
Jag bad 1000 gånger om ursäkt men fick till svar att det var ok för jag var varken den första eller den sista som lyckades med den bedriften.
Han hade faktisk rätt, för när jag senare på kvällen pratade med en kär vän tillika kollega, som jag ska gå nästa kurs här på Runö med, så sa hon att hon oxo satt igång larmet en gång i tiden.
Ja, skratta fick man ju i alla fall.

Middagen bjöd på nötburgare med alla möjliga tillbehör på lyxigt vis som all mat här.
Man kunde även välja ceasarsallad med bacontärningar om man ville det.
Många har åkt hem över helgen så det var inte så stimmigt i matsalen ikväll.
Folk skulle nog partaja ikväll lät det som, men jag är så mesig, jag vill helst vara själv.
Jag är här för att läsa & lära.
Jag kände dock att jag var lite missnöjd med mina promenader idag så jag gjorde en snabbtitt in till poolen. Så magisk mysigt!
Inte någon speciellt lång pool men jag lyckades ändå klämma in 1000 m innan jag gav upp.
Helt ensam med skön lugn musik, bara vågskvalp & jag. Mindfulness.
När jag var klar & på väg till mitt rum kom tre kurviga flickor i badrockar.
De skulle ner & bada. Vilken bra tajming jag hade!
Väl på rummet så har jag nu plöjt igenom Den svenska modellen.
Ja jag har läst häftet men om jag förstod?…njaä.
Men vi skulle bara läsa. Lära ska vi på måndag.
Har jag kunnat lära mig ideologier & ismer av alla de slag så ska jag nog på in resten med.
Mitt helgarbete är klart så morgondagen ligger helt fri.
Jag kommer att bli hämtad av Allra käraste syster vid 12:30 imorn.
Ska bli så kul att träffa alla igen.
Men nu ska jag ringa & säga godnatt!
…jag tror att jag kommer att ha träningsvärk from hell imorn.

Jag andas, alltså lever jag.

Första veckans reflektion

Oj vilken vecka!
Idag är det redan fredag & första fördjupningsarbetet är klart.
Vår superbra grupp First Class byttes ut då vi var tvungna att skifta bord när nytt arbete skulle påbörjas.
Nya kompisar!
Lite trögt i början såklart eftersom man var tvungen att känna in atmosfären hos nya människor.
Det som förvånar mig är faktiskt att man kan känna sådan värme med personer man aldrig tidigare mött.

Tisdag morgon & jag vaknade…pigg!
Hur kunde det gå till efter en sådan lång dag?
Klart, efter att ha somnat redan strax efter 22, är väldigt ovanligt för mig.
Jag vill ju inte gå & lägga mig för tidigt, då jag inte vill vakna för tidigt.
Jag hatar ju att inte få sova!

Morgonlektionen handlade om reflektionen från gårdagen, måndag, men det var inte många som ens kom ihåg vad vi gjorde dagen innan. Det mesta var i & för sig mest praktiskt samt att lära känna varandra men ändå. Att tro att man hade koll på vilket hus & rum man hade, fick jag skratta åt mig själv ganska många gånger innan jag greppade alla vägar på Runö.
Idag, fredag, kan jag inte förstå hur jag kunnat vara så snurrig.
Här är så härligt lugnt & mysigt!
Inte så stilla & tyst som på Viskadalen men bra nära.
Runö är ju bra mycket större!

Onsdagen rullade på snabbt & halva veckan hade nu redan gått.
Det är intensivt. Det är tidspressande men så kul!
Man lyssnar till texter, man arbetar i grupper, man målar, skriver & diskuterar saker som jag aldrig trodde jag skulle förstå.
Ism hit & ism dit, historia, kreativitet, rörelse, ibland glömmer man nästan att andas.
Men bara ibland.

Torsdagen ägnades i stort till feminism.
Ett grupparbete som skulle redovisas på fredagen.
Att jobba så tätt tillsammans under så många timmar kräver koncentration & styrka.
Och en hel del energituggummi.
Men vi rodde det i hamn.
Feminism är inte bara…feminism. Det finns så många grenar utifrån den grundläggande feminismen.
Första gången jag läste igenom häftet, första gången vår handledare började förklara – jag trodde aldrig att jag skulle hänga med ännu mindre bena ut informationen.
Redovisningen idag gick som en dans & att man sedan lärde av de andras redovisningar var ju en härlig bonus. Man var ju ganska fokuserad på sin egen & tänkte att man inte skulle kunna ta in när någon annan skulle stå framme vid tavlan med sin information.
Jag kan inte något utantill direkt men jag har lagt ny kunskap i min ryggsäck.

Maten är helt ekologisk & vissa rester blir nästa lunch eller middag. Allt återvinns.
Att de sedan har kockar som kan tillaga, typ soppa på en spik & ändå få det gott, ja det är verkligen överraskande. De har fullständiga rättigheter i baren. Inte för att jag är stammis där men en annan blir lite förfriskad emellanåt om kvällarna. Inte från vår grupp då förstås. Vi tar vår utbildning på allvar.

Varje morgon & kväll promenerar jag. Det är inte jättelångt men det håller ryggen igång.
Den har strejkat lite nu när jag har suttit så mycket. Jag är ju inte van.
Efter att ha tagit med min ena sängkudde till lektionssalen plus promenader så har jag blivit bättre.
En kudde i svanken gjorde så mig mycket bättre.
Tack & lov!

Jomen visst har jag hemlängtan!
Men ändå trivs jag väldigt bra här uppe i Åkersberga.
Just nu sitter jag i min säng med datorn i knät. Jag har kollat Fångarna på fortet efter att jag fått in receptions-gubben på rummet…ja han fick fixa tv:n. 🙂
Jag har inte ens haft en tanke på att sätta igång tv:n på hela veckan & när jag skulle koppla av denna fredagkväll så funkade den inte.
Dock är servicen väldigt hög på Runö så jag fick hjälp omedelbums.
Varför jag kollar tv en fredagkväll?
Jag orkar inget annat. Inte hänga i baren, inte hänga i gameing-rummet.
Jag är bara…trött.
Jag har en vecka kvar & vill orka med den oxo.
Nu väntar jag på att ögonen ska slå igen.
Jag är så nöjd med att ha orkat med & klarat av första veckan.
Imorgon ska jag söka mig ut till Näsudden, Palmestenar & Håll-käften-huset.

Jag andas, alltså lever jag.

Runö i sikte!

Vilken resa jag gjort innan jag ens börjat!
Som antagen till kursen Insikter så börjar det ett nytt steg på min livstrappa.
Flygbiljetterna kom levererade till mobilen men flygbussen behövde bokas.
Hur gör jag då?
Det var nu ingen direkt utmaning när jag väl satt mig in i bokningssystemet & de biljetterna landade hos mig de oxo.
På morgonen den 18 september skulle alltså lilla jag resa ensam till Stockholm med flyg, flygbuss & sedan vanlig buss ut till Åkersberga, Runö Folkhögskola.
Alla som känner mig vet att jag inte går någonstans om jag inte vet vart jag ska tillika vet hur jag ska ta mig dit. Jag vill ha kontroll!
Allt var packat på söndagskvällen innan, bara sminket som skulle ner i stora resväskan.
Ut i mörka natten, nåja, klockan var redan 05:47 när vi steg ut från lägenheten med handväska, datorväska & resväska. Att vara borta i 14 dagar krävde ju ett å annat i packningen. Att man sedan skulle ha dator till detta vägde ju oxo sitt kilo. Handväskan var lagom packad men en Desigual kan rymma ganska mycket om man har den lite större varianten. Bok, banan, medicin, godis….
På plats i lilla bilen som skulle ta mig till flygplatsen på andra sidan stan satt nu min man, hund, jag, min handväska, min datorväska & min resväska.
Bilen startar inte.
BILEN STARTAR INTE!
Okej…ut med mannen, hunden, handväskan, datorväskan, resväskan & mig själv i det snabbaste.
Mannen hämtar andra bilen i garaget & vi rullar hemifrån 06:08.
Sista incheck & bagageinlämning är kl.06:30.
Jag checkar in mig via mobilen så allt ska vara klart när jag kommer fram, att bara lämna in väskan då menar jag.
Jag kan ändå fortfarande undra hur man kan checka in sig när man inte fysiskt är på plats.
Nåja, väl framme tog två supermorgonpigga damer emot mig vid inlämningen av bagaget.
Hej då till mannen & jag går igenom säkerhetskontrollen.
Inga pip, vare sig från handväskan, datorväskan eller mig.
Inne i väntsalen satt massor av folk som skulle upp till Stockholm denna tidiga måndagmorgon för att jobba. De var märkbart stressade.

Ombord på planet fick jag fönsterplats.
Det hade blivit fri placering för flygbolagets incheckning strulade & de hade fått räkna in oss som små får för att det skulle stämma. Jag skulle suttit på 4B men snodde då 4A då jag ville se ut.
Det serverades kaffe med macka uppe i luften & den lite dryga timmen gick ganska fort.
Jag var tacksam att killen som satt sig bredvid mig tyckte om, precis som jag, att blunda mestadels av resan….så varför ville jag då egentligen ha fönsterplats..?
Jag älskar att flyga men denna gången gnagde något i mig.
Mannen & jag brukar kolla på flygplanshaveri på tv för det är ganska intressant hur utredarna löser saker även om planen oftast är i mikroskopiska bitar.
Snurrade propellern ordentligt?
Vad var det som slog mot taket?
Låg det inte en lös skruv där på golvet?
När jag tittade ut precis i början av flygresan, just när vi steg uppåt så började jag må illa, fick svindel.
Något sådant har jag aldrig känt av förut.
Jag fick en känsla av att falla. Falla så där otäckt som jag sett på tv. Vad tänker man ens när man faller så där högt uppifrån…?
Dock slappnade jag av efter ett tag.
Jag visste att stora utmaningar väntade mig när jag landade på Bromma flygplats.

Nästa distans att färdas efter att vi fått gå av planet var till flygbussen.
Eller…neeej, du måste ha bagaget med dig Anne!
Så in i ankomsthallen kollade jag efter mina medresenärer så jag visste vart jag skulle ta vägen men hur såg de ut? Jag hade ju blundat nästan hela resan.
Aha, en tavla i taket. Band 1 var mitt & plötsligt börjar bagagebandet snurra.
Jag fick vänta ett tag innan min väska kom upp & innan dess hann jag tänka tusen tankar.
Två av dem var: Hur såg min resväska ut, jag minns inte vilken färg den hade & undra vart flygbussarna står. Jag satt på bänken & hade tusen fjärilar i magen. Jag höjde blicken lite & fick syn på reklamen på väggen. Det stod:
Så här tar du dig billigast & enklast in till city! Flygbussarna.
WOW!
En helt fantastisk bild på dessa flygbussar mötte min blick & jag fick mod igen.
Någon där uppe måste gilla mig.
Dem ska jag minsann kunna hitta. Att jag redan innan resan fått info om att de skulle stå strax utanför entrén till flygplatsen hade jag inte noterat i min hjärna.
Det som är enkelt för någon kan vara svårt för en annan.
Min handväska, datorväska & resväska följde alltså alla tre med mig ut från flygplatsen till flygbussen som mycket riktigt stod utanför entrén.

Ja då skulle man blippa biljetten med telefonen.
Tur att busschauffören var en trevlig prick som förstod att jag var förstagångsåkare & han visade sig ha tålamod med mig. Bussen var halvfull när jag klev på. Trångt ändå skulle jag vilja tillägga då jag fick, med min handväska, datorväska & resväska, knö mig bakåt i bussen. Jag inser att vi alla fyra inte skulle kunna sitta på ett säte & tillika eventuellt få rum med en medpassagerare så jag, med min handväska & datorväska försöker trycka upp min resväska på bagageplats. Det var INTE en piece-of-cake kan jag tillägga men efter mycket om & men så var resväskan på plats.
Väl med ändan i sätet så kunde jag ändå inte koppla av.
Ett mantra kom fram & jag mässade tyst för mig själv:
Handväska, datorväska & resväska – alla ska med. – Handväska, datorväska & resväska – alla ska med.
Jag var bergsäker att jag annars skulle glömma min resväska.

Resan till centralen skulle gå via Fridhemsplan.
Jag var supernojjig att jag skulle missa centralen & hamna någon annanstans, tills jag insåg att Fridhemsplan måste ju komma först.
Mycket riktigt. Bussen stannar vi första hållplatsen & en skylt med Fridhemsplan stannar precis utanför mitt fönster. Jag känner mig ganska nöjd med att jag än så länge faktiskt hittat hit själv.
Snett bakom mig hör jag ett ungt par som börja diskutera lite högre. Jag hör att de blir stressade över att de redan nu var inne på centralen & om de skulle hoppa av. Paret reser sig upp & i det ögonblicket så vänder jag mig om med orden: Om ni ska till centralen så är det inte här, vi är på Fridhemsplan.
Jag riktigt hör hur världsvan jag låter & när paret lugnat sig får jag en tacksam blick.
Jag vänder mig om & mår så inivassen bra!
Framme vid centralen kånkar jag ut min handväska, datorväska & resväska.
I bakhuvudet har jag ett minne av att en kollega berättat för mig hur jag ska ta mig till Runö-bussen.
Den säger: Du ska bara in genom dörren & upp för rulltrappan.
Suck!
Det finns fem ingångar på centralen där jag står!
Skit samma!
Nu går jag in & så tar jag det därifrån.
När jag kånkar på min handväska, datorväska & resväska genom karuselldörren på centralen ser jag en bekant skylt:
PRESSBYRÅN!
JAG BEHÖVER JU PEPSI!!!
Så jag kliver in i den pyttelilla Pressbyrån för att köpa med mig några burkar läsk.
Jag vågade inte ta med några i bagaget på flyget, man vet ju aldrig om det säger poff!
Väl framme vid kassan smilar jag upp mig samtidigt som jag håller på att tappa de tre burkarna, handväskan & datorväskan då resväskan gör en egen piruett på sina hjul.
Mannen log tillbaka & jag drog nog något skämt om att:..som om jag inte redan hade mycket att bära…
I samma andetag frågar jag mannen om han kunde peka ut riktningen dit jag skulle gå för att åka Runö-bussen. Han plockar fram en pärm & säger att den går från gate 10.
Gate?
Det är väl ingen flygplats heller?
Jag hade ingen aning om att man sa så men jag tackade för mig när jag väl hade tryckt ner tre burkar i min handväska, som för övrigt redan var full, så stegade jag ut ut butiken.
Jaha…gate 10…
Åter igen lyfte jag blicken & se där!
Rulltrappan!
Ovanför rulltrappan stod det gate 10-18.
Kunde det bli bättre? Knappast!
Jag kånkar vidare & efter några meter ovanför trappan så möter jag skylten gate 17-18.
Vart tog 10-11 vägen??
Hur långt hade jag gått??
Jag tänker att de måste ju räkna baklänges så jag börjar gå. Dock dyker det inte upp någon 15-16 gate men jag tänker att jag har tid, bussen går inte förrän om en timme.
Men se där!
Bakom nästa sväng står gate 10-11.
Vid tavlan med 10 stod det avgång till Runö & jag slår mig ner på en bänk.
Vilken dag!
Jag hittade hit!
Medan jag sitter & väntar rasslar det till med folk. Alla verkar känna alla & alla ska till Runö.
Just då känner jag mig så ensam i Stockholm.
Jag inser att jag är helt själv. Ingen att luta sig mot. Ingen som tar hand om mig. Jag har ingen att prata med & ingen att förlita mig på. Jag är själv. Helt själv.

MEN!
JAG GER INTE UPP!!
Det är dags att gå ombord på bussen & jag har nog aldrig åkt en sådan trång buss förut.
Resväskan hamnar i skuffen på bussen men nu oroar jag mig inte för den för den ska till Runö, precis som jag. Jag hoppar in på en fönsterplats & hoppas på att få sitta själv.
Men bussen blir knöfull!
Jag får snällt flytta på mig & ge plats bredvid mig vilket gör att handväskan samt datorväskan får samsas i mitt knä. Tilläggas ska att jag hade mera benplats på planet hit!
Min busskamrat sa ett enda ord på resvägen & det var tack.
Tacket var för att jag flyttat mig & gett henne plats.
Då orkade jag inte heller var social.
Resan fram till skolan tog en halvtimme ungefär & väl framme kom den där ensamkänslan igen.
Så många som kände varann. Jag kände ingen.

Bemötandet av personalen på Runö var helt i min smak!
Supertrevlig gubbe som välkomnade oss alla & då menar jag alla.
Han såg nämligen varje person som kom emot honom & han sa välkommen till varje.
Jag fick reda på vart vår Insiktsgrupp skulle hålla till & följde efter människorna före mig.
Inne i klassrummet hade flera redan hittat sina platser & jag letade efter min.
Med min handväska, datorväska & resväska.
Mitt namn hade stått på dörren in & jag letade upp mitt bord.
Två tjejer & två killar hade tagit plats. Jag kände mig inte alls delaktig i denna grupp vid första anblicken men jäklarrrs vad fel jag hade!!!
En superhärlig Alexandra, en finurlig Cathrin, en rolig Calle & en glimten-i-ögat kille vid namn Baghat.
Vilket dreamteam!
Runö – where the magic happens…
Jag hade hittat hem med…min handväska, min datorväska & min resväska.

Jag andas, alltså lever jag.

Dags att börja om…

Idag har jag avslutat mitt samarbete med Försäkringskassan.
Det är dags att stå på egna ben igen.
Det känns…spännande läskigt!
Jag tror faktiskt att jag är redo.
Jag hoppas att jag är redo. 🙂
Jag kommer dock att fortsätta vara kvar i kassa & scanning för att längre fram se om förbutiken kommer att vara min grej igen.
Min högsta önskan är att få tillbaka kundradion.
Men vi får se hur det blir.

Mycket har jag blivit kallad i mina dagar men…analfabet?
Den var ny för mig men mannen som anklagade mig för det, han hade nog inte alla hemma riktigt då sammanhanget i vår diskussion inte alls stämde överens med hans val av ord.
Vi diskuterade nämligen om att hålla avstånd nu i pandemitid.
Han tyckte inte att det gjorde något att han trängde sig på kunden framför honom som stod först i kön.
Inte heller tyckte han om att vi inte hade kvar våra kundavdelare på banden.
Han tyckte ju att alla hade ju redan kladdat på våra kundkorgar så vad spelade allt detta dumma med avstånd för roll..?
– Så du din analfabet, kan ta allt det där om pandemi & bara glömma det!
Jag svarade bara lugnt att vi följer restriktionerna som råder & att alla har enskilt ansvar att följa dem.
Det gick inte hem.
När det var hans tur så var vår diskussion slut & jag behandlade honom lika trevligt som min förra kund.
Han blev nog lite paff för han förstod nog att jag inte tog skit av honom.
När han hade betalat så började han muttrande packa sina varor men jag brydde mig inte.
De kunder som tyckte jag gjort rätt visade sin tacksamhet med blickar.
Ibland undrar man hur folk är funtade…
Analfabet…jag stavar det mesta rätt & läsa kan jag ju..?

På virkfronten har det blivit en del grytlappar i diverse färger av lite restgarner.
Olika mönster & storlekar.
Det senaste var en idé jag fick av min dotter: facepads!
Det måste ju vara skönare att ha pads i mjukt oliktfärgat bomullsgarn än den fabriksframställda som bara kastas bort. Med tillhörande tvättpåse.
En påse är klar med sex stycken pads i men de är bara en prototyp som kommer att utvecklas.
Jag har redan fler idéer i skallen.
Jag har även införskaffat mera enhörningsgarn oxo.
Känslan för att göra nya har infunnit sig.
Det finns en plan om att vara med på en marknad till jul så jag har året på mig att tillverka.

Nu ska jag skriva några rader i min kommande berättelse om min återkomst till livet.
På ett annat forum.
Det är ju i dagarna…den 20/2 närmare bestämt, som jag för två år sedan klev av från scenen för att ta hand om mig själv.
Jag har blivit ombedd av min läkare om jag ville skriva ner hur jag klarat av min sjuktid.
Hur jag med min positiva anda trotsat depressionen som drabbade mig.
Från en bit innan allt började tills jag står stadigt på egna ben igen.
Jag är inte tillbaka helt ännu men gud så härligt det är när man ser fram emot nästa dag som kommer imorgon.
Att jag vill lägga mig & att jag kan sova.
Att jag kan känna mig lugn & må bra.
Flera gånger om dagen frågan mannen min mig hur jag mår.
Nu kan jag svara: bra.
Jag är fortfarande trött, väldigt trött vissa stunder men återhämtandet är mycket snabbare nu.
Det har tagit två år.

Jag andas, alltså lever jag.

Vilket år!

Ja vilket år det har varit & ska jag räkna hela året 2020-2021 fram till nu så må jag säga att folk har förvånat mig.
Personer som jag har litat på har vänt mig ryggen medan personer jag tagit avstånd från har visat överraskande sunt förnuft.
Vad som hållit i sig är att ”gammal vänskap rostar aldrig”.
Hur kan folk leva med sig själva när de lever i en lögn?
Eller EN lögn?
En hel radda skulle jag vilja lägga till.
Kanske till & med hela sitt liv.
Hur kan folk leva med att stå öga mot öga med mig, be om hjälp, fjäska, FÅ hjälp med glädje & sedan bara sluta prata med en. Vad hände & varför?
Människan upphör aldrig att förvåna mig.
Jag har pratat fram & tillbaka med mig själv, rannsakat mig & fått stöd av min käre man.
Jag har kommit ut i kylan men ändå känner jag att jag mår bättre än på länge.
Så med de orden lägger jag det kapitlet åt sidan.

Hösten är här & nu längtar jag efter den årliga ljusstöpningen.
Den frid som råder där ute i huset & doften av stearin som regerar i varje rum.
Det är mindfulness!
Jag trivs så in i vassen i detta lugn.
Det är liksom att komma ut på Mandelmanns gård.
Jag gillar inte Mandelmann men här måste jag ändå dra en parallell.
Den kärlek som finns bland husets väggar går inte att ta fel på.

Jag virkar ständigt.
Jag kan inte sluta.
Enhörningarnas tid är nog förbi nu.
Jag har sålt av en del & känner mig nöjd.
Det blev några ugglor, två par vantar & senaste var ett syskonpar superhjältar.
Att virka med liten info om vem som ska ha dem gjorde det svårt men när ändamålet var viktigt så gick det bra.
När jag sedan träffar helt rätt med färger, utseende & superhjälteattityden så var lyckan fullkomlig!
Den stora grabben på 6 år hade nämligen glasögon & då var jag ju tvungen att fixa ett par.
Det gick inte att virka några.
Det fick inte att klippa ut i filt för att sy fast några så när jag fick syn på min blomsterkransbindartråd (långt ord!) så gjorde jag ett par av det.
Han såg lite ut som Harry Potter & vad är då bättre än att grabben älskar HP!!
Han tog den lilla dockan till sig & identifierade sig med den.
Lycka! ❤
Inte är de väl de bästa sakerna jag gjort men de kom fram i skallen & inget mönster finns så de är one of a kind.

Jag andas, alltså lever jag.

Älgsafari!

Sent om sidor så bestämde vi oss för att göra en utflykt på vår semester när nu husbilsdrömmen gick i kras.
Jag har velat åka till Markaryd på älgsafarin som finns där & vad bättre är det då än att ta med sig sitt älskade barnbarn?
Att man inte kan våga göra saker & vara barnslig utan måste kunna ”skylla” på en minderårig.
Tilläggas ska nu meddetsamma att denna resan vi gjorde idag, absolut inte alls bara är för barn.
Allt som kunde gå rätt idag – det blev rätt!
Jag är sååå nöjd med dagen!!!
Barnbarnet var på strålande humör & taggat till tusen redan på hemmaplan vilket resulterade i att hon somnade i bilen på vägen till Markaryd.

Väl framme, det var enkelt att hitta då de skyltat upp bra, så fann vi snabbt en ledig parkering.
Så bra utstakat & gratis!
Jag hade ringt & beställt biljetter till ”tåget” som vi skulle åka runt med i skogen.
Mitt första mål var att hämta ut biljetterna.
Barnbarnets mål var att kliva in i den tågliknande hoppborgen.

Så vi delade på oss, Johnny & jag.
Att se mitt älskade barnbarn skutta iväg med min man känns gott i hjärtat.
Jag, som har noll koll på orientering, hittade ändå snabbt in till biljettcentrum i souvenirshopen.
Efter det kollade vi in de mameluckbeklädda benen på hönsen som sprang fritt mellan caféborden.

Plötsligt ropade getterna på oss!
Eller getarna som småfolket säger.
Glad i hågen studsade hon in i gethagen & alla som var där inne fick informationen om att man minsann INTE fick bära getarna. Det fanns nämligen en utskriven skylt som visade att man inte fick.
Att de andra barnen var från Tyskland, Belgien, Holland eller Sverige spelade ingen roll.
Hon tog för sig & informerade alla.

• 

• 

• 

• 

Vi stegade upp i utkikshuset & ringlade oss upp i spiraltrappan.
Väl uppe på avsatsen fick jag svindel.
Då upptäckte jag att vi inte var ändå uppe.
Det fanns en spiraltrappa till!
Barnbarnet sa nej tack & vi båda nöjde oss med utsikten näst högst upp.
Johnny fortsatte, han vågar minsann! =P

• 

• 

• 

• 

Vi små människor vilade bland stolarna i väntan på att mannen skulle komma ner igen.
Under tiden så kollade vi på det 350 år gamla trädet nedanför.
”- Nu tar vi hissen ner!”, sa lilltösen & jag sneglade på spiraltrappan.
Det är ju bättre att gå…men jag ville oxo ta hissen.
Lätt som en plätt!

En halvtimme kvar innan avfärd med ”tåget” & vi gick på kontrollpinkning.
Att umgås med denna härliga unge ger verkligen energi!

• 

• 

Lite till i hoppborgsklätterställningen innan det var dags att gå ombord.
Vi hade fått biljetter längst fram bakom ”loket”.
Alla fick vi varsin grön kvist som vi skulle locka fram & mata antingen älg eller bisonoxe.
En mycket spänd sjuåring satt mellan Johnny & mig.
Jag kan tillägga att jag oxo såg fram emot detta.
Guiden satte igång & referera omgivningen om det 350 år gamla trädet där det sticker ut ett älghuvud som blickar bort mot utkikshuset.
– ”Nu lämnar vi Sverige & EU för att köra ut i älglandet,” hojtar guiden.
Det var lite som att åka in i Jurassic Park.
Tåget som hade hela tre vagnar fick slita lite i de halvt om halvt asfalterade vägarna men guiden, som även var lokförare, var skicklig.
Han berättade hur många djur som fanns på området som var stort som 25 fotbollsplaner.
Jag blev lite ängslig när han sa att det var en safari, där djuren lever vilt & inte en djurpark där man garanterat alltid får se djur.
Här kan det alltså vara så att djuren inte alls ville komma fram & hälsa.
Plötsligt dök det upp en liggande älg vid sidan om vägen.
Alla blev vi till oss & viftade med våra grenar men älgen låg lugnt kvar.
Attans skit!
Jag har ju sett bilder på hur folk matar dem & kan klappa dem men denna ville inte röra sig ur fläcken.
Guiden berättar då att den älgen var gravid & var ganska trött av sig.
Det var bara att åka vidare.
Jag tänkte att vi hade kommit precis i deras siesta för nästa älg & nästa, bara låg ner de med.
När vi rullat nästan halvvägs & var matade med information om älgar men även bison så rullade vi in på savannen.
Där var det kalt med döda träd & guiden berättade vidare om var bisonoxarna kom ifrån.
Plötsligt började två bjässar gå mot vårt tåg.

• 

• 

• 

Vi viftade med våra kvistar & de stod framme vid barnbarnets vänstra sida för att mumsa lövträd.
Man fick inte klappa bisonoxarna för de gillar inte att bli klappade sa guiden men vi fick gärna mata dem.
Helt otroligt med sådana bjässar intill oss!
Vilken otrolig känsla!
Vårt tåg var först i kön av bakomvarande bilar (man kunde ta egen bil med runt oxo men upplevelsen låg i tåget) & alla fick vänta på tills vi gossat klart med jättarna.
När vi börjar köra igen, sakta, så visar guiden den största av dem alla.
Han låg majestätiskt & blickade ut över sin familj.
Montana.
Han är far till alla kalvarna i hägnet.
Han väger dryga 1000 kg!
Tung kille.

Gränsen mellan älglandet & bisonsavannen är enkel – bara en grind som aldrig stängs.
Aldrig har en älg klivit in till de andra tungviktarna & de knubbiga stora har aldrig varit ute hos de långbenta.
Guiden sa: – ”De är inte vänner men heller inte fiender. De vill bara vara ifred från varandra.”
Fint faktiskt!
Väl inne i mooseland igen hade älgarna börjat röra på sig.
Plötsligt ville många av dem komma fram till oss i vagnarna.
Vi fick information om en av tjurarna, Gösta.
Det var en ståtlig herre med de största älghornen jag har sett.
Han var någon import från Kanada eller nåt, där hornen brukar vara mycket större än här hemma.
Gösta the King säger jag bara.

• 

• 

• 

• 

Guiden hoppade ur loket för att locka fram Gösta.
Han stod bredvid honom & pratade om hur många fina människor som var där.
Att vi ville hälsa, klappa & mata.
Guiden gick bakom honom & hostade till ett par gånger, då reste sig Gösta.
Han såg alla viftande kvistar som var kvar i vagnen & kom fram.
Tyvärr så hamnade han framför andra & tredje vagnen så vi fick bara kolla på när de andra klappade honom.
Vi tyckte ändå det var helt fantastiskt att man kunde locka på en sådan bjässe & att han verkligen älskade att stå i centrum!
Barnbarnet var fortfarande begeistrad av de mäktiga djuren & av tåget så hennes humör var på topp.
Vi åkte vidare & stötte på lite fler älgar, både kramvänliga & lite mer avvaktande.
Då plötsligt kliver han fram igen – Gösta!
Barnbarnet hade fått en extra kvist av guiden medan han blinkade åt henne.
Man fick bara en kvist nämligen.
Vi släppte fram tösen närmast Gösta för att vifta med kvisten & det gjorde hon så bra att Gösta först bara såg oss…eller den gröna kvisten klart.
Överlycklig gav tösen Gösta sin gren & samtidigt klappade hon om den mjuka mulen med sina små händer.
Jag häver mig oxo fram för att klappa om hans mule & han mumsade lite på mina händer med sin läpp.
Vi hade fått informationen om att de inte kunde bitas då de inte har några tänder framme i överkäken, så det var fritt fram att klappa både mule & horn.
Hornen var verkligen gigantiska!
De var så mjuka då de var bastbeklädda.
Och vilken kung han var!!
Tyvärr blev kameran liggande när han kom verkligt nära för då ville man ju bara gosa med honom.
Jag tycker dock att vi fick bra bilder ändå.

Tillbaka till Sverige & EU så var vi så nöjda med besöket.
Det var dags att avsluta med glass!
Vi valde två kulor glass men de var så stora det hade räckt med en.
Vi köpte en grillad älgkorv & den smakade så gott!
Det blev några getar-kel till innan vi drog bort mot tågklätterborgen för att springa av det sista.
Solen hade börjat gassa på bra efter att resan hade börjat med 20 droppar regn & uppehåll med moln.
Vi satt & njöt av denna härliga dag.
Bilen väntade & vi begav oss hem.
Nu sover lillstintan sött i sin säng bredvid mormors, i alla fall till imorgonbitti 7.30.
Om jag har tur.
En resa väl värd pengarna skulle jag vilja säga!

Jag andas, alltså lever jag.

Efter hela nio år…

Idag, den 2 augusti, har det varit min första semesterdag för årets sommarsemester.
En dag där jag blev väckt av en kall blöt nos på handen.
Orkade jag gå upp? Ja det kändes ganska okej.
Med ett öga öppet så sneglade jag på klockan & den visade 8:30 så det var verkligen okej!
Jag brukar annars sällan stiga upp före 9:30…
Jag har fortfarande problem med tidiga morgnar.
Det sitter i eftersom jag haft sådan dålig nattsömn under så lång tid förut.
Nu sover jag så mycket bättre om nätterna men det är svårt att komma i säng före 24.
Rädslan i att inte sova över de där hemska timmarna mellan 02-04:30 sitter ännu i.
Men jag är på väg åt rätt håll!
Det blev en promenad på dryga tre kilometer innan frukost i sann hundägartakt.
En blåsa på lilltån senare satt vi i köket & åt frulle i godan ro.

Idag var oxo en annan sak på agendan.
Nästan varje år i nio års tid (nåja!) har min före detta kollega på jobbet försökt bestämma en datum för en fikaträff & varje gång har det kommit något emellan.
Men i år sammanföll våra semestrar& idag skulle det bli av.
Vilken lycka att få träffa denna underbara engergigivande person igen!
Nio år har gått men det var som igår när vi körde runt i Falkenberg i snöstorm letandes efter Grand Hotel eller när vi hoppade på tåget till Stockholm en timme för tidigt & kallade på konduktören för att reda ut problemet som inte han kunde lösa. Vi hade så kul på Birka cruises den kvällen.
Jag fick höra om allt som hänt sedan sist & jag fick berätta min historia.
Ingen av oss tävlade om vem som mått sämst utan det var bara så mycket kärlek!
Åh vad jag saknar dig du vackra människa!
Vi satt på Hallarna i några timmar.
Trodde vi!
När min telefon ringde var det Johnny som trodde det hade hänt mig något.
KLOCKAN VAR 19:00!!!
Vi hade suttit där i fem timmar!!
Vi bestämde att det inte skulle dröja nio år till innan vi skulle ses igen.

Länken nedan visar att man aldrig ska ge upp. 🙂
Klicka er vidare till videon.

https://www.facebook.com/745852608840661/posts/4230236497068904/?d=n

Jag andas, alltså lever jag.

Det har hänt igen!

Två jobbedagar kvar sedan har jag semester.
Det ska bli så skönt.
Att få vara lite normal, lite som ”alla andra”.
Att fortfarande vara sjukskriven börjar kännas lite överallt tycker jag, speciellt i plånboken.
Jag hade en vision om att få åka ut med en lånad husbil av mindre modell & få nymodigheter.
Det får jag nog lägga på hyllan när jag börjar räkna på det.
Tänk att få packa in man & hund för att bara köra.
Katten skulle naturligtvis få passning så han skulle oxo må bra.
Han vill ju inte gå någonstans ändå.

Idag gjorde jag det igen!
Maxi, hunden, har åter igen tappat en sådan där blodsugande icke-önskvärd-varelse på golvet.
Gissa om det säger splatt & sprutar blod överallt när man trampar på den!
Inget jag medvetet vill göra men har råkat ut för det två gånger nu.
Så jäkla vidrigt!!!
Så det var bara att torka & desinficera både mattan & mig.
Funderar på att göra som grannarna ovanpå: gå med skor inomhus!

Ibland undrar jag om folk tänker på hur mycket de utnyttjar andra människor.
Vissa rövslickar allt vad de kan & andra manipulerar otroligt bra.
Är man en person som tror gott om alla så sitter man strax i rävsaxen & plötsligt höjs ribban hela tiden med saker man måste hinna med.
Det händer fortfarande att jag inte kan säga nej till folk när de ber mig lösa problem som faktiskt inte är mina problem längre.
Jag är alltså fortfarande svag för sådana personer men nu är jag i alla fall medveten om det.
Jag tänker en extra gång & när jag får en liknande fråga så kan jag tacka nej.
Ändå vill jag fortfarande min nästa mer väl än mig själv.
Varför?
Jag vill tro att det är för att jag inte är en egoist, jag sätter aldrig mig själv först.
Jo, på hemmaplan gör jag nog det men när jag är utanför min så kallade comfortzone så är jag fortfarande svag.
Jag vill inte vara svag.
När jag ser tillbaka på dem som jag sårat så minns jag i alla fall att jag haft modet att be om ursäkt.
Att jag tagit tag i händelsen innan den eskalerat. Att jag har vågat prata.
Jag har ofta tolkat ord, meningar & blickar fel när jag varit med personer som jag ansett ha en högre status…nej status är fel ord…rang kanske är ett bättre ord i detta sammanhanget, att de har varit mer värda än jag själv.
Att jag alltid har sett ner på mig själv.
Men är det inte en tvåvägskommunikation?
Ändå är det alltid jag som ångrar & tar tillbaka sagda saker.

Jag har utnyttjat en person i mitt liv som jag vet om.
Alltså, jag har gjort det med vilja.
Jag ”tvingade” min syster att bre smörgåsar åt mig till frukost ett helt sommarlov.
Ja, sådan är tydligen jag!
Med orden: -Du gör så goda smörgåsar Ingela!
Hon var så lycklig att få vara mig till lags & gjorde snällt mina mackor hela den sommaren.
Varje gång tackade jag henne så mycket & visade att jag var stolt över att ha en sådan snäll lillasyster.
Tills den dag kom när mamma upptäckte det hela.
Min syster huserade i köket som vanligt när mamma kom & frågade vad hon gjorde.
Hon fick till sig historien & jag hörde bara när mamma ropade:
– ANNE-MARIE!!
Då visste jag att det var kört…
Av detta lärde jag mig alltså att jag gjorde fel.
Jag har förlåtit, blivit förlåten & gått vidare många gånger med personer som jag råkat i diskussion med.
En person har jag till & med tänjt så mycket på gummibandet att det till slut sprack!
Då var JAG klar med den personen.
Personen har min respekt som människa men jag ger personen aldrig mer än nödvändig information.
Personen i fråga har ingen aaaaaning om hur det ligger till.
Hur mycket skit som passerar munnen & tangenterna personen sitter bakom.

Sedan finns det andra personer som jag faktiskt saknar.
Jo, faktiskt.
Fast det skitit sig ordentligt, på ren svenska, så kan jag sakna personer som jag haft mycket samröre med i mina dagar.
Jag tänker på de glada stunderna & efter en stund när jag kommit in på det som hänt så har jag insett att vi ändå inte kunde leva i samma del av världen.
Tyvärr handlar det nog i grund & botten om misstag.
Om avundsjuka.
Jag skulle till & med kunna sträcka mig så långt som att säga hämnd!
Nu pratar jag inte om en enskild person utan detta rör några stycken.
Jag har sårat omedvetet.
Jag borde inte skylla på att jag inte var vid mina sinnes fulla men så är nog fallet.
Stress orsakar mycket ont.
Jag har sårat omedvetet men vet ni vad..?
Jag blev oxo sårad.
Man ska inte ta vad skit som helst, inte ens som vän men borde man inte ha kunnat prata med varann?
En vän ska ju vara den där som tar en i kragen & säger:
– Vakna upp! Fattar du vad du håller på med? Det här måste vi ju kunna prata om, vi är ju vänner…osv…
Det kunde jag ha gjort.
Det kunde de ha gjort.
Istället pratar vi inte med varandra mera.
Eller ibland bara det nödvändigaste.
Det är tråkigt.
Lite ledsamt.
Jag försöker ändå tänka positivt.
Jag behöver inte de personerna i mitt liv.
… & de behöver inte mig.
Annars hade väl vår vänskap varit värd att jobba för.

Jag andas, alltså lever jag.